Sitter man med Finlandssvensk ordbok framför sig infinner sig tanken att en rikssvensk motsvarighet kanske vore möjlig, en lista med ord och uttryck som används bara i Sverige eller som där betyder något som inte genast förstås i Finland. Mig veterligen har en sådan ordlista inte gjorts sedan Axel Olof Freudenthal utgav uppsatsen ”Skiljaktigheter mellan finländska svenskan och rikssvenskan” (1902). I den hittar man många märkliga ord, men också ord som jolmig, tradig, trälig, som används i Sverige men väl fortfarande mer sällan hörs i Finland.
Ett sätt att få ett grepp om problemet är att be studenter på universitetskurser samla in ord, vilket jag har gjort. Jag vill därför först rikta ett stort tack till alla studenter och kolleger på Nordica (Helsingfors universitet) som bidragit med ord och synpunkter. Fler tas tacksamt emot (se e-postadress efter artikeln).
Vem behöver sverigesvensk ordhjälp?
Delvis är förstås tanken feltänkt. I grunden ligger skillnaden i att ordexporten från Svenskfinland till Sverige är (alltför) begränsad, medan trafiken i den andra riktningen är ständig och stor. Ord som trosor, sladdbarn och fortkörning är inte exklusivt sverigesvenska bara för att man också kan säga småbyxor, skrapabulle och överhastighet på finlandssvenska. Hela det sverigesvenska utbudet av ordböcker är ju allmänsvenskt, och dessutom finns ju internet. Finlandssvensk ordbok kompletterar de vanliga ordböckerna och ger allmänsvensk synonymupplysning till finlandssvenskar och behövlig ordförklaring till sverigesvenskar och andra.
Ordexporten från Svenskfinland till Sverige är begränsad, medan trafiken i den andra riktningen är ständig och stor.
Dessa båda målgruppers behov förenas väl i den ordbokens syfte, men den tänkta målgruppen för en sverigesvensk ordlista är mer splittrad. Jag kan urskilja tre skilda grupper med tre kanske olika slags behov:
För finlandssvenska språkbrukare i allmänhet skulle en ordlista behöva fungera mest som tips om trender och förändringar i det sverigesvenska språkbruket. Det skulle till exempel kunna vara att ordet nyanlända antagit en ny betydelse, starkast manifesterad i lagen (2010:197) om etableringsinsatser ”för vissa nyanlända invandrare”. I Finland har man fortfarande utlänningsbyråer till att göra sådana insatser.
Små skillnader i samhällsorganisationen kan ha kuriosaintresse: som att landslagets chefstränare har titeln förbundskapten. Men här och där kan det finnas behov av ordförklaringar. När en rubrik i Hbl (18/11 2014) meddelar: ”Skämskudden erbjuder ingen lindring” föreligger nog något slags missförstånd. Ledarartikeln handlade om Vladimir Putin och G20-mötet i Australien och diskuterade snarare försöken att ställa Putin i skamvrån. I Sverige är en skämskudde, sedan några år, en metaforisk kudde att gömma sitt eget rodnande ansikte i.
Så finns översättare mellan svenska och finska som tampas med språkliga kulturskillnader på mer konkret plan. Ska styroksi översättas med styrox eller frigolit, palvelupiste med servicepunkt eller kundtjänst, heter det metro eller tunnelbana? Här skulle det behövas mer ingående terminologiska utredningar för att hjälpa, jämförelser av lagstiftning och språkbruk på särskilt relevanta områden: statsförvaltning, utbildningssystem, boende och sociala förmåner. Ett exempel på det sistnämnda visar vilken termförvirring som hotar ibland. En finländsk tidning kan skriva att ”hemvårdsstödet är väldigt populärt i Finland och har en annan position än i Sverige och Norge” (Hbl 7/3 2014) medan en sverigesvensk text säger samma sak med ett annat ord: ”I Finland har det funnits vårdnadsbidrag sedan mitten av 1980-talet och där har bidraget medverkat till att upprätthålla traditionella könsrollsmönster” (Ordfront Magasin 10–11/2008).
I diskussioner på finska i Finland kan man tveklöst använda den enda termen kotihoidon tuki också med syftning på Sverige. En hjälpsam översättare är nog tvungen att lägga till en förtydligande parentes och skriva ”hemvårdsstöd (i Sverige: vårdnadsbidrag)” men bör också veta att de två snarlika stödformerna i praktiken fungerar annorlunda. Det finländska stödet utbetalas av Folkpensionsanstalten, medan det svenska bidraget infördes 2008 som en kommunal möjlighet, som de flesta kommuner aldrig införde och som kan slopas i en riksdagsomröstning hösten 2015.
En tredje målgrupp är finländska (mest finskspråkiga) studenter av svenska eller kanske historia, statsvetenskap eller annat som kan ha med Sverige att göra. För dem borde man snarare samla alla ord för särpräglat sverigesvenska företeelser, ord med intertextuell anspelning och underförstådd faktabakgrund, och erbjuda allt som behövs för att lättare läsa dagstidningar och ta till sig samhällsinformation och annat material från Sverige. Urvalet ord skulle bli mer generöst och elementärt och till exempel förklara vad en friskola är, att svartjobb är det som på finska kallas arbeta mörkt (pimeästi) eller i den grå ekonomin (harmaa talous) eller att en vers av Carl Jonas Love Almqvist ligger bakom uttrycket svenska krusbär (och nybildningen krusbärsfilosofi).
Samhällstermer och kulturord
Om man till finskspråkiga studenter ger i uppdrag att göra insamlingar ur sverigesvensk press kan man få långa listor med ordförslag, varav många är vanliga halvsvåra ord som förståsigpåare, högdjur och småpåvar, måttligt sverigespecifika ord som regeringsduglig och andrahandslägenhet, internationella termer som uppehållstillstånd, gamla nyord som fredagsmys och nybildningar som kampanjsvamla. Men man får också en fin överblick, som kan bilda underlag för en sortering av ord man skulle kunna tänka sig att plocka in i en imaginär sverigesvensk ordbok.
Jag vill sortera dem i två stora grupper, samhällstermer och kulturord, där de förra består av lagfästa begrepp, politiska benämningar och vardagsord, därtill namn inom offentlig förvaltning och civilsamhälle (i synnerhet företeelser som har en motsvarighet i Finland), och de senare av antingen allmänsvenska eller sverigespecifika kulturord eller nyord med bred medial förankring.
För att rätt förstå de egentliga samhällstermerna behöver man tillgång till svensk lagstiftning eller förvaltningsterminologi. De är dels lagfästa begrepp som jämställdhetsbonus, fas tre-jobb, försörjningsstöd och turordningsregler (beskrivna i las, lagen om anställningsskydd), dels lagreglerade samhällsinstitutioner som vårdcentraler, mellanstadiet och hemtjänsten. Vill man veta vad de står för går de att söka fram i lagar och förordningar på webbplatsen www.lagrummet.se. Men många ord som kan verka typiskt svenska är lika mycket finlandssvenska: Ord som griftefrid, friskvård och allemansrätt finns även i Finlands lag (och hittas således i www.finlex.fi/sv(avautuu uuteen ikkunaan, siirryt toiseen palveluun)). Där hittas också ordet medbestämmande, men begreppet medbestämmande, som härrör från lagen om medbestämmande (1976:580), motsvaras i Finland närmast av lagen om samarbete (2007:334), vilken gett upphov till finlandismen samarbetsförhandlingar.
Många ord som kan verka typiskt svenska är lika mycket finlandssvenska.
Lagtextens ord går alltså ut i samhället, genom regeringens förordningar och myndigheters föreskrifter, i kommunikation med allmänheten och i medierna. Men där skapas också nya ord, som inte nämns i lagen men har en nog så precis betydelse: k-märkt, pappamånad, lex Maria-anmälan, nattis, vabba och vobba. Sådant går förstås att googla (lex maria site:se), men en intressant webbresurs är de svenska riksdagsprotokollen, som man hittar på www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Kammaren/Protokoll(avautuu uuteen ikkunaan, siirryt toiseen palveluun). Samhällstermliknande kortord ingår naturligt i det offentliga talet som det utövas i riksdagen (prydligt redigerat i efterhand), och en titt där ger fort ett intryck av både precisionen och konnotationsvärdet, till exempel: ”kvinnors mycket högre grad av deltidsarbete, föräldraledighet och vabbande innebär att kvinnor arbetar väsentligt mindre än många män” (2013), ”Att ett hus är K-märkt måste ju också förhindra att man ändrar fönstren” (2003).
Till samma vidare cirkel av praktisk implementering av lagen hör regerings- och partipolitiken, där namn, titlar och förkortningar, särskilt när de används i sammansättningar, kan vara dunkla för oinsatta: Allianspartierna, blockgränser, språkrör, rymdminister, skolborgarråd, MP-politik, M-stämma, S-ledare och SD-regering. Politiska vardagsuttryck verkar lättast uppstå kring processer och programpunkter som nådiga luntan, vårpropositionen, försvarsberedningen och decemberöverenskommelsen och projekt och produkter som arbetslinjen, lärarlyftet, attefallshus, rot- och rut-avdrag och Förbifarten. Även här kan riksdagsprotokollen vara mer behändiga och upplysande än googling och sökning i dagspress.
Extra allt?
I en annan kategori, en än vidare cirkel, kan man placera vad som vagt kan kallas kulturord – ord med viss kulturell eller ideologisk laddning – som åsiktskorridoren, flumskolan, curlingföräldrar, bröstkupp liksom skämskudde. Ofta men inte alltid syftar de specifikt på Sverige. Avgränsningen är knepig och kräver en diskussion för sig, som jag hoppas få återkomma till.
Kulturord som åsiktskorridoren, flumskolan, curlingföräldrar, bröstkupp liksom skämskudde syftar ofta men inte alltid specifikt på Sverige.
Men en grupp ord som jag är tämligen säker på inte kan tas upp i en sverigesvensk ordlista är idiom, talesätt och bildliga uttryck. I motsats till Finlandssvensk ordbok, där de är centrala, är det svårt att vaska fram entydiga exempel. Det kan möjligen ligga en sverigesvensk stilvalör i uttryck som extra allt, grotta ner sig och politiska vindriktningar och surdegar, men också i den finlandssvenska journalistiska diskursen går det utmärkt bra att pudla, glida på en räkmacka och ha fingrarna i syltburken. Bara fall där det finns finlandssvenska alternativuttryck verkar tydliga: att komma ut ur skåpet och inte garderoben när man bekänner att man älskar någon eller något. På den här avdelningen står dörren vidöppen, och en hypotetisk sverigesvensk ordlista skulle behöva uppdateras ofta. Detta också eftersom dörren för såväl samhällstermer som kulturord ofta varit öppen hela vägen till finskan. Också på finska uppträder särpräglade företeelser som oikeusasiamies (JO), uskottu mies (god man), jokamiehenoikeus (allemansrätt), curlingäiti och bajamajat. I skrivande stund verkar bara inte skämskudde ha hunnit riktigt ända fram till Finland.