Vi språkbrukare, inte minst vi journalister, lyfter ofta pekfingret för att markera ”så heter det verkligen inte”. Vi kan påstå att det heter ”ta i betraktande”, ”före morgonen” och ”längre än jag” och att allt annat är fel.

Så enkelt tycks det ändå inte vara. Språket förändras, utvecklas, och språkvårdarna och språkforskarna tar hänsyn till hur språkbrukarna allmänt talar och skriver. Därför godkänner man i dag ”ta i beaktande” och ”längre än mig”. Tack och lov tycks det ändå fortfarande finnas en uppenbar tveksamhet då det gäller att tillåta att ”dom” ersätter ”de” och ”dem” i skriven text.

Svenska språknämndens ambitiösa Språkriktighetsboken har rätt oförskyllt utpekats som alltför tillåtande. Den sägs tillåta slanguttryck, grammatikaliska fel och dialektala konstruktioner. En del av kritiken kommer från språkbrukare som inte läst boken men, som i alla debatter, ändå vill säga sin åsikt. De (inte dom!) som läst boken har kanske reagerat på den analytiska, resonerande och direkt förståelsefulla ton som författarna valt. Det språk som vi använder i tal och skrift är aldrig fel, det finns bara olika orsaker till varför vi uttrycker oss olika. Man säger på ett sätt i södra Sverige och på ett annat sätt i norr. 

Vi finlandssvenskar används rätt så ofta som exempel. Kanske vårt språkbruk känns riktigt exotiskt i Sverige. Samtidigt kan många avsnitt i boken, som till exempel just ”dom”-diskussionen verka främmande i Svenskfinland. Många andra uttryck som blivit allt vanligare i Sverige kan också kännas väl avlägsna för många finlandssvenska språkbrukare. Hur låter till exempel ”vi är 50 personal på Jakobstads Tidning”? Hur det än låter är det språkligt rätt.

Däremot så heter det inte ”centrat”, som vi så gärna säger i Jakobstad. Språkriktighetsboken rekommenderar ”centrumet”.

Apropå tidning. Det verkar som om det finns en grupp som har ett alldeles eget språkbruk och där man bör vara beredd att godkänna större svängrum än för andra. När man skriver om idrott tycks det behövas ett annat register än i andra tidningstexter. Men visst är det rätt för alla att använda tillexempel ”de sista metrarna”.

Språkriktighetsboken tar upp en lång rad olika språkfrågor. En del kan här i Finland kännas främmande, men de flesta frågeställningarna är direkt aktuella. Den ger kanske inte ett entydigt svar på hur man skall skriva och tala i dag, men den ger klara och analytiska rekommendationer.

Boken ger till exempel klara riktlinjer då det gäller särskrivning och hopskrivning. Och framför allt hur vi skall använda bindestreck i svenskan. Ibland kan allt verka rätt. Man kan skriva ”berg-och-dal-bana”, ”berg och dal-bana” eller ”bergochdalbana”. Välj själv!

Språkriktighetsboken ger sig också in i jämställdhetsdebatten. Eller åtminstone i språklig mening. Den godkänner att många ord som slutar på ”man”, som till exempel riksdagsman och polisman, är könsneutrala. Men den rekommenderar ändå att man skriver ”riksdagsledamot” och ”polis”. Man skall hellre skriva ”lärare” än ”lärarinna” och ”skådespelare” än ”skådespelerska”. Absolut förbud är det mot nedlåtande uttryck som ”poetissa” och ”medaljös”.

Boken behandlar också en evighetsfråga bland språkbrukarna. När skall man använda ”före” och när skall man använda ”innan”? Däremot tar den inte upp när man skall använda ”förrän”. Kanske det är alltför självklart.

Det kan heta ”dagen före” eller ”dagen innan”. Båda går. Däremot bör enbart ”innan” användas som subjunktion, till exempel i satser som ”Ett ögonvittne berättar att domaren blev mycket provocerad innan han attackerade coachen”.

Förvirrad? Läs boken! Där är det kristallklart.

Språkriktighetsboken saknar pekpinnar. Den ger inte oss språkbrukare dåligt samvete. Men det är också orättvist att beskylla den för att tillåta för mycket. Den förklarar gärna varför vi säger si eller så. Den analyserar varför en del säger ”längre än jag” och andra ”längre än mig”.

Och den rekommenderar. Försiktigt, förvisso, men den rekommenderar.

Den är strukturerad mera som en debattbok än som en lärobok. En bok som professionella språkbrukare, författare, journalister och lärare, gärna borde läsa. Den duger knappast som ett uppslagsverk i språkfrågor, men är ypperlig för den som vill skapa ett intimare förhållande till sitt modersmål.

 

Språkriktighetsboken: Utarbetad av Svenska språknämnden i Sverige. Skrifter utgivna av Svenska språknämnden, 93. Norstedts Akademiska Förlag 2005. 413 sidor. ISBN 91-7227-381-X.