”Hurja kiva” eller ”grymt bra”?

Förrådet av förstärkare förnyas regelbundet av språkbrukare, speciellt ungdomar. Den här utvecklingen kan gå snabbt och varierar även regionalt. Med vår studie ville vi bland annat undersöka vilka ord och prefix som används som förstärkningsuttryck i finlandssvenskt talspråk och i vilken utsträckning olika talargrupper föredrar olika uttryck. Som material använde vi inspelningar ur talspråkskorpusen Talko, närmare bestämt ur samlingen Spara det finlandssvenska talet.

Figur 1 visar ett ordmoln över de förstärkningsuttryck som vi identifierade materialet. I artikeln ”Så kom vi fram till resultaten” på sidan 27 kan du läsa hur vi gick till väga.

Grymt i Österbotten, hurja i södra Finland

I materialet ingår både äldre och yngre talare samt män och kvinnor från hela Svenskfinland, vilket gjorde att vi kunde studera ålders- och könsskillnader samt regionala skillnader i användningen av förstärkningsuttryck. Resultaten visar att yngre talare använder förstärkningsuttryck oftare än äldre och kvinnor oftare än män. Yngre kvinnor i vårt material använder i medeltal 4,85 förstärkningsuttryck per 1 000 ord och yngre män i medeltal 3,01. För äldre kvinnor och äldre män är medeltalen 2,61 respektive 1,80. Det finns också skillnader i vilka förstärkningsuttryck som är vanligast i de olika grupperna. Uttrycken helt och jätte- används t.ex. mest av yngre, medan mycket, verkligt och väldigt används oftare av äldre.

För att identifiera eventuella regionala skillnader testade vi för varje förstärkningsuttryck om användarna av uttrycket i fråga bodde närmare varandra än informanterna i korpusen i genomsnitt. De uttryck som visade sig variera regionalt var följande: gorr-, grymt, helt, hemskt, hurja, jäkla, rysligt och väldigt. Av dessa används hemskt i hela södra Finland och i Vasatrakten. I norra och södra Österbotten används i stället ofta ordet grymt, såsom kartan i figur 2 visar. Ordet rysligt används främst på Åland och i Åboland, gorr- hittar man i nordligaste Österbotten och hurja på spridda håll i södra Finland.

Det finns också förstärkningsuttryck vars användning inte är bunden till någon viss grupp av talare, utan som används i ungefär lika stor utsträckning av alla. Sådana är till exempel riktigt och faktiskt.

Många negativt laddade ord

De förstärkningsord och förstärkningsprefix som vi urskilde i materialet grupperade vi även semantiskt utgående från ordens grundbetydelse i dagens språkbruk. Grupperingen visas med färger i ordmolnet i figur 1. Man kan notera att de negativt laddade orden utgör en stor del av alla förstärkningsuttryck, speciellt om man räknar med både kategorin negativ grundbetydelse, avfall och exkrementer samt till viss del även religiöst tema. De sistnämnda kategorierna religiöst tema och avfall och exkrementer fungerar därtill ofta som kraftuttryck och svordomar och faller sig därför naturliga som förstärkare. Bland orden i kategorin för negativ grundbetydelse finns även några av de vanligaste förstärkningsorden i vårt finlandssvenska material, till exempel hemskt, grymt och rysligt, vars användning också varierar geografiskt.

Jättestor, jätteliten, jättenytt

Används då de här uttrycken för att främst förstärka ord med liknande betydelse eller inte, dvs. hur pass förbleknade är de i sin betydelse? En del förstärkningsuttryck förekommer endast någon enstaka gång i materialet och då ofta med ord som semantiskt passar ihop, som prefixet sten- i stenhård. Vid prefixet jätte-, som är det allra vanligaste förstärkningsuttrycket, ser man däremot hur det har förbleknat i sin betydelse, och alltså kan förstärka ord med liknande betydelse (jättestor) men också fungera som förstärkare av ord med motsatt betydelse (jätteliten) eller helt utan semantisk association (jättenytt).

Bland uttrycken som används med förbleknad betydelse i materialet finns flera av de allra vanligaste, t.ex. hemskt, gorr- och hurja. Detta passar väl ihop med den hypotes som Nilsson (2002:10) lägger fram, nämligen att förstärkningsuttryck som för stunden är moderna i en viss språkgemenskap ofta används i förbleknad betydelse, medan de förstärkningsuttryck som används mer sällan så gott som aldrig förstärker ord med motsatt betydelse.

Det från finskan inlånade hurja (bet. ’vild’, ’våldsam’, ’enorm’) används i finlandssvenska som både adjektiv och gradadverb och ofta som förstärkare av adjektiv av motsatt betydelse, t.ex. hurja bra. Ordet kan även användas förbleknat i finskan för att förstärka positiv betydelse, t.ex. hurjan kivaa. Som lånord i finlandssvenska skapar hurja ytterligare språklig kontrast och fungerar på så vis särskilt bra för att uttrycka förhållanden utöver det vanliga.

Sammanhanget avgör

Med tanke på att talare i Svenskfinland har en arsenal av både finska ord och dialektala uttryck att ta av, är de flesta förstärkningsord och förstärkningsprefix som vi har kunnat urskilja i vår studie ändå rätt allmänspråkliga svenska ord, bortsett från hurja och kanske gorr- som förekommer regionalt i norra Österbotten. Var är till exempel sika (bet. ’svin’) som åtminstone i Helsingforstrakten har varit i aktivt bruk bland unga? En förklaring kan vara att materialet består av intervjuer och inte av vardagliga samtal vänner emellan, även om intervjuerna har karaktären av samtal och de yngre samtalar med en intervjuare i ungefär samma ålder.

Ett fall som skiljer sig lite ur mängden och som ändå visar på kontakt med finskan, är helt, som i vår studie används mest av yngre. I svenskan överlag används helt främst före substantiv (en hel sommar, hela veckan). I finlandssvenska används däremot helt, i likhet med finskans ihan (Lappalainen 2004), som gradadverbial med både förstärkande och försvagande funktion. Utropar någon ”Helt otroligt!” handlar det tydligt om en förstärkning, men vid kommentaren ”Helt okej” är det inte så självklart att avgöra hur positivt inställd talaren egentligen är. Huruvida ordets grundbetydelse är bevarad eller inte, det vill säga om helt gör det man beskriver mer fullständigt eller svagare, är svårt att avgöra och mycket kontextberoende. Därtill spelar prosodin en mycket central roll här. En närmare granskning av helt och dess användning i finlandssvenska kunde alltså utgöra en intressant fallstudie. Helt najs, eller hur!?

 

LITTERATUR

Kotsinas, Ulla-Britt (2003). Språkets uppkomlingar. Språkvård 3, 4–10.

Lappalainen, Hanna (2004). Variaatio ja sen funktiot. Helsingfors: SKS.

Leinonen, Therese (2015). Ordklasstaggning av finlandssvenskt talspråk. I: Talet lever! Fyra studier i svenskt talspråk i Finland (s. 197–211). Helsingfors: SLS.

Nilsson, Jenny (2002). Grymt snäll, hemskt trevligt och adverbcykeln. Språkvård 3, 6–10.

Södergård, Lisa och Leinonen, Therese (2017). Talko – korpus över den talade svenskan i Finland: Korpusbygge i teori och praktik. I: Ideologi, identitet, intervention: Nordisk dialektologi 10 (s. 331–340), red av J.-O. Östman et al. Finska, finskugriska och nordiska institutionen vid Helsingfors universitet.