Människan anpassar sig. I mars hände något ingen trott var möjligt. Coronapandemin överraskade oss och hela världen, och många har distansarbetat hela våren på grund av coronan. Också jag och mina medarbetare på Språkinstitutet. En del av oss hade inte deltagit i videomöten tidigare, men vi fick snabbt vänja oss vid hackigt nät, flackande blickar, fördröjningar och konstiga pauser på grund av tekniken. Ett lapptäcke av ansikten på rutan. Många gånger pratar vi på varandra. Men man får ta skeden i vacker hand.

Kommunikationen med mina kolleger består som tidigare av en mycket tät e-postkorrespondens, men nu även av flera videomöten per vecka via Skype och andra plattformar. För det mesta löper det ypperligt. Det jag saknar är att möta deltagarnas blickar. Var ska jag själv fästa blicken? Man kan inte se de små subtila gesterna som signalerar vems tur det är att tala. Mötena har en annan dynamik än om mötesdeltagarna satt i samma rum.

Det jag saknar är att möta deltagarnas blickar. Var ska jag själv fästa blicken?

Coronakrisen har utan tvivel påverkat vårt arbete, och jag tror inte att vi kommer att återgå till ”det normala” efter detta. Plötsligt är distansarbetet vår nya vardag, men jag ser fortfarande kontoret som symbolen för min arbetsplats, och glömmer ibland för en stund att alla andra också jobbar hemma och inte befinner sig på kontoret.

En person jag känner har deltagit i åtskilliga distansmöten via nätet. Hon berättade att hon har drömmar där folk enbart består av huvuden och saknar kropp.

Jag är inte ensam om att sakna människorna bakom rutan. Jag frågade våra följare på Facebook hur distansarbetet påverkat dem, och en av dem som svarade skrev: ”Jag saknar också möjligheten att läsa av miner, gester, hållning, pauser, andning – hela ’det fysiska paketet’. Jag insåg snabbt att jag använder rätt mycket sådana resurser när jag talar med andra, det är viktigt för mig att läsa/känna den andras ’fysiska kommunikation’. Men visst är videosamtal bättre än ingen bildkontakt alls! Jag har flera gånger under de senaste veckorna varit tacksam för internet!”

Videomötena känns som ett alldeles utmärkt alternativ till fysiska möten, för om det handlar om liv och död står man lätt ut med konstiga pauser och trilskande teknik. Onlinemöten är ett fantastiskt alternativ till fysiska möten när vi inte har något annat val. Hur skulle det ha fungerat för bara fem år sedan? Inte alls så bra som i dag. Men det är något som saknas, alldeles klart.

Vi ”ses” nästa vecka skriver vi ofta före helgen, med citattecken. Jag längtar efter att plocka bort citattecknen.