Mitt första sommarjobb som journalist var på Jakobstads Tidning. Jag var tjugo år, och jag tyckte om att skriva poetiskt. Jag skickades ut för att rapportera om årets potatisskörd. Uppdragen var spännande eftersom många av dem jag intervjuade talade dialekt. Jag talade inte dialekt, och jag förstod inte dialekt heller.
Jag inledde texten med orden: ”Regndropparna faller tungt som Purmoodlarnas tårar.”
Den här gången skulle jag skriva om potatisodlare i Purmo.
Det blev en tragisk text om potatisodlarnas vedermödor. Jag inledde den med orden: ”Regndropparna faller tungt som Purmoodlarnas tårar.”
Jag var mycket nöjd med den meningen. Idag skäms jag fruktansvärt över den. Jag har svårt att förstå att redaktionssekreteraren lät den slinka igenom.
I början av min journalistkarriär tyckte jag om att måla upp scener. Länge envisades jag med att beskriva hur folk reagerade när de sa någonting i mina artiklar. Mina intervjuobjekt skrattade mycket på den tiden. De skrattade och utropade, och de suckade.
En gång läste min man en av mina texter och sa: Är du faktiskt säker på att hon skrattade när hon sa det där? Är du fullkomligt säker på det?
Nej, jag var inte fullkomligt säker på det. I själva verket är det ganska sällan folk verkligen skrattar när de säger något.
Numera är det så här med dem jag intervjuar: de säger saker. Ibland, i en nyhetstext, kan de poängtera något. Eller möjligen påpeka. Men för det mesta nöjer jag mig med ett stillsamt, tråkigt ”säger”.
Jag jobbar också på mina bisatser. Det fanns en tid i mitt liv då jag förläst mig på Imre Kertész och helst ville att en mening skulle vara flera rader lång. Ju krångligare och elegantare, desto bättre.
Jag vill inte att mitt jag ska stå i vägen för den som berättar något för mig.
Numera går jag rakt på sak. Långa meningar blir korta. Jag stryker krumelurerna. Jag tvekar vid metaforerna och adjektiven. Jag försöker hitta en rytm. Jag vill inte att texten ska lukta mig. Jag vill inte att mitt jag ska stå i vägen för den som berättar något för mig. Jag har äntligen fattat att jag bara är förmedlaren.
Det har tagit mig ett helt journalistliv att förstå att min uppgift är att bevara ett förtroende. Någon har lagt sin livsberättelse i mina händer. Mitt uppdrag är att återberätta koncist, vackert och kärleksfullt. Min uppgift är att läsa igenom vad en människa sagt (jag brukar skriva ut intervjubanden i sin helhet) och ta med det som är viktigt.
Det svåraste är alltid strukturen. Vad ska jag börja med? Vad är poängen? Vad är viktigt för den som berättar, och för dem som läser? Ibland skriver jag om ingressen flera gånger innan jag förstår vad berättelsen ska handla om.
De första raderna är avgörande. De sista raderna är avgörande. Och allt där emellan ska komma i rätt ordning.
Jag slår in paket. Gåvan är en människas liv. Det är en så skör gåva! Därför måste jag packa in den ömt och osjälviskt. Samtidigt måste jag hålla fast vid att förpackningen är min. Jag vet hur man packar! säger jag till dem som kommer med språkliga ändringar som gör texten sämre.
De berättar. Jag slår in berättelsen. Inga tårar faller tungt, ingen säger något skrattande.
Jag tycker att jag har det roligaste jobbet i världen.