På samma sätt är textens element kantiga klossar som ska bilda raka, språkligt korrekta rader utan att något skumt sticker ut på fel ställe. Klossarna, som jag definitivt inte kan säga att jag leker med, kan se ut så här: ”Förutom detta beslut regleras A också genom B:s beslut om C:s allmänna riktlinjer för D samt genom beslut av E som gäller F, G, H, I, J samt K och L. Vid M kan avvikelser göras från N om det har överenskommits om annat.”
En skönlitterär text består visserligen också av ord som radas efter varandra, men den känns alldeles annorlunda. Jag tänker mig den som ett slags måleri, med alldeles andra rytmer och rörelsemönster. Penseln stryker över ytan, färgerna i orden flyter och sprids och reagerar på varandra, levande och med oväntade resultat. När jag jobbar med en egen text måste jag i början låta orden och tanken ha sin gång utan att fundera på rätt och fel. Få fram en atmosfär, en bild, en känsla. Språkriktigheten kommer sist.
När jag översätter börjar jag med att ta isär den finska meningen. Sedan tar jag blocken och bygger upp den svenska motsvarigheten, med prepositioner, bisatser och helst ett subjekt också. Trots att språkgranskningen och finslipningen kommer sist är språkriktighetsaspekten hela tiden närvarande.
Jag har jobbat på att lära mig formuleringar, konventioner, tydlighet, språkriktighet. Stiftat bekantskap med styrdokument, beslut, föreskrifter och hänvisningar till lagstiftning. Samtidigt har jag i det privata haft egna skönlitterära skrivprojekt och ambitioner. Att balansera mellan de här två sätten att leva med text är påfrestande.
I teorin borde de ju båda befrukta mitt språk: den ena med klarhet och precision, den andra med flyt och lyft. I praktiken har det visat sig att de ofta kolliderar i mitt medvetande. Förvaltningsspråkets anonymitet ställs mot det skönlitteräras krav på individualitet; det reglerade språket mot det otyglade; förmedlarens roll mot skaparens. Paragraferna och bestämmelserna vill inte ha atmosfär och lekfullhet, och mitt eget språk slår till reträtt inför ord som behörighetskrav, regelefterlevnad, begäran om omprövning; det gnyr och flyr när grammatiken, syntaxen, finlandismfångaren och språkriktighetsmanualerna stövlar in på arenan. Språkpolisen går på högvarv och väser över varje slarvigt formulerad mening redan innan den har hunnit ta form.
Det fanns många skäl till att jag efter hand övergav mina egna skrivprojekt, och språkpolisen var bara ett av dem. Men det är inte så trist som man kunde tro. Trots det kantiga i de fallande klossarna finns det något vackert i hur de faller på plats. I grunden är det samma drivkraft som ligger bakom, oavsett vilken slags text jag hanterar: viljan att lägga ord efter varandra och se vilka formationer som uppstår.