Min dotter håller på att lära sig tala. Tre begripliga ord är vad hon hittills har klarat av, ”titta””, ”mamma” och ”kisse”. Ibland kan jag höra henne sitta för sig själv och med förtjusning utropa ”Titta! Titta!” rakt ut i luften.

Glädjen över att lära sig ett språk är uppenbar. Fel och misstag är det sista hon bryr sig om.

Jag har ofta tänkt på hur hon kommer att låta som vuxen. Vilken slags svenska hon lägger sig med. Den svenska som vissa tonåriga helsingfors­are talar kunde jag med fördel undvara, men i grund och botten är jag inte särskilt orolig. Det är normalt att ungdomar har sin egen jargong. Hon får tala vad hon vill med sina kamrater, bara hon klarar av att uttrycka sig korrekt i de rätta sammanhangen.

Ryktena om finlandssvenskans förtidiga död fick sig en törn för någon månad sedan då en svensk undersökning visade att den skrivna svenskan i Finland i själva verket inte innehåller fler fel än i Sverige. Fel förekommer naturligtvis, men de är annorlunda. Det var ett resultat som inte förvånade mig det minsta. Majoriteten av oss som har svenska språket som arbetsverktyg i Finland är ytterst medvetna om hur viktigt det är att vara medveten om de problem som är specifika för just vår verklighet.

Det finns många exempel på hur språk som lever i en flerspråkig verklighet påverkas och förändras. Franskan i Nord- och Västafrika innehåller ord som inte används i Frankrike. Ett av de mest geniala är ”arriérer”, alltså backa. I Frankrike säger man ”reculer”, medan senegaleserna har tagit ordet för ”bakom” (arrière) och gjort ett verb av det. En annan av mina senegalesiska favoriter är ”cousin à plaisanterie”, vilket betyder en person man känner tillräckligt väl för att kunna skämta med. Det är inte ett uttryck som används eller nödvändigtvis ens förstås i Frankrike.

Fransmännen säger ”soixante-dix” (sjuttio), ”quatre-vingt” (åttio) och ”quatre-vingt-dix” (nittio), medan belgarna har förenklat saken och talar om ”septante”, ”huitante” och ”nonante”.

Jag ser det inte som ett problem för franskan att de här skillnaderna finns. Tvärtom ger det franskan en större bredd. Men det handlar inte bara om bredd. Det handlar om komplexitet, det slag av komplexitet som gör världen intressantare, mer mångfacetterad och mindre uppenbar än vi ofta tror.

Språk är en vacker uttrycksform för just den här saken, nämligen hur sammansatt och mosaisk världen är. Det är därför kunskap i olika språk handlar om så mycket mer än en chans att kommunicera.

Av den här anledningen tänker jag ofta på hur jag ska göra för att så tidigt som möjligt introducera flera språk i min dotters liv. Finskan är naturligtvis nummer ett, därefter gärna ryska eller franska som är språk jag själv känner en stor tillgivenhet för.

Många har uppmanat mig att göra det här ”med tanke på barnets framtid”. Men jag bryr mig faktiskt inte det minsta om vilka eventuella karriärmöjligheter språkkunskaperna kommer att ge henne. Det enda jag bryr mig om är att hon inte ska bli en endimensionell människa.