Som skribenter kan vi ibland välja om vi vill uttrycka ett visst innehåll med substantiv eller med verb. Bägge strategierna har sina för- och nackdelar. I denna artikel diskuterar Monica Äikäs användningen av substantiv och verb i läromedelstexter.
I det förra numret av Språkbruk skrev jag om olika faktorer som kan göra en text svår att läsa. Här ska jag ta upp ytterligare en faktor som brukar förknippas med svårläst text, nämligen en riklig användning av substantiv. Alla har vi väl hört varningar för substantivsjuka, det vill säga en tendens att pressa samman innehåll i substantivuttryck i stället för att använda adjektiv eller verb – att till exempel skriva den byggnad som var föremål för inspektionen i stället för den byggnad som inspekterades. Ofta gäller varningarna så kallade verbalsubstantiv, det vill säga substantiv bildade av verb med suffix som -ande, -ende, -ing, -ning, -tion, som ordet inspektion i exemplet ovan.
Att verbala uttryck omvandlas till substantiviska kallas nominalisering. Mest utpräglat är fenomenet i byråkratspråk och vetenskaplig prosa, men det går lätt att hitta exempel också i många andra slag av texter.
Grammatisk metafor
Att använda substantiv i stället för verb är exempel på något som kallas grammatisk metafor, en term som myntats av språkvetaren Michael Halliday. En grammatisk metafor innebär att man uttrycker ett innehåll med hjälp av en annan grammatisk konstruktion än den som prototypiskt används för att uttrycka detta innehåll. En handling uttrycks prototypiskt med ett verb, till exempel att skriva ett intyg. Om vi då i stället uttrycker handlingen med hjälp av ett substantiv, skrivandet av ett intyg, är det fråga om en grammatisk metafor. Förhållandet mellan form och innehåll blir mindre direkt, och texten blir mer abstrakt.
Man kan inte säga att grammatiska metaforer alltid är av ondo. Det hör till saken att abstraktionsnivån är hög till exempel i vetenskaplig text, och då kan grammatiska metaforer som nominaliseringar vara ett ändamålsenligt och koncentrerat sätt att uttrycka innehåll. Det är också naturligt att de grammatiska metaforerna är fler hos elever på högre skolstadier än hos elever på lägre skolstadier. Detta har undersökts av Ulrika Magnusson i en avhandling om skolspråk år 2011. Hon konstaterar att användning av grammatisk metafor hör till elevers språkutveckling och att den är mer utbredd på högre skolstadier och bland elever med höga betyg. Eleverna måste lära sig förstå och använda grammatiska metaforer för att klara sig i skolan och i samhället.
Nominalisering i läromedel
Att använda substantiv i stället för verb kan alltså vara ändamålsenligt och nödvändigt i vissa sammanhang, men det är ett faktum att de substantiviska uttrycken i allmänhet är mer abstrakta än uttryck med verb. I mitt arbete med att språkgranska läromedel har jag funderat på hur man ska förhålla sig till nominalisering i läromedel. Det är helt klart att det är bäst att undvika en hög grad av nominalisering i läromedel för lägre skolstadier, men när det gäller högre skolstadier behöver man kanske inte vara så sträng. Jag ska resonera kring saken med hjälp av några exempel ur läromedelstexter för gymnasiet. Det är fråga om manuskript som sänts till mig för språkgranskning.
Abstrakt och statiskt med substantiv
Följande mening är präglad av substantivuttryck:
För att konsumtionen ska kunna minskas måste människorna styras till återanvändning, sparsammare konsumtion och satsningar på långlivade produkter.
Här har skribenten använt tre verbalsubstantiv: återanvändning, konsumtion och satsningar. Dessutom har de substantiviska huvudorden konsumtion och satsningar i nominalfraserna sparsammare konsumtion och satsningar på långlivade produkter utökats med attributiva bestämningar (adjektivattributet sparsammare och prepositionsattributet på långlivade produkter). Dessa bestämningar motsvarar adverbial och objekt i motsvarande uttryck med verb (konsumera sparsammare respektive satsa på långlivade produkter) och är alltså också ett slags grammatiska metaforersom ökar abstraktionsgraden.
I stället för att använda nominalfraser skulle man kunna uttrycka samma sak med verb:
För att konsumtionen ska kunna minskas måste människorna styras att återanvända produkter, konsumera mindre och satsa på långlivade produkter.
Är satsen lättare att läsa och förstå om man använder verb? I detta fall tycker jag att den är det. Det är uppenbart att satsen blir mindre abstrakt med verb än med verbalsubstantiv. Användningen av grammatisk metafor innebär ju ett extra steg bort från det konkreta innehållet. Satsen känns också mindre statisk med verb än med substantiv. Verb uttrycker ju prototypiskt handling – och i detta fall är det faktiskt innehållsmässigt fråga om handling, något som människorna ska göra. När det gäller substantivet återanvändning kan man dock argumentera för att det är en vedertagen term som eleverna behöver lära sig i just den formen.
Ett exempel till:
En allmän höjning av hygiennivån, förbättring av motståndskraften och utbyggnad av vatten- och avloppssystem är viktiga medel för att förhindra sjukdomsspridning.
Också denna mening innehåller flera verbalsubstantiv som ger den en abstrakt och statisk prägel. Det statiska intrycket strider också här mot innehållet i meningen; det handlar ju om aktiva insatser, något som ska göras. För att göra meningen mer aktiv skulle man kunna skriva om den till exempel på följande sätt:
Om man vill hindra att sjukdomar sprider sig är det viktigt att höja den allmänna hygiennivån, förbättra motståndskraften och bygga ut vatten- och avloppssystem.
Substantiv med bestämningar
Det följande exemplet är av ett lite annat slag:
Industriländernas åldrande befolkningar har skapat ett nytt problem.
Här har nominalfrasen industriländernas åldrande befolkningar med genitivattributet industriländernas och adjektivattributet åldrande fått uttrycka betydelsen ’det faktum att befolkningarna i industriländerna åldras’. Uttrycket blir onödigt komprimerat, abstrakt och indirekt. Meningen skulle kunna skrivas med verbet åldras:
När befolkningen i industriländerna åldras uppstår ett nytt problem.
Å andra sidan kan just det faktum att bestämningar kan fogas till substantiv vara en fördel:
Den västerländska överdrivna hygienen anses vara en orsak till att allergier blivit så vanliga.
Här kan nominalfrasen den västerländska överdrivna hygienen med adjektivattributen västerländska och överdrivna vara ett bättre alternativ än en mångordig passus med verb, adjektiv och prepositionsuttryck (till exempel Att människor i västerlandet är överdrivet hygieniska…)
Också i följande exempel kan användningen av substantiv försvaras:
Internationella överenskommelser förbjuder all produktion och lagring av biologiska vapen.
Här skulle det vara svårt att uttrycka innehållet i attributet all om man använde verb i stället för substantiven produktion och lagring. En formulering som … förbjuder att biologiska vapen över huvud taget produceras och lagras låter onödigt inexakt och pratig. Möjligheten att kombinera substantiv med attributiva bestämningar kan alltså vara en styrka.
Termliknande substantiv
Verbalsubstantiven produktion och lagring i det föregående exemplet kan också försvaras med att texten påminner om lagtext, och sådan text måste vara kort och kärnfull. Substantiven erbjuder möjlighet till koncentration, och man kan säga att substantiven i exemplet närmar sig termer. Ett exempel till av samma slag:
Den odlingsbara arealen minskar till följd av erosion och ökenspridning.
Också här närmar sig verbalsubstantiven (erosion och ökenspridning) termer – och det är termer som eleverna bör känna till just i den form de har i texten. Substantiven erbjuder en koncentration och en exakthet som kan vara en fördel i jämförelse med en mer pratig och inexakt skrivning med verb. De alternativa uttryckssätten med verb känns ibland som omskrivningar trots att man kan argumentera för att verb är det prototypiska uttryckssättet.
Samordnade substantiv
Ibland innehåller en text flera samordnade substantiv, och alla kan inte ersättas med verb. Så är det i följande exempel:
Spridningen av hiv och hepatit kan minskas genom utbildning av flickor, upplysning och tillgång till preventivmedel.
Här skulle man eventuellt kunna tala om att flickor utbildas och att preventivmedel erbjuds alla, men det är svårt att ersätta substantivet upplysning med ett verb – substantivet fungerar som ett slags term. I mitt tycke skulle man inte heller vinna mycket på att ersätta de andra substantiven i exemplet med verb.
Påverkan från finskan?
Verbalsubstantiv på -minen är en vanlig konstruktion i finsk text, och en del av verbalsubstantiven i översättningar härrör säkert från denna konstruktion. En fras som uuden viran perustaminen blir lätt översatt med inrättande av en ny tjänst i stället för att inrätta en ny tjänst. Det har också konstaterats att finsk läromedelstext över lag innehåller en stor andel substantiv. Man kan alltså vänta sig att läromedelstext som är översatt från finska till svenska innehåller ett stort antal nominaliseringar.
Exemplen ovan är tagna ur översatt text, men intressant nog motsvaras inte alla nominaliseringar i exemplen av nominalisering i den finska källtexten. I ett av exemplen återgår faktiskt de svenska substantiven på finska verbuttryck. I samma läromedelstexter finns det dock också exempel på att finska substantivuttryck blivit återgivna med verb i den svenska texten.
Nominalisering i läromedel – på gott och ont
Som jag har försökt visa med hjälp av exemplen ovan finns det både fördelar och nackdelar med nominalisering också när det gäller läromedelstext. Till fördelarna hör att substantiven erbjuder exakthet och koncentration, att de kan vara lättare att hantera än verb bland annat för att de kan utökas med bestämningar och att de ofta fungerar som termer – termer som eleverna behöver lära sig. Det är också viktigt att elever på högre skolstadier lär sig förstå och använda grammatiska metaforer, och nominaliseringen utgör en sådan.
Till nackdelarna med nominalisering hör att texten ofta blir mer abstrakt och mer statisk än en text med verb. Eftersom ett av problemen med många läromedel just är att texten är för abstrakt och svårläst för eleverna bör läromedelsförfattare vara medvetna om riskerna med substantivuttryck. I synnerhet gäller detta naturligtvis författare som skriver för lägre skolstadier, men också författare som skriver för högre skolstadier gör klokt i att undvika onödig och överdriven nominalisering.