De ukrainska och ryska språken är nära besläktade med varandra, men vad är det som förenar och skiljer dem åt? Har språkfrågan någon betydelse i dagens Ukraina och, i så fall, vilken? Detta är frågor som tål att tänkas på mot bakgrund av Rysslands pågående anfallskrig mot sin fredliga granne.
Frågor om språk och dialekter, om likheter och skillnader, är något som brukar dra till sig mångas intresse. Samtal vid otaliga middagsbord glider lätt in på temat, särskilt om gästerna kommer från olika trakter, eller har olika modersmål.
Ömsesidig förståelse
Tyvärr är frågor om språks likheter inte alltid lätta att besvara kortfattat. Skälet är förstås att ”likhet” i språkliga sammanhang inte låter sig bestämmas på något enkelt och entydigt sätt. Gemensamma drag mellan språk, liksom skillnader dem emellan, kan finnas på flera olika plan samtidigt: inom ljudsystemet, inom formläran, ordföljden och i ordförrådet. För att kunna tala om saken brukar man sammanfatta det hela under rubriken ömsesidig förståelse. För att mäta ömsesidig förståelse förekommer två sorters tester: attitydtest och funktionstest. I den förstnämnda sorten får testpersonerna helt enkelt berätta om hur väl de själva anser att de förstår ett annat språk, i den sistnämnda, däremot, prövas försökspersonens läs- eller hörförståelse. Det här är förstås ganska komplexa forskningsproblem. För att illustrera vad som menas med ömsesidig förståelse, kan det räcka med ett närliggande exempel, nämligen svenska och danska.
Beroende på varifrån i Sverige eller Finland en person kommer kan förståelsen av danska variera mycket, från full förståelse till dess raka motsats. Påståendet om att man förstår en tredjedel, missförstår en tredjedel och inte alls förstår en tredjedel kan anses giltig för många svensktalande i förhållande till danska. Det räcker för danskan att säga fire og halvfjerds ’sjuttiofyra’ för att många svensktalande ska se ut som levande frågetecken.
Den senaste tidens händelser i Ukraina aktualiserar frågan om detta lands språkförhållanden. Ukrainskan och ryskan är de stora språken i Ukraina. Frågan om vilket av dem man talar och deras respektive koppling till nationell identitet är central för många ukrainare. Enligt Harvardprofessorn Michael Flier, som har ägnat årtionden åt att studera problemen, är den kanske till och med den allra viktigaste. En annan sida av saken som också kan vara av intresse är hur ukrainskan förhåller sig till sina grannspråk.
Ett land – flera språk
Låt oss, till att börja med, titta på vilka språk som talas i Ukraina. Det är viktigt att redan här påpeka att detta inte är så lätt att besvara med säkerhet, eftersom någon färsk och pålitlig statistik inte finns att tillgå. Mycket av den information som ofta citeras grundar sig på den folkräkning som genomfördes i Ukraina 2001. Ukrainska myndigheter har sedan dess flera gånger haft för avsikt att företa en ny folkräkning, men varje gång har något kommit emellan – senast var det covidpandemin. Uppgiften att säga något säkert om de aktuella språkförhållandena i landet försvåras dessutom av de folkomflyttningar som har ägt rum sedan 2014, då Ryssland ockuperade Krim och skapade ”folkrepublikerna Donetsk och Luhansk” (de kallas i officiellt ukrainskt språkbruk för de ”temporärt ockuperade områdena”). Även om det skulle bli fred inom kort lär det dröja minst ett par år innan vi får tillgång till nya, pålitliga siffror som beskriver de språkliga förhållandena i landet.
I juli förra året uppskattades Ukrainas befolkning till knappt 44 miljoner. Av dessa har det sedan början av 2000-talet varit brukligt att räkna 67,5 procent som ukrainsktalande och knappa 30 procent som rysktalande. Återstoden består av minoriteter som talar rumänska, ungerska, krimtatariska och en rad andra språk. Om man tar hänsyn till de gångna tio årens politiska händelser kan man förvänta sig att dessa procentsatser skulle se annorlunda ut vid en förnyad jämförelse. Gissningsvis är ukrainskans andel idag betydligt större än i 2001 års statistik. Under den gångna tjugoårsperioden, och särskilt sedan 2014, verkar landet ha gått igenom vad som närmast får beskrivas som en identitetsförvandling. Efter tre årtionden av postsovjetisk utveckling känner vissa i Ukraina en starkare känsla av samhörighet, medan andra känner sig alienerade. Denna polarisering har ställts på sin spets i samband med det ryska överfallet.
Lite geografi
Ukraina är med sina dryga 600 000 kvadratkilometer knappt dubbelt så stort som Finland och, efter Ryssland, det till ytan största landet i Europa. Landet kan delas in i ukrainskspråkiga områden (väst), områden där ryska är i obestridd majoritet (öst), områden där bägge språken är representerade, men där ryskan överväger (södra Ukraina), samt en region där befolkningen i praktiken behärskar både ryska och ukrainska (centrala Ukraina). Ukrainskans ställning är alltså traditionellt starkast i väst, medan ryskan har sitt fokus i de östra och södra delarna av landet.
Ukrainska – ett östslaviskt språk
Ukrainska och ryska är genetiskt eller genealogiskt närbesläktade; de räknas båda till den östslaviska grenen av de slaviska språken. Dessa delas traditionellt upp i tre grupper: väst, syd och öst. Tillsammans med belarusiska (vitryska) och ryska bildar ukrainska den östliga grenen av de slaviska språken. Att ukrainska är ett östslaviskt språk innebär dock inte att band saknas till de andra grupperna i familjen. I synnerhet inom ordförrådet finns många överensstämmelser med de västslaviska språken. Från medeltiden och framåt har språken dock haft mycket olika utvecklingsomständigheter. Ryskan har, alltsedan 1700-talet, varit ett imperiespråk, medan ukrainskan under det sena 1800-talets förryskning och under större delen av sovjettiden aktivt motarbetades. Fram till 1918 lydde de västukrainska områdena under Österrike-Ungern och där var förhållandena, om inte idealiska, så åtminstone mer gynnsamma än i Ryssland.
Likheter och skillnader
Låt oss återvända till diskussionen i början av artikeln om likheter och skillnader mellan språk och börja med alfabetet och ljudsystemet. Ukrainska skrivs med en variant av det kyrilliska alfabetet och har 33 bokstäver. Dessa används för att i skrift återge 38 olika fonem: sex vokaler och 32 konsonanter. Ukrainskan gör, tvärtemot svenska och finska, ingen skillnad på långa och korta vokaler. Bland konsonanterna märker man snart /ɦ/, en glottal frikativa, liknande [h].
Typiska för det ukrainska alfabetet är bokstäverna ⟨є⟩ [je], ⟨i⟩ [i], ⟨ï⟩ [ji] och ⟨ґ⟩ [g]. Några exempel:
приємно [prɪˈjemno] ’trevligt’
літо [ˈljito] ’sommar’
Kиїв [ˈkɪjiu̯] ’Kyjiv/Kiev’
ґанок [ˈganok] ’förstukvist’
Överensstämmelsen mellan bokstäver och ljudvärden är stor, vilket gör att ukrainsk stavning sällan vållar några problem.
Det ryska alfabetet innehåller även det 33 bokstäver. Av dessa är det tre som man inte delar med det ukrainska alfabetet: ⟨ë⟩ [jo], ⟨ы⟩ [ɨ] och ⟨э⟩ [ɛ]. Därtill finns i bägge alfabeten tecken som inte är bokstäver i egentlig mening, utan som används för att markera att föregående bokstav skall uttalas hårt, d.v.s. utan något inslag av [i]. I rysk skrift används tecknet ⟨ъ⟩ för detta ändamål och i ukrainska används en apostrof ⟨’⟩.
En tydlig skillnad gentemot ryskan är ukrainskans förkärlek för i-ljudet. Om ett ursprungligt [о] eller [e] råkar hamna mellan två konsonanter, övergår dessa ofta till [i]:
| ukrainska | ryska | |
|---|---|---|
| [kjiu] | Kiev | [ki()f] |
| [kjit] | katt | [kot] |
| [mi] | jag kunde (maskulin) | [mok] |
| [sjik] | juice, saft | [sok] |
Likheterna mellan ukrainskan, ryskan och belarusiskan är stor även inom formläran, där ändelserna påminner om varandra. Alla tre har sex kasus gemensamma för substantiven (nominativ, genitiv, dativ, ackusativ, instrumentalis och lokativ). Ukrainskan har därtill en särskild vokativ, eller tilltalsform, som används när man nämner en person vid namn: привіт, Оксано! ’hej, Oksana!’
Även verbsystemen bygger på en gemensam grund.
Ordförrådet och kontakterna västerut
Under flera århundraden, fram till slutet av 1700-talet, ingick stora delar av dagens Ukraina i det polsk-litauiska riket, som då sträckte sig från Östersjön till Svarta havet. Denna samexistens har lämnat djupa spår i ukrainskans ordförråd som därför till stora delar liknar polskans:
| ukrainska | polska | ryska | |
|---|---|---|---|
| [djakuju] | tack | dzikuj | [spsjib] |
| [prou] | varsgod | prosz | [past] |
| [dax] | tak | dach | [kr] |
| [farba] | mlarfrg | farba | [krask] |
| [ljutj] | februari | luty | [fvral] |
Den osäkra framtiden
Vart kommer ukrainskan att ta vägen i framtiden? Svaret på den frågan beror till stor del på följderna av den pågående konflikten. Kanske kommer Ukraina att fullt ut ta steget västerut, vilket kan komma att leda till en ökad språklig påverkan från det hållet, eller så kanske man på nytt vänder sig till ryskan för inspiration.
En annan viktig fråga rör språklagstiftningen och vad som ska ske med den. År 2019 antogs en ny språklag som delvis har blivit omstridd. Lagens artikel 25 handlar om tryckta tidningar och föreskriver att, i de fall där ett tryckt nyhetsmedium publiceras på ett annat språk än ukrainska, ska en upplaga också göras tillgänglig på statsspråket (alltså ukrainska). En sådan regel gör förstås publiceringen av ryskspråkiga tidningar till en dyr historia. Vad som kommer att hända med dessa skrivningar får framtiden utvisa. En sak är säker: språket är ett socialt fenomen och därigenom intimt sammanlänkat med samhällsutvecklingen.
**
Artikeln översatt till finska: Kielet sodan varjossa: ukraina ja venäjä(siirryt toiseen palveluun) (publicerad i Kielikello 13.4.2022, översättning: Henna Leskelä).