Dagarna för det europeiska byggnadsarvet uppmärksammades i Finland 1999 med olika evenemang kring temat ”Ortnamnen – minnen i miljön”. Under temaåret stod namnen i våra byggda miljöer i centrum. Den kommunala namngivningen av vägar och gator var här ett centralt ämne. Viktiga utgångspunkter var svaren på den rundfråga som Forskningscen­tralen för de inhemska språken tillsammans med Finlands Kommunförbund hade sänt ut till alla våra kommuner i syfte att kartlägga nuläget inom den kommunala namnplaneringen. Av svaren framgick det bland annat att särskilt de tvåspråkiga­ kommunerna ville få ytterligare anvisningar för namnplanering­en, bland annat instruktioner om vad man kan och inte kan översätta när man skapar nya namn. Det visade sig att några kommuner på egen hand redan hade utarbetat anvisningar­ om bl.a. detta.

Den kommunala namngivningen har nu passerat kulmen: största delen av vägarna i glesbygden har blivit namngivna. Detta betyder ändå inte att det kommunala namngivningsarbetet är avslutat. Därför har forskare med ansvar för finsk, svensk och samisk namnvård inom Forskningscentralen för de inhemska språken ställt samman nedan­stående översikt och förnyat instruktionerna för namnplanering inom tvåspråkiga områden.

Finska språknämnden har senast gett rekommendationer i frågan för mer än två decennier sedan. Rekommendationen gällde den gången  ”hur traditionella svenska naturnamn skall behandlas i finskan i kommuner med ett växande finskt befolkningsinslag” – i praktiken handlade det alltså om utnyttjandet av de gamla svenska naturnamnen för ny namngivning inom byggnadsplanerade och anslutande områden.

Enligt finska språknämndens rekommendation 1978 skulle de traditionella svenska namnen behandlas på följande sätt:

Om det svenska namnet inte medför problem i fråga om uttalet kan det tas i bruk som sådant.

Om namnet medför uttalsproblem kan följande två möjligheter övervägas:

1) Namnet kan översättas ifall motsvarigheten är självklar. Namn som är etymologiskt oklara bör inte översättas.

2) Namnet kan ges en fonetiskt anpassad finsk form av traditionellt slag.

3) Om det svenska namnet varken kan översättas eller anpassas, måste objektet få ett finskt namn på helt ny bas.

Språknämndens rekommendation publicerades i språkvårdstidskriften Kielikello 1/1979 i något förenklad form med ett antal belysande exempel från huvudstadsregionen. Bland namn som använts i oförändrad gestalt finns bl.a. Jollas, Kilo och Korso, bland översättningarna Kurkimäki av Tranbacka, bland anpassningarna dels typen Kluuvi av Gloet, dels hybridtypen Puolarmetsä av Bolarskog. Som exempel på helt fristående namnbild­ningar­ nämndes Kannelmäki – Gamlas.­

I praktiken kom rekommendationen att omfatta inte bara naturnamn utan svenska ortnamn över huvud taget som aktualiserades inom namnplaneringen, alltså också bebyggelse- och odlingsnamn.

I en artikel av Raija Bjarland i Kielikello 1976 var prioriteringen ännu en annan: svenska namn skulle enligt namnforskarnas rekommendationer i mån av möjlighet tas i bruk som sådana, i andra hand kunde man tillgripa anpassningar av olika slag, och för det tredje konstaterades det att

om ett namn inte har fått en för finskan anpassad form kan det genom översättning lämpas för finskt bruk.

– – – Med hänsyn till den ursprungliga namnmiljön är helt eller delvis anpassade former att föredra. Namn översätts bara då vägande skäl föreligger.

En undersökning av folkliga lånenamn som genom­fördes 1973–75 i åtta socknar längs språkgränsen i Finland visade att 62 % av lånenamnen var anpassade lån (mestadels s.k. helanpassningar) och 24 % översättningslån. De finska namnmot­svarigheter till svenska bynamn som under de föregående decennierna tillkommit på myndigheternas försorg har här i någon mån höjt andelen översätt­ningar. Enligt undersökningen har bebyggelsenamn getts fonetiskt anpasssade former i det andra språket oftare än andra; odlingsnamn har i högre grad lånats genom översättning. Översättning har gynnats av strukturella drag hos namnet. Enledade namn har ofta lånats i anpassad form (Grundet > Krunni). I fråga om de tvåledade namnen av olika slag har varierande principer tillämpats: översättning helt eller delvis, beroende på namnets typ: anpassning (Ryssmossen > Ryysmusa, Maisaari > Majsor), översättning (Kalkberget > Kalkkivuori) eller översättning med hjälp av ett tidigare lånat namn (Iso Maisaari > Stora Majsor, Kalkbergsbacken > Kalkkimäen­ahde). De översatta namnen betecknar oftast små lokaler, och namnbrukar­kretsen­ har varit begränsad; inom denna har de varit funktionella och identifierande. Enligt Kurt Zilliacus (i Norna-rapporter 17) förefaller översättning att vara ett relativt ungt fenomen som delvis är en följd av finskhetssträvandena från och med slutet av 1800-talet. Många av de finska namnmotsvarig­heterna är ännu yngre.

I trakter där tvåspråkigheten är gammal har namn lånats på sedvanligt sätt: översättning har varit ovanligt; mestadels har namn lånats in direkt (Onas, Norike); därnäst kommer anpassningar­ (Ramsö > Ramsio, Pellinge > Pellinki); sedan följer namn där en led har anpassats eller översatts. Helöversättning har över lag varit det minst vanliga tillvägagångssättet vid folkliga lån av namn över språkgränsen.

Finlands Stadsförbund stödjer sig på de här rekommendationerna från 1978 i den handledning om adressnamn som gavs ut 1985 (bara på finska), Ohjeet osoitenimien ja -numeroiden antamisesta, men man har låtit punkterna 1 och 2 byta plats: anpassning nämns som första alternativ. Publikationen är den enda handledning kommunerna fick innan de började producera adressnamn i stor skala. Skriften ger också en del allmänna råd om namnplanering. Stadsförbundets primära målgrupp var städerna. Suomen Kunnallisliitto, Finlands svenska kommunförbund och Finlands Stadsförbund gav1988 ut häftet Adresssystem och adresskarta för glesbygdsområden. Anvisningar. Tyngdpunkten ligger här emellertid på tekniska detaljer; några egentliga anvisningar om hur namnen skall utformas ges inte.

Finska språknämndens rekommendation i Kielikello 1979 och Stadsförbundets anvisningar har utnyttjats vid namngivningen av planeområden och vägar i glesbygden utan beaktande av vad för slags lokal det bakomliggande namnet egentligen betecknar; bebyggelse- och odlingsnamn har behandlats enligt samma principer som naturnamn. Också personnamn har på sina håll kommit att översättas.

Den enkät om namnplanering som Finlands Kommunförbund och Forskningscentralen 1999 sände ut till kommunerna innehöll bl.a. följande fråga: ”Hur har ett gårdsnamn, ett odlingsnamn eller ett annat ortnamn (som av gammalt existerar bara på det ena språket) behandlats då det används som förled i ett vägnamn; a) alltid bibehållits oförändrat (t.ex. Ribackavägen, Ribackantie), b) alltid översatts (Ribackavägen, Riihimäen­tie), c) ibland översatts.”

Svaren visade att man särskilt inom kommuner med finsk majoritet rätt allmänt har översatt namnen rakt igenom. Enkäten innehöll också en fråga om hur personnamn hade behandlats när de ingick i vägnamn (Anders Korps väg > Antti Korpin tie eller Anders Korpin tie?). Av svaren framgick att också personnamn har översatts vid namngivningen av vägar och gator.

Varierande praxis

Om namn skall översättas eller inte är en fråga som har diskuterats fram och tillbaka under de senaste decennierna; lokalt har det ofta varit ett mycket känsligt ämne. De nyinflyttade i kommunen har ofta krävt att ortnamn översätts, och på olika håll har man med ordbokens hjälp åstadkommit översättningar som inte alls återger innehållet i de ursprungliga namnen. Strukturomvandlingen under 1950–70-talen och dess efterdyningar ledde till att man i svenska trakter som hade blivit starkt förfinskade betraktade det som en naturlig sak att de ursprungliga svenska namnen skulle översättas (Sköldvik > Kilpilahti, Borgå; Ljusudda­ > Valoniemi, Pargas). Å andra sidan kan man iakt­ta en del motsvarande återspeglingar av tids­andan också i hanteringen av finska namn. I t.ex. Åbo fick naturnamnet Varissuo den svenska motsvarigheten Kråkkärret då namnet på 1970-talet blev namn på ett bostadsområde och en stadsdel, likaså översattes stadsdelsnamnen Koivula till Björkas, Pihlajaniemi till Rönnudden och Saramäki till Starrbacka.

På 1980-talet började man i högre grad komma till insikt om de genuina namnens värde. Man märkte också att en del av de konstgjorda anpassningarna och översättningarna inte vann gehör bland invånarna. Ett konkret exempel på detta är ett beslut av stadsstyrelsen i det finskdominerade Esbo, vilket Helsingin Sanomat 29.11.1991 refererar på följande sätt (i övers.):

Esbo vill undvika krystade förfinskningar

Esbo avstår i mån av möjlighet från konstlade förfinskningar av ortnamn. Stadsstyrelsen har uppmanat stadsplaneringsverkets namnnämnd att utarbeta nya instruktioner enligt vilka de vedertagna namnen bibehålls oavsett språk. I fortsättningen vill man undvika namnmonster som Gumböle–Kumpyöli som knappt någon vill ta i sin mun. Saken har på nytt aktualiserats av att invånarna vid Östra strandvägen i Mattby har gjort uppror. En vägstump vid Strandvägen höll på att få det finska namnet Hämärniementie. Någon udde Hämärniemi har det aldrig funnits här, men nog Blindudd.

Den finska namnvården har länge arbetat med rekommendationen av år 1978 som bas och i praktiken i rätt hög grad fallit till föga för kraven på förfinskade namnformer. Detta syns bland annat i namnvårdarnas utlåtanden, där man ofta rekommenderade översättningar eller anpassningar som finska motsvarigheter till svenska namn. Vid 1990-talets ingång skedde ändå en attitydförändring bland de finska namnvårdarna, vilket man kan notera i t.ex. ett utlåtande 1993 om vägnamnen i Kristinestad:

Sådana vedertagna namn som inte tidigare har haft en officiell eller inofficiell finsk motsvarighet bör inte översättas till finska för vägnamnets skull, utan för finskt bruk borde man finna ett annat alternativ: antingen ett helt annat namn (Lillsundsvägen/Mossuntie) eller ett namn där bara det vägbetecknande ordet översätts till finska (Lillträskvägen/Lillträskintie) eller en anpassning (Påskmarksvägen/Puskamarkintie). [Anm. Puskamarkki är en genuin och etablerad finsk motsvarighet till det svenska bynamnet Påskmark.]

De utlåtanden som gavs nådde givetvis adressaten men fick inte större spridning.

Behov av förnyade anvisningar

Året 1999 utlystes i Finland som ett ortnamnsår med temat Ortnamnen – minnen i miljön, detta inom ramen för evenemanget Dagarna för Europas byggnadsarv. Tyngdpunkten låg på namnen i byggda miljöer. Inför temaåret sände Forskningscentralen tillsammans med Finlands Kommunförbund ut en enkät till kommunerna med ett antal frågor om nuläget inom namnplaneringen. Svaren visade att många kommuner önskade få förnyade anvisningar om hanteringen av namn inom tvåspråkiga områden, speciellt i fråga om ”översättning från svenska till finska”. Eftersom särskilt namngivningen av vägar i glesbygden ofta har lett till språkgräl i tvåspråkiga kommuner borde det enligt enkätsvaren finnas ”klara spelregler i översättningsfrågor för vad som kan och inte kan översättas”.

För att avhjälpa bristen publicerade Forskningscentralen och Finlands Kommunförbund hösten 1999 artikelsamlingen Yhteinen nimi­ympäristömme – nimistönsuunnittelun opas (med artiklar också på svenska). Redan dessförinnan hade en del av de rekommendationer som ges i boken haft effekt, vilket märks bl.a. i de principer för översättning av namn som utarbetats inom vägnamnskommittén i Malax kommun 1997; de godkändes av kommunfullmäktige året därpå. Kommitténs uppgift var ”lämna förslag till ändrad vägnamnsskyltning p.g.a. kommunens formella tvåspråkighet”. Kommittén kom efter hand fram till följande principer:

1. Vedertagna och existerande ortnamn (t.ex. Åminne, Havras, Lolax o.s.v.) översätts inte, utan endast vägnamnets efterled ändras efter språk, exempelvis Åminnevägen– Åminnentie.

2. Nybildade vägnamn, som inte bygger på något äldre ortnamn, översätts som t.ex. Tallgatan–Mäntykatu.

3. Bebyggelsenamn, t.ex. byanamn, namn på gårdar och fastigheter är införda i officiella register och bör få komma till synes i vägnamnen som sådana och kan därför inte översättas, exempelvis Nybyvägen–Nybyntie.

4. Personnamn i vägnamn översätts inte om vägnamnet upptar såväl personens förnamn som efternamn, eller enbart efternamn, Daniel Köpingsvägen–Daniel Köpingintie. Förnamn översätts inte om det är intimt förbundet med en känd namnbärare.

5. Natur- och odlingsnamn med en orienterande funktion bör inte översättas i vägnamn, om det inte finns motsvarigheter på båda spåken från tidigare. Till denna namngrupp räknas namn på framträdande terrängpartier, såsom större backar, kärr och mossar, öar och holmar, samt sjöar och vattendrag, vilkas namn är kända av folk inom vardera språkgruppen.

Kommittén i Malax har gett de allmänna principerna en god utformning, också om en del detaljer ytterligare kunde finslipas. Bland annat har punkt 4 fått litet olika utformning i de svenska och finska versionerna. Dessutom skall väg- och gatunamn som innehåller personnamn utformas annorlunda: namnvårdarna rekommenderar numera typen Daniel Köpings väg – Daniel Köpingin tie.

Det är tydligt att det behövs vägledande allmänna anvisningar för namnplaneringen och de måste också göras allmänt bekanta. Dessutom bör det noteras att det här inte är fråga bara om svenska och finska namn utan också om samiska, eftersom samiskan har ställning som officiellt språk inom samernas hembygdsområde, som 1992 fastslogs omfatta Enontekis, Enare och Utsjoki kommuner samt Lapplands renbeteslags område i Sodankylä kommun. Rekommendationerna om översättning måste alltså utformas på så sätt att de är likadana för alla dessa språk i officiellt tvåspråkiga kommuner. Av intresse är här den finske namnforskarens Toni Suutaris påpekande (i artikeln Uudenmaan kieliraja-alueen nimistöstä i samlingsvolymen Kielen opissa 5 utg. av finska institutionen vid Helsingfors universitet) att man ”egentligen borde förhålla sig på samma sätt till ortnamnen som till personnamnen. Samma namn används i olika språk, ofta i litet olika gestalt och kanske till och med i anpassad form (Carl Gustaf ~ Kaarle Kustaa), men bara inom gränserna för vad som är naturligt och spontant i namnens liv.”

De traditionella ortnamnen berättar om traktens förgångna, dess kultur och dess historia. På samma sätt är ett personnamn knutet till namnbärarens språk, kultur och den tid det gavs. Vid översättning går dessa nyanser förlorade, och ett översatt namn kan till och med tränga undan det ursprungliga namnet. När det gamla namnförrådet utnyttjas för ny namngivning är det skäl att komma ihåg namnens kulturvärde och det arv de bär på.

Med utgångspunkt i det föregående och med våra samlade erfarenheter som grundval har vi sammanställt en hustavla för namnplaneraren. Hustavlan är godkänd av Finska språknämnden och Svenska språknämnden i Finland och finns på följande uppslag.

Hustavla för namnplaneraren

Namnplaneringen bör respektera kulturella värden och människornas behov, stärka hemkänslan och öka trivseln. Namnen skall vara lätta att minnas, uttala och skriva. Undvik ändå lättköpta mekaniska lösningar.

Namnplaneringen bör baseras på de traditionella lokala ortnamnen, som man kan få fram bland annat genom att fråga ut de gamla invånarna. Använd i första hand de redan etablerade och brukliga namnen inom området. Beställ gärna kopior av äldre ortnamnssamlingar från trakten (samlingarna från de finlandssvenska socknarna förvaras i Svenska litteratursällskapets språkarkiv) och flytta vid behov över namnen på de aktuella kartorna. Också namn som inte längre är i bruk, t.ex. namn som förekommer bara på gamla kartor, i handlingar eller i litteraturen, kan vid behov tas i bruk på nytt ifall det går att lokalisera de platser som namnen har syftat på.

Skriv namnen i enlighet med nutida rättskrivningsprinciper. Om namnen förekommer på Lantmäteriverkets moderna grundkarta (vars namnformer har kontrollerats) skall kartans stavsätt följas.

Översätt inte namn ifall det är fråga om

  • bynamn enligt fastighetsregistret. Använd grundkartans i svart tryckta form av namnet. (De i rött tryckta namnen är registrets skrivformer, som av bl.a. juridiska skäl kan vara föråldrade eller oriktiga). Bara sådana former av namnen som officiellt eller inofficiellt – i det hävdvunna lokala språkbrulet – är i bruk på det andra språket skall användas i namngivningen. En ortsangivande efterled i namnen anges på kommunens officiella språk: -tie/-vägen/-geiadnu; -puisto/-parken/-spatnju osv.
  • gårdsnamn. Använd en form på det andra språket bara ifall den är allmänt brukar på orten. Namnen på gårdar och fastigheter ingår i fastighetsregistret; ifall de översätts går samhörigheten med de ursprungliga namnbärarna förlorad. Använd nuspråkliga skrivformer av namnen.
  • förnamn eller efternamn eller hela personnamn. Ett personnamn hör intimt samman med namnbäraren. Om det översätts eller ges en anpassad form går sambandet med den avsedda personen förlorat. Ifall såväl förnamnet som efternamnen ingår i ett nybildat namn bör namnet utformas enligt modellen Aleksis Kiven katu – Aleksis Kivis gata; Johan Bocks gränd – Johan Bockin kuja; Pedar Jalvin tie – Pedar Jalvvi geaidnu.
  • natur- och ägonamn som är allmänt kända och viktiga för den lokala orienteringen. Bara om det finns en allmänt brukad översatt eller anpassad motsvarighet på det andra språket skall denna användas för nybildningar (t.ex. Långträskvägen – Pitkäjärventie baserat på de folkligt tillkomna parallellnamnen Långträsket – Pitkäjärvi; likaså Ruupyynoja – Brobybäcken till de folkliga parallellnamnen Broby – Ruupyy) och Pyhäjärventalot – Basejávvri dálut). De här allmänt bekanta och använda namnen betecknar påfallande naturlokaler, t.ex. större backar, sankmarker, sjöar och vattendrag, och är kända bland folk ur vardera språkgruppen.

Om namnet bildas utgående från ett namn som beteknar en föga framträdande terrängpunkt och som förekommer bara på gamla kartor eller är bekant bara inom en liten brukarkrets och dessutom är etymologiskt entydigt kan det tas i bruk också genom översättning, t.ex. Silkesängen  > Silkkiniitty som namn på en park i Hagalund i Esbo eller Riaåkern  > Riihipelto.

Om ett etablerat bebyggelse-, natur- eller personnamn som bara finns på det ena språket och planeras utnyttjas för namngivningen visar sig vara svårhanterligt (t.ex. i fråga om uttalet) kan namngivningen byggas på en helt annan bas, t.ex. Tapiola som motsvarighet till det gamla Hagalund eller paret Gieddimielli – Onnelantörmä. Denna möjlighet bör utnyttjas bara undantagsvid eftersom den inte är den bästa med tanke på identifieringen av orterna.

När man bildar helt nya namn (t.ex. kategorinamn) inom ett tvåspråkigt område skall namnen om möjligt utarbetas parallellt på båda språken eller i nära samarbete med sakkunniga för det andra språket. Om namnförslagen bildas bara på det ena språket och på dettas villkor märker man ofta i efterhand att ett tänkt namn inte kan ges en naturlig översättning. Man kan också bli tvungen att justera den aktuella kategorin eller att avstå från ett planerat namn.

Ge namnskicket inom tidigare obebygdda områden en lokal särprägel genom att ta hänsyn till det lokala namnförrådet, språket, historien och den planerade bebyggelsens karaktär. Om det behövs nya namn inom områden som redan är bebyggda, försök då finna lämpliga lösningar i samråd med dem som bor här och kommer att använda namnen.