Syftet med boken har enligt författaren Ann-Marie Ivars varit att samla den kunskap som finns om variationen i den talade svenskan i Finland. Den handlar dels om de traditionella dialekterna som vi känner dem från forskning och insamling under senare delen av 1900-talet, dels om fyra småstadsspråk som vi känner dem från projektet Finlandssvenska stadsmål 1990–1995. Traditionell dialektologi och språkhistoria integreras här på ett självklart sätt med ett sociolingvistiskt perspektiv.
Dialekter och stadsmål
I kapitel 1 diskuteras det problematiska och föränderliga dialektbegreppet utifrån några förekommande definitioner, av vilka en framhålls som den mest moderna: ”det gångbara kommunikationsspråket inom ett avgränsat geografiskt område”. Den omfattar inte bara de gamla bygdemålen utan rymmer också de regionala utjämnade dialekterna och städernas språk. Ändå har Ivars här valt att inte omtala stadsspråk som dialekter. I stället används begreppet stadsmål, som i Nationalencyklopedin definieras som ”det mest genuina lokalspråket eller de varierande språkarterna i en stad”.
Ivars redogör ganska ingående för hur de finlandssvenska dialekterna och stadsmålen har dokumenterats och studerats vetenskapligt från mitten av 1800-talet fram till nutid. Stort utrymme ägnas åt normnivåer på skalan dialekt–standardspråk och språkbrukarnas egna benämningar på den språkliga verklighet som de lever i. Kunskapen om de sistnämnda härrör från svaren på en webbenkät som Svenska litteratursällskapets språkarkiv skickade ut till allmänheten 2013. Svaren är ofta utförliga och ger därmed också underlag till slutsatser om dialekternas ställning och funktioner i dagens samhälle. Kapitlet avslutas med en alfabetisk förteckning över vetenskapliga termer som förekommer i boken och förklaringar till dessa.
Dialekternas framväxt
Kapitel 2 beskriver hur de svenska dialekterna i Sverige och Finland har vuxit fram genom århundraden av språk- och dialektkontakt. Ivars konstaterar att utbredningen av språkliga nyheter i de svenska dialekterna i Finland visar ”en förbluffande överensstämmelse med utbredningen av senmedeltidens och 1500-talets bondeseglation på Stockholm”. Det vi ser är ett skolexempel på hur människor som har nära kontakt i arbete och umgänge också utvecklar en gemenskap i språket. Ett särskilt avsnitt ägnas åt de dialektgränser som kan urskiljas i det svenska språklandskapet i Finland och hur dessa kan förklaras.
I kapitel 3–6 behandlas dialekterna landskap för landskap i samma ordningsföljd som tillämpas i t.ex. Ordbok över Finlands svenska folkmål: Österbotten, Åland, Åboland och Nyland. Landskapen delas sedan på traditionellt vis in i mindre områden: norra, mellersta och södra Österbotten, västra och östra Åland, västra, östra och södra Åboland samt västra, mellersta och östra Nyland. Varje kapitel inleds med en kort historisk översikt och en presentation av arkaismer och novationer som är gemensamma för respektive landskap som helhet. Därefter beskrivs dialekterna områdesvis med avseende på ljud- och formlära. Där så har varit möjligt behandlas även ordförråd och ordbildning samt fras- och satslära. Beskrivningarna illustreras med kartor, tabeller och språkprov i form av texter som bygger på autentiska inspelningar.
Social variation
Kapitel 7 inleds med en beskrivning av det ovan nämnda stadsmålsprojektet, som tog sikte på den sociala variationen, dvs. sambandet mellan stadsbornas språkbruk och deras ålder, kön och sociala tillhörighet i samhället. I de följande avsnitten beskrivs hur geografiskt betingad variation samspelar med socialt betingad variation i Jakobstad, Kristinestad, Ekenäs och Lovisa. Den folkliga varianten av talspråket i respektive stad beskrivs för sig med avseende på ljud- och formlära, medan redovisningen av särdrag i ordförråd, fraser och satser också inkluderar standardvarianten. Även stadsmålen illustreras med språkprov.
Kapitel 8 redogör för den historiska bakgrunden till språkarterna dialekt, stadsmål och regionalt standardspråk samt till uppkomsten av sociolekter och regionala dialekter. Avslutningsvis diskuteras nutida tendenser i språkutvecklingen insatta i ett europeiskt sammanhang.
I anslutning till de olika kapitlen finns sammanlagt 16 stycken faktarutor med intresseväckande rubriker, t.ex. ”Dialekt som konstnärligt uttrycksmedel”, ”Närpesdialektens påstådda ålderdomlighet” och ”Konsten att svära”.
Med sina vida perspektiv och hänvisningar till alla slags källor och litteratur utgör Dialekter och småstadsspråk en given utgångspunkt för framtida forskning. Allt presenteras dessutom på ett föredömligt klart och enkelt språk, utan att ge avkall på vetenskaplig noggrannhet. Ann-Marie Ivars bok är en veritabel guldgruva av kunskap, till nytta och glädje för alla som av olika skäl intresserar sig för de svenska dialekterna och stadsmålen i Finland.