Jag har gått om grundkurserna i franska fler gånger än jag har besökt mina släktingar i Sri Lanka. Det här har inget att göra med min inställning till någondera, men allt att göra med min förmåga att lära mig nya språk. Problemet är inte mindre när jag rör mig inom Norden, jag har ett uselt språköra. Om du råkar se mig i ett panelsamtal med författare från till exempel. Danmark eller Norge är risken stor att jag inte har nån aning om vad som sägs.
Jag har börjat påpeka detta för arrangörer. Hittills har det främst lett till en pinsam stämning, eller om det råkar vara en mejlkonversation – hurtiga smileys. ”De ska noe gå kjempe bra 😛 XD :)”. Hur svårt kan det vara, trots allt? Svenska är ungefär som norska, plusminus några stavelser, och köpenhamnare låter exakt som svenskar.
Jag är lite osäker på hur mycket av denna optimism som är desperation (det är trots allt dyrt att ha textning eller tolk) och hur mycket som har att göra med uppfattningen att författare är bra på språk. Vissa författare har varit det, medges. Vladimir Nabokov var nåt av en polyglott med sin franska, engelska och, självklart, ryska. Men bevisligen är jag ingen Nabokov. Jag är ärligt talat osäker om jag behärskar nåt språk alls.
Det kan låta kokett, särskilt med tanke på min utgivning. Samtliga av mina verk har nämligen innehållit fler än ett språk. Kritikern Fredrik Hertzberg påpekade att min första roman Mamma (2019) är skriven på fler språk än nån annan finlandssvensk dito. Den blandar svenska, finska, engelska och singalesiska.
Ett fint (i bemärkelsen tårdrypande) svar skulle väl vara att jag försöker nå mina rötter, men man behöver inte skriva romaner för att göra sånt.
Det är tur för mig att ingen hittills förväntat sig ett scensamtal på singalesiska, det skulle bli kort. I samband med att boken skrevs bad jag min mor om 39 meningar, bland annat "Taathi kohomada?" Det här skulle, enligt min mor, betyda hur mår pappa? Ungefär ett år efter utgivningen kan jag säga att det stämmer, men det betyder också att talaren har medelklassbakgrund och, vad jag förstått, kommer från Colombo. Allt hänger på ändelsen i ”taatha”.
Frågan är: Vem är jag att skriva på ett språk jag inte kan? Ett fint (i bemärkelsen tårdrypande) svar skulle väl vara att jag försöker nå mina rötter, men man behöver inte skriva romaner för att göra sånt. Igen, Nabokov lärde sig språken innan han började skriva.
Kanske jag är opportunist? Ja, det kan stämma, men inte på grund av språkvalen. De många språken gör nämligen mina böcker svårare, och svåra böcker är inte säljiga böcker.
Så varför envisas jag med dessa språk jag inte kan? En bättre fråga kanske är vad det var för sorts meningar jag bad min mamma att översätta. De flesta är vardagsfraser, hälsningar, frågor om mående, utfyllnadsord. Inget poetiskt eller imponerande, bara sånt som händer.
