När skådespelaren Asko Sarkolas Hamlet ropade ”Mor, mor!” på Lilla teaterns scen år 1979, var det, trots den förtvivlade rösten, en replik uttalad utan känslomässig botten. När samma rollfigur ropade ”Äiti, äiti!” i den finska versionen sex år senare, 1985, fanns det däremot känsla bakom orden. Detta trots att Sarkola har gått i svensk skola, utbildat sig till skådespelare på svenska och i dag har större ordförråd och bättre grammatik på svenska än på finska.
– Finska var det första språk jag lärde mig. Mamma var svensk, men vi talade finska hemma och jag sade till henne att hon inte var någon riktig mamma om hon talade svenska. Därför finns det vissa känslolägen som jag har lättare att hitta på finska, vilket jag har märkt när jag har spelat samma roll på olika språk, säger han.
– Det är mer krävande att spela en verklig person än en fiktiv. Man måste beakta att publiken har referenser och på något sätt anpassa sig till det.
Efter att ha medverkat i både teaterpjäser och filmer på finska och svenska i mer än femtio år kan Sarkola tala av erfarenhet. Han inledde sin karriär som skådespelare på Lilla teatern 1967. Efter det har han bland annat varit professor vid Teaterhögskolan och chef för både Lilla teatern och Helsingfors stadsteater. Stadsteatern lämnade han vid sin pensionering 2016, efter nästan tjugo år som chef.
Några få av de otaliga pjäser och filmer som Sarkola har medverkat i är till exempel Den girige och Körsbärsträdgården på Lilla teatern, Tartuffe och Mannerheim ja saksalainen suudelma på Helsingfors stadsteater och filmerna Framom främsta linjen och Tali-Ihantala 1944.
Masken frigör det undermedvetna
Tre gånger har Asko Sarkola spelat Mannerheim, nämligen i Mannerheim ja saksalainen suudelma, Framom främsta linjen och Tali-Ihantala 1944.
– Det är mer krävande att spela en verklig person än en fiktiv. Man måste beakta att publiken har referenser och på något sätt anpassa sig till det. Men det är inte en begränsning, säger Sarkola, och fortsätter med att citera Oscar Wilde: ”Ge mig en mask så ska jag visa dig vem jag är.”
– Masken gör att ens undermedvetna frigörs. Den blir ett skydd.
Sarkola säger att det inte spelar någon roll om ens rollfigur ligger nära en själv eller inte, inte heller när det gäller språket. Det är helt enkelt en del av jobbet att gå in i rollen.
– Vi människor har inte heller bara ett språk utan pratar på olika sätt i olika situationer. I en föreläsning jag höll om det här temat sade jag till åhörarna att om jag hade fått ett telefonsamtal där och då hade den goda lyssnaren kunnat höra om jag talade med min mor, dotter, arbetskamrat eller styrelseordförande. Uppmaningen att vara sig själv betyder inte att man begränsar sig själv, utan man är olika med olika människor.
Tre versioner av Mannerheim
Apropå Mannerheim så har den rollen haft sina särskilda språkliga utmaningar för Sarkola. Inför rollen som Mannerheim i Åke Lindmans filmer Framom främsta linjen och Tali-Ihantala 1944 lyssnade Sarkola noggrant på inspelningar av Mannerheim från 1930- och 1940-talen. Mannerheims finska var inte den bästa och i de båda filmerna lät Sarkola den svenska accenten höras ganska tydligt. I Mannerheim ja saksalainen suudelma på Helsingfors stadsteater några år senare lät han inte accenten höras lika tydligt.
– Huvudpoängen i pjäsen var inte accenten utan Mannerheims tankar och känslor. Lite accent gav färg åt karaktären, men en alltför kraftig accent kunde ha blivit en belastning.
I Mannerheim ja saksalainen suudelma utspelade sig den första akten 1918 och den andra under fortsättningskriget på 1940-talet. I första akten umgicks Mannerheim bland annat med sin fru, som han i verkligheten talade franska (och kanske någon gång ryska) med, och med svenskspråkiga vänner. Den andra akten utspelade sig i militärhögkvarteret i S:t Michel, där Mannerheim trettio år senare talade finska med militärerna. Hela teaterpjäsen gick på finska, men Sarkola konstaterade att han inte kunde låta Mannerheim tala på samma sätt i första akten som i den andra, eftersom Mannerheims franska, ryska och naturligtvis svenska i verkligheten var flytande. Därför talade Sarkola med starkare accent i andra akten.
Språket är a och o
För att över huvud taget kunna laborera med olika språk och uttryckssätt måste en skådespelare ha en stark språklig identitet. Innan man som skådespelare kan göra utflykter i olika dialekter och olika sätt att uttrycka sig måste man få kontakt med rollen och få den att bottna i det egna känsloregistret. Det finns skådespelare som är oerhört skickliga på att uttrycka sig på olika sätt, bland annat tack vare att de är musikaliska och duktiga på att härma.
– I små roller kan man laborera mycket mer med sådant än i bärande roller.
– I små roller kan man laborera mycket mer med sådant än i bärande roller. Ju större rollen är, desto mer måste man tänka på själva innehållet och har då inte samma frihet att färglägga sidospåren, säger Asko Sarkola.
– Språket är a och o för en skådespelare. Har man inte en stark språklig identitet är man ute på ett gungfly och vet inte vad man gör.
Finskan fungerar väl på scenen
Sarkola som skådespelar på två språk upplever en tydlig skillnad mellan att spela på svenska och finska. Ett exempel var den tidigare nämnda rollen som Hamlet, då ordet äiti i motsats till det svenska mor genast stämde för honom på det känslomässiga planet. Men det finns andra aspekter än den känslomässiga som påverkar hur väl ett visst språk fungerar på scenen.
– Finskan betonar alltid första stavelsen och lyfter fram slutet av ordet. Det ger språket struktur och gör finskan till ett tacksamt sceniskt språk. Finskan slår på första stavelsen och knyter ihop säcken på den sista.
– På finska gäller det att inte svälja slutet av meningen!
Olika språk ställer också olika krav på replikeringen. Det här blir särskilt tydligt i komedier, där till exempel finskan och svenskan fungerar helt olika. På grund av svenskans struktur kommer poängen i ett skämt ofta fram innan satsen är slut, så skådespelaren skulle i princip kunna skippa slutet för då skrattar publiken redan. På finska är det tvärtom – poängen kommer ibland fram så sent som på den sista stavelsen i det sista ordet i repliken.
– På finska gäller det därför att inte svälja slutet av meningen!
Mer än logik
När jag frågar Asko Sarkola om den språkliga nivån som en skådespelare måste behärska citerar han en av sina lärare, den finlandssvenska skådespelaren Nanny Westerlund, som var en stor stjärna redan på 1920-talet: ”Minimikravet är att man får höra vad författaren har skrivit.”
– Hon menade att vi ju jobbade med världens bästa författare. Hade vi något att tillägga utöver det de hade skrivit var det välkommet, men åtminstone skulle publiken få höra vad författaren hade skrivit.
’Ids inte replikera så satans logiskt’, sade regissören åt mig i Hamlet.
Ett annat gott råd som Sarkola själv fick i sin ungdom kom från Ella Eronen, den stora divan på Nationalteatern vid den tiden och känd för sin replikering. I ett telefonsamtal dem emellan sade hon (på finska): ”Huvudorden! Betona inte för mycket, då kan publiken lika gärna läsa boken!”
– Jag har försökt följa det rådet och betona huvudorden. ”Ids inte replikera så satans logiskt”, sade regissören åt mig i Hamlet. Först måste man hitta logiken, men sedan måste man gå vidare, för det kan hända att det finns mer än bara logik i replikerna, säger Sarkola.
’Repliken ljuger’ stämmer till åttio procent.
Han exemplifierar genom att berätta om en pjäs av Georges Feydeau som han medverkade i på Stadsteatern. Sarkola spelade en advokat som hade haft en affär med frun till en man som gestaltades av Carl-Kristian Rundman. Rundmans rollfigur kom in på advokatens kontor och uttalade den enkla artighetsfrasen ”Hur mår ni?”.
– Jag brukar använda den repliken som exempel på vad man kan uttrycka med en enda fras. Rundman lyckades i den repliken berätta hur dåligt rollfiguren själv mådde, tack vare det innehåll han lade in i den, säger Sarkola och demonstrerar hur uppgiven och förstörd Rundman lyckades framstå genom att uttala de tre orden.
– ”Repliken ljuger” stämmer till åttio procent. Man måste söka något annat än den första logiska nivån, för människor kommunicerar inte så logiskt.
Skådespeleri är kommunikation
Också i den sista frågan återkommer Asko Sarkola till språket och kommunikationen.
Vad gör att du vill vara skådespelare?
– Jag tror att det som driver många till det här yrket paradoxalt nog är en blyghet. Skådespelaryrket ger en verktyg för att övervinna den blygheten, säger han och citerar igen Oscar Wilde: ”Ge mig en mask så ska jag visa dig vem jag är.” När man spelar någon annan blir man frigjord.
En skicklig skådespelare är medveten om publiken och anpassar sig till den.
– Speciellt på scenen handlar skådespeleri om kommunikation. Man försöker nå fram med det som någon annan har skrivit och en skicklig skådespelare är medveten om publiken och anpassar sig till den. Man matar i publiken nytt material, de kvitterar, man fortsätter mata ... Det är samma sak som händer i vardaglig kommunikation. När du lyssnar på någon som pratar är det en dialog även om du inte pratar, för du reagerar ändå på det den andra säger. Den andra kan till och med uppleva att du har sagt något trots att du inte har sagt ett ord.