Språket ska vara tillgängligt för alla

Samma vecka som Leena Nissilä tillträder sin post som nyvald direktör för Språkinstitutet profilerar hon sig tydligt. Hon gör det under temaveckan för Europas språk med det klara budskapet om att finländare ska våga välkomna många språk i samhället utan rädsla. Det är ett budskap som gäller både hennes tidigare plattform Helsingfors universitets språkcentrum och hennes nya jobb på Institutet för de inhemska språken.

En av de saker hon vill förändra är uppfattningen att många språk utgör en risk för våra nationalspråk.

Det är knappast någon tillfällighet att Nissilä har en vidsynt blick när det gäller språk. Hon har disputerat på estnisktalandes språkinlärning av finska, jobbat med läroplaner och riktlinjer för språkundervisningen för invandrare och undervisat, både i Finland och utomlands. Hennes erfarenhet är både bred och djup. I grund och botten har hon också en identitet som lärare, en som tror på det finländska skolsystemet och som själv inledde banan som lärare i skolan på sin hemort i Norra Österbotten. En av de saker hon vill förändra är uppfattningen att många språk utgör en risk för våra nationalspråk. Finland behöver hitta ett förhållningssätt till sin nya språkliga verklighet.

– Bland dagens finländare talas 160 olika modersmål. År 1990 var de 60 till antalet. Det har skett en verkligt snabb förändring i samhället, där till exempel de unga umgås på flera olika språk dagligen utan att uppfatta det som något problematiskt. De bygger inga språkliga hierarkier där ett språk skulle vara bättre än något annat. I stället tillämpar de en fullständig parallellspråkighet, säger hon.

Så länge samhället slår vakt om sina nationalspråk ser Leena Nissilä inte att det är något som leder till ett språkligt sönderfall, tvärtom.

– Det här är en stor gåva, säger hon.

Släpp blygheten!

Nissilä hoppas att Finland och finländarna skulle komma bort från det slag av mental blockering där främmande språk känns som ett hot. Eller: där man tycker att de egna språkkunskaperna inte räcker och inte vågar använda språk man studerat i flera år i tron att de som talar språket som sitt modersmål ser ner på ens bristande kunskaper.

– Flerspråkighet har så många nivåer. Jag önskar att folk vågade ge sina egna språkkunskaper erkänsla, också de bristfälliga och halvfärdiga, slår hon fast.

Misstagen är vårt sätt att testa våra kunskaper och utvecklas.

För Leena Nissilä är språkinlärningen något som fortsätter livet ut.

–  Det är lätt hänt att någon drar sig för att använda ett språk i rädslan för att säga fel. Men den perfekta dagen kommer aldrig. Misstagen är vårt sätt att testa våra kunskaper och utvecklas, säger hon.

Själv har hon estniska som sitt starkaste främmande språk efter att ha både studerat och arbetat i Estland och forskat i estniska språket. Sin egen parallellspråkiga verklighet slogs hon av när hon studerade ungerska, på estniska … ur en rysk lärobok.

– Det var på en lektion jag insåg hur smärtfritt det fungerar att använda parallella språk, säger hon.

Modersmål – inte nödvändigtvis mest eller bäst

I det sammanhanget är det enligt Leena Nissilä också viktigt att klargöra begreppet modersmål:

– Det kan definieras på flera sätt. Är det det språk jag lärt mig först? Det jag kan bäst? Det jag använder mest? Eller handlar det om var min identitet ligger?

Nissilä säger att de allra flesta finländare hittar sina definitioner i de tre första kategorierna.

– Men det finns också en stor grupp i samhället som varken kan ett språk bra eller använder det mest, men som ändå räknar det som sitt modersmål. Det gäller till exempel romerna i Finland. Vi erkänner därför modersmål och hjärtespråk av olika slag.

Med öppenheten inför många språk kommer också insikten om att det i Finland finns andra språkliga identiteter än ens egen.

När träffade du själv din första finlandssvensk?

–  Vi hade en väldigt inspirerande svensklärare i skolan och jag tyckte mycket om den lärobok, som säkert många finskspråkiga med mig känner till, säger hon och skrattar.

Hon kan fortfarande delar av den utantill och citerar omedelbart: ”Jag heter Olle. Jag kommer från Vasa. Jag har en hund. Den heter Luffe ...”

Men i hembyn på de nordöstbottniska vidderna fanns det ingen som talade svenska.

– Bara ett par år efter att jag börjat läsa svenska reste jag till Åland med min mamma. Trots att jag inte kunde mycket av språket fick jag hjälpa henne med att handla i butiken. Det var första gången jag förstod att det faktiskt finns människor i vårt land som inte talar finska. För mig var det väldigt motiverande.

Till ödets nycker hör en annan koppling till de allra första stegen i svenska:

– Läroboken, en som många finskspråkiga säkert känner igen, handlade om den fiktiva orten Tallkulla. I dag har vi själva sommarstuga i Ingå – på Tallkulla i Täkter, berättar Leena Nissilä.

Hon är också en varm vän av nordiskt samarbete. 

– Det är väldigt viktigt, särskilt när det gäller invandrarundervisningen, säger hon.

Varför Språkinstitutet?

För Leena Nissilä är Institutet för de inhemska språken en plats där de många uppdragen i hennes karriär inom undervisning, utbildning, ledarskap och språkforskning sammanstrålar i något hon brinner för.

– Om inte Språkinstitutet fanns skulle de inhemska språken vara lämnade vind för våg. Det är viktigt att ett språk utvecklas, annars dör det. Samtidigt behövs det en normering av språket som tryggar förståelsen av det och gör det tillgängligt för alla.

Den tillgängligheten handlar för henne också om ett jämlikt samhälle.

– Det kunde också vara så att ett klart, skrivet språk var något enbart för de utbildade. Men det är väldigt viktigt att alla får möjlighet att kunna uttrycka sig på sitt språk. Det här har naturligtvis också starka kopplingar till undervisningen och vårt skolsystem, säger hon.

För henne väcktes kärleken till språket redan när hon var liten.

– Min familj läste mycket för mig, både mina föräldrar och mina äldre syskon. Jag ville hela tiden att de skulle läsa sagor fastän jag kunde dem utantill så bra att jag sa ifrån när de vuxna försökte hoppa över lite för att komma fortare undan.

Leena Nissilä tror att det här har präglat henne starkt.

– De elektroniska enheterna till trots hoppas jag att föräldrar fortfarande skulle ha tid att läsa för sina barn.