Själva riksdagshuset är en bidragande orsak till att Margareta Gustafsson började översätta för riksdagen för arton år sen. Hon såg annonsen i Hufvudstadsbladet och sökte jobbet lite på skoj för att se om hon kunde få det; vid den tiden jobbade hon med reklamöversättning och hade inte aktivt funderat på att göra något annat.

Utifrån sin ansökan blev hon kallad på översättningsprov och erbjöds jobbet. Hon bad att få betänketid vilket upprörde den dåvarande chefen för svenska byrån som tyckte att Finlands riksdag är Finlands riksdag, blir du erbjuden ett jobb där ska du ta det. Under betänketiden tog Margareta Gustafsson en sväng förbi riksdagshuset och tyckte att huset var vackert i kvällsbelysning och att miljön runtomkring såg trevlig ut, och beslöt att tacka ja till jobbet. Det är ett beslut hon aldrig har ångrat:

– Det här är exakt rätt jobb för mig! säger hon. Jag tycker om det kreativa i att skapa egna översättningar. Det är tillfredsställande att bearbeta sin översättning och stryka som-satser och överflödiga ord. Jag får en euforisk känsla av att hitta det rätta ordet för någon svår term!

Jag träffar Margareta Gustafsson i riksdagshus­ets personalrestaurang. Byggnaden är en värdig arbetsmiljö, och stämningen i restaurangen är trivsam. Jag beundrar någon arkitektonisk detalj och får medhåll av Gustafsson:

– Fortfarande efter alla dessa år lägger jag nästan varje vecka märke till nya detaljer.

Översättarna vid riksdagen är inte specialiserade utan alla jobbar med allt. Med tiden blir man något av en allvetare berättar Margareta Gustafsson. Om hon ändå själv får välja blir det helst texter om social- och hälsovård och miljö. En förutsättning för goda översättningar är att man har tillräckligt med tid.

– Det är otillfredsställande med tidspress. Om man inte ges rimliga möjligheter att skapa en god översättning får det lov att bli en halvbra, och det är inte roligt. Fast alla vi som jobbar här är så rutinerade att vi gör hyggliga översättningar också under press. Det är helt klart att rutin gör en till en bättre översättare.

För att spara tid behöver översättarna inte skriva ner sina texter, utan de dikteras för en dikteringsmaskin och går vidare till en sekreterare som sedan skriver rent dem. Det låter kanske besvärligare än att bara skriva ner dem själv, men enligt Margareta Gustafsson lär man sig tekniken snabbt och översättningarna håller samma kvalitet som om man skrivit ner dem själv.

– Jag ser fram emot den dag då det finns datorer som kan uppfatta tal. Då kommer det att gå ännu snabbare och bli lättare att själv redigera sin text

Enligt Margareta Gustafsson är det viktigt med livserfarenhet, det gör det lättare att tolka de ibland minst sagt snåriga texterna och veta om man till exempel ska använda bestämd eller obestämd form. Det kan vara fråga om rena detektivarbetet där man får söka fram liknande texter för att hitta de rätta orden. Det är ofta förvånansvärt svårt att komma på de rätta verben på svenska, det är lättare att hitta svenska motsvarigheter till substantiv, säger hon.

Trots att Gustafsson har jobbat med språket i hela sitt yrkesliv finns intresset kvar också på fritiden.

– Mina kollegor säger att jag är patologiskt intresserad av ord. Jag kan inte läsa en veckotidning utan att stryka under och anteckna ord och uttryck. Inspirationskällorna är allt från Svensk Damtidning till Bamse, som har inspirerande pratbubblor och talspråkliga ord. Man måste läsa, allt man läser på svenska är till nytta. Det blir också en del skönlitteratur, för att inte tala om facklitteratur, och särskilt då medicinsk litteratur. Man kan säga att jag är sjukligt intresserad av sjukdomar.

Hugo Bergroth- priset delas årligen ut till en språkbrukare som arbetar för att svenskan i Finland ska följa språkbruket i Sverige. I sitt arbete som översättare på riksdagens svenska byrå är det just detta Margareta Gustafsson gör varje dag. I prismotiveringen står det bland annat så här: ”Margareta Gustafsson (…) är en outtröttlig förkämpe för god svenska i alla sammanhang. Hon deltar flitigt i diskussionerna på översättarnas e-postlista Hieroglyfus och har räddat många kolleger från språkliga misstag. Dessutom är hon orädd och kontaktar både hög och låg för att påtala språkliga onöjaktigheter eller engagera personer med inflytande för någon viktig språkfråga. Hon var en av initiativtagarna till Medicinska språkgruppen och deltog i flera år aktivt i dess arbete med mycket värdefulla bidrag.”

– Jag känner mig naturligtvis mycket hedrad över utmärkelsen, säger Margareta Gustafsson. Egentligen känner jag mig mer hedrad nu när det har gått en tid sen jag fick priset. Jag tänker använda prispengarna till en resa till New York, och eventuellt till att åka till Kraków för att gästföreläsa vid universitetet där, eftersom universitetet inte har råd att bekosta resorna.

Margareta Gustafsson jobbade som svensklärare vid universitetet i Kraków under slutet av 70- och början av 80-talet. Det var äventyrslustan som förde henne till Polen och där kom hon att stanna i nästan tre år.

– Jag var ung och okritisk och tänkte att jag nog ska klara av att undervisa trots att jag inte har någon pedagogisk utbildning. Studenterna fick jobba med översättningsövningar och det var populärt. De fick själva söka fram texter och på svenska försöka förklara vad de handlade om. Det räcker ju inte med att översätta orden till svenska, utan de fick jobba med att klippa av polskans långa meningar och förenkla texterna. Studenternas reaktion på de svenska översättningarna var att ”det låter så enkelt”. Men det är alls inte så lätt att översätta kort och koncist, fick de lära sig med tiden.

Åren i Kraków blev lärorika på många sätt, inte bara med tanke på den framtida karriären som översättare.

– Jag jobbade med två lektorer från Sverige. Det var nyttigt att inse att också jag, som är uppvuxen i Österbotten med Sveriges tv, gör mig skyldig till finlandismer. En gång bad jag en student gå ut ”av och an”, och svenskarna begrep inte att jag menade ”ett tag”. Åren i Polen var språkligt och yrkesmässigt trevliga år.

Tillbaka i Finland fick Margareta Gustafsson jobb på språkcentralen vid Jyväskylä universitet, och efter ett par år flyttade hon till Tekniska högskolan i Tammerfors. Där fortsatte hon översätta vid sidan av undervisningen. De första översättningarna var enligt Gustafsson själv inget vidare.

– Men någonstans måste man ju börja. Det roliga med översättning är att man alltid kan bli bättre. Dessutom förändras språket så man måste utveckla sig hela tiden och hålla sig à jour med förändringarna. – Just nu önskar jag att jag hade mer tid för att titta närmare på hur EU-texter tas in i vår lagstiftning.