Det hela började med en tävling. Förlaget Fontana Media efterlyste barnboksmanuskript och vinnaren blev Monica Vikström-Jokelas berättelse om Ellen Annorlunda, flickan som bor på Runebergsgatan i Borgå, går i fyran och försöker göra allt för att sticka ut så lite som möjligt men alltid känner sig annorlunda. Den första boken om Ellen Annorlunda kom ut 2001 och efter det har Monica skrivit ytterligare sex böcker om Ellen och flera andra barnböcker på både svenska och finska.
Inspiration i vardagen
Det första Monica skrev var en skildring av en vardagsmorgon i en flerbarnsfamilj. Den situationen kände hon att hon kunde skriva om eftersom hon hade erfarenheter av liknande morgnar. Den texten blev sedan det första kapitlet i den första boken om Ellen Annorlunda.
– Jag försöker komma riktigt nära mig själv och min egen vardag. Det är i vardagen, i mötet med människor, både barn och vuxna, och i mina egna minnen som jag får inspiration, säger Monica om varifrån idéerna till hennes berättelser kommer.
– Jag använder det jag själv skrattade åt som barn, och det som var stort då. För ett barn kan det vara stort att se en viss person på andra sidan gatan, medan det att någons mormor dör inte alls behöver vara lika stort. Proportionerna är helt andra när man är liten.
Det är i vardagen, i mötet med människor, både barn och vuxna, och i mina egna minnen som jag får inspiration.
Monica arbetar till vardags som tv-redaktör på Yle, där hon skriver manus till och regisserar barnprogram. Dessutom har hon fem egna barn. Som hon själv säger har hon förmånen att vara omgiven av barn.
– Det ger mycket. I mina berättelser lånar jag mycket av de barn jag möter. Älgen i berättelserna om Bärtil resonerar till exempel exakt som min son gjorde när han var liten och spelade spel, då han ändrade reglerna för att själv få vinna, säger hon.
Finlandssvenska böcker
Ellen Annorlunda bor i Borgå, dricker kakao (inte varm choklad) och har en granne med det delvis finska efternamnet Hellman-Holopainen. Personerna i böckerna använder typiska finlandssvenska uttryck som aj jo och voj. Monica Vikström-Jokela har medvetet valt att använda ett språk som låter finlandssvenskt, även om det har gjort att hennes böcker inte har getts ut i Sverige ”för att de låter så finska”.
– Mitt första manus kom tillbaka från förlaget med en massa röda bockar i marginalen, säger hon och skrattar. Det är en balansgång, men jag har en stark ambition att skriva finlandssvenska böcker, med ett språk som vi talar här.
Det som låter bra på finska kan låta högtravande på svenska, medan texter skrivna på svenska kan låta som tomt prat på finska.
Monica har även skrivit på finska, trots att det inte är hennes modersmål. Då har det handlat om beställningsverk, korta texter för kyrkliga sammanhang. I början skrev hon dem på svenska, men sedan bad förlaget henne skriva på finska för att se om det var lättare att rätta Monicas finska än att översätta allting. På den vägen blev det.
– Jag får väl säga att bristen på självkritik är all kreativitets moder när jag gav mig på att rimma på finska! Men det går att hitta berättartonen trots att språket inte är helt korrekt.
När Monica har översatt sig själv har hon märkt hur olika det är att skriva på svenska och finska. Hon menar att det som låter bra på finska kan låta högtravande på svenska, medan texter skrivna på svenska kan låta som tomt prat på finska.
– Svenskan fungerar bäst när jag kan utnyttja ett riktigt vardagligt språk. Det går inte på finska, då blir det mer berättande, säger hon.
Olika teman i olika böcker
När Monica skriver böcker och manus utgår hon från en känsla som hon vill att läsaren eller tittaren ska få, och funderar sedan på vad som kan leda fram till den känslan. I Ellen-serien ville hon förmedla att det är bra att vara annorlunda, medan böckerna om Morris och Leia handlar om att hantera frånvaro och saknad. I bilderböckerna är temat att hitta lösningar, se saker ur nya synvinklar och lära sig komma överens.
– Mina berättelseböcker handlar i grund och botten om att våga lita på att man är okej, att inte låtsas för då åker man oftast dit. På så sätt finns det ett budskap i berättelsens röda tråd.
Det som enligt Monica gör en barnbok, eller egentligen vilken bok som helst, till en bra bok är att man sugs in i handlingen och blir ledsen när man närmar sig slutet på boken.
– När jag som barn hade läst en bok gick jag för mig själv och talade med ord och uttryck ur boken. Om boken gör läsaren till en berättare är det en bra bok.