I mars deltog jag i seminariet ”Det finska språket när Finland förändras” på Nationalmuseet i Helsingfors. Många av föredragshållarna betonade mångspråkighet, flexibilitet och acceptans.
Dåvarande justitieminister Antti Häkkänen inledde seminariet med att påminna om de finska och svenska språknämndernas ställningstagande i oktober i fjol, där språknämnderna i ett par tidningsinsändare påpekade att våra nationalspråk är hotade, och att engelskan får ett allt större inflytande på nationalspråkens bekostnad. Vilka språkpolitiska målsättningar ska vi ha? När det gäller vetenskapens språk är det viktigt att fråga sig när det är befogat och relevant att använda engelska, och när det inte är det, påpekade Häkkänen.
Professor Olle Josephson redogjorde för språkpolitikens nuläge i Sverige. Josephson påpekade att Finland har en betydligt längre tradition på språkpolitikens område, och han diskuterade både skillnader och likheter mellan de båda länderna. Han nämnde Helsingfors universitet som ett exempel på en institution där parallellspråkighet fungerar.
Den digitala revolutionen har haft en stor påverkan på såväl språkvård som språkpolitik; i de sociala medierna förekommer alla sorters språk, och det språket är svårt att ”styra uppifrån”, menade Josephson.
Det är positivt att nationalspråken, och språkliga diskussioner överlag, spelade en roll i vårens regeringsförhandlingar.
Tiina Onikki-Rantajääskö, professor i finska vid Helsingfors universitet, talade under rubriken Hur mår det finska språket? Enligt Onikki-Rantajääskö behöver Finland en språkstrategi som omfattar hela vårt mångspråkiga land, men här behövs expertsamarbete och resurser. Tiina Paunio, prodekanus med ansvar för undervisningen och tvåspråkighetsfrågor vid medicinska fakulteten vid Helsingfors universitet, förespråkade en mer flexibel språkanvändning på arbetsplatserna. Det kan ske till exempel genom att man på en flerspråkig arbetsplats använder sitt eget modersmål på möten. Och varför skrämmer man inflyttade personer med att säga att det är svårt att lära sig finska? undrade Paunio. Språkinlärning för invandrare behöver varken vara väldigt invecklat eller särskilt dyrt. Enligt Paunio finns det redan utmärkta tekniska lösningar för språkinlärning, till exempel olika språkappar. Konsultativa tjänstemannen Sari Haavisto vid arbets- och näringsministeriet betonade å sin sida att det vore enormt viktigt att få med invandrarna i planeringen av ett språkpolitiskt program.
Det är positivt att nationalspråken, och språkliga diskussioner överlag, spelade en roll i vårens regeringsförhandlingar. Både en uppdatering av nationalspråksstrategin och ett nytt språkpolitiskt program har diskuterats som alternativ för att stärka nationalspråken.
Som jag tidigare konstaterat i mina ledare händer det mycket i samhället just nu, och det här har givetvis en påverkan på språken i Finland. Det är absolut nödvändigt med samarbete i språkliga frågor, på alla plan. Språkligt revirtänkande tjänar ingenting till, samtidigt som vi bör se till att varken svenskan eller finskan i Finland drabbas av ytterligare domänförluster. Det är en balansgång mellan att skydda nationalspråken och att välkomna ett mångspråkigt och mångkulturellt samhälle.