Jaa. 1913 om hösten. Och, det var meningen vi skulle fara till Amerika tillbaka. Jag tyckte så holest (väldigt) bra om mig i Amerika. Ja, aldrig skulle jag ha velat farit hem. Nä, det var nog så bra i Amerika, men att det var dåliga tider. Karln vart utan arbete, och karlarna gick på gatorna utan arbete i stora skaror. Och sjappen (shop) som de säger i Amerika, fabrikerna så stängdes, och allihop fick sluta. Jaa, inte något arbete. Då vi skulle fara hem då, och stanna här hemma tills det skulle öppnas, jo, så bröt krig ut undan för undan.
(Amerikaminnen sid. 44)
Så här berättar Julina Nyrén (f. Mangs 1887 i Närpes) som under åren 1906−1913 vistades på östkusten i USA. Hon arbetade som hembiträde hos amerikanska familjer i Gardner, Massachusetts och i Springfield. Julina gifte sig 1911 i Springfield med Oskar Nyrén, som också hade sina rötter i Närpes. Julinas berättelse spelades in sommaren 1970 i Granliden, Yttermark, Närpes. Hon är en av de återvandrare som finns med i den nyutkomna boken Amerikaminnen av Ann-Marie Ivars. Boken ger en god inblick i sydösterbottniska Amerikafarares erfarenheter och upplevelser. De som for till Amerika hade ofta tidigare utvandrade släktingar eller grannar som de sökte upp. Släktbanden och nätverken upprätthölls under åren i Amerika. Via dem kunde man få hjälp att hitta arbete, man umgicks under lediga dagar och grundade föreningar. När det blev svåra tider, på grund av ekonomisk depression, bistod man varandra. Julina berättar om sina arbetsuppgifter som hembiträde, hur det var att komma till rätta med engelskan som hon varken förstod eller kunde tala till en början, och om hur hon lärde sig nya och främmande maträtter: frukt, grönsaker, biffstek och glass.
I Ann-Marie Ivars Amerikaminnen. Återvandrare och invandrare berättar får trettio män och kvinnor med rötter i Sydösterbotten dela sina erfarenheter av ett hårt och slitsamt liv som arbetsvandrare i Amerika under 1900-talets första decennier. Ivars låter berättarna ta plats; de får tala om sina minnen av resan till Amerika och om emigrantlivet där. Berättelserna är insamlade genom dialektintervjuer som Ivars gjorde med återvandrare i Sydösterbotten 1967−1980 och genom intervjuer hon gjorde i emigrantsamhällen under en expedition till Amerika 1971. Därtill finns några utdrag ur självskrivna emigrantberättelser ur Svenska litteratursällskapets arkiv, insamlade 1970.
I boken dras ofta paralleller till de finska emigranternas upplevelser, vilket ger ett större sammanhang och en god klangbotten till de personliga berättelserna.
Arbetsvandringen till Amerika som starkt präglade Sydösterbotten under slutet av 1800-talet och 1900-talet läggs in i sitt historiska och sociala sammanhang. De äldsta berättarna hade gett sig av 1896 och de yngsta i början av 1930-talet. Utvandringen från Vasa län var omfattande under perioden 1870−1914, framför allt från Korsnäs, Övermark, Närpes, Lappfjärd och Sideby. Bland orsakerna till utvandringen nämns små hemman, stora syskonskaror och rädsla för inkallelse till krigstjänst. I bokens inledning presenteras Amerikaexpeditionen 1971 under vilken invandrare utgångna från det svenska Finland blev inspelade. Men också Folke Hedbloms tre inspelningsresor till Svensk-Amerika under 1960-talet och i synnerhet Pertti Virtarantas inspelningsresor till Finsk-Amerika lyfts fram. Senare i boken dras ofta paralleller till de finska emigranternas upplevelser, vilket ger ett större sammanhang och en god klangbotten till de aktuella personliga berättelserna. I inledningen diskuterar Ivars insamlingsmetoder och muntlig tradition som källa till kunskap. I ett avslutande kapitel redogör hon för de principer hon följt vid redigeringen av utdragen. Ivars konstaterar (sid. 315) att ”Återvandrarna talar ett språk som varierar från djup dialekt till en dialekt som är mer eller mindre uppblandad med standardspråk, invandrarna en dialekt som är uppblandad med både standardspråk och engelska.”
Ivars har vinnlagt sig om att återge berättelserna så att talrytm och syntax bevarats. Hon har normaliserat och bytt ut vissa dialektala ordformer, medan andra dialektord och engelska lånord återges med kursiv och förklaras inom parentes, jfr det inledande citatet. Återgivningen är systematisk och det syns och känns att Ivars, som själv har Närpesdialekten som modersmål, behärskar sitt material. Sakliga kommentarer och förklaringar i berättelserna ger också ett mervärde. I källor och litteratur hittar man detaljerade uppgifter om de verk som citeras eller har använts som källor, men en liten lapsus i detta sammanhang är att det ingenstans noteras att Ordbok över Finlands svenska folkmål har fortsatt utkomma som nätordbok efter 2007.
Amerikaminnen är uppdelad på fem huvudkapitel som utgår från den del av Amerika berättarna vistades i eller bosatte sig i: Östern, New York, Mellanvästern, Butte, Montana och Västern. Genom berättelserna och de välvalda fotografier som illustrerar dem får man detaljerad kunskap om hur det hårda livet med arbete i gruvor, i skogen (skogscamp) och med bygge av järnvägar och broar tedde sig. Livet var osäkert och fyllt av strapatser − särskilt under 1920-talet då kvotering av invandringen i USA ledde till att man tog sig illegalt över gränsen via Kanada. Många levde tidvis under antagna namn, som Alfred Westergård som en tid kallade sig Fred Erikson, men vid ett annat tillfälle antog namnet Eric West.
Ann-Marie Ivars egna engagemang och intresse för de Amerikaminnen som bevarats i den muntliga traditionen i Sydösterbotten framträder i boken.
Julina Nyrén betonar i citatet ovan att hon trivdes i Amerika och hade planerat åka tillbaka. Många av berättarna vittnar däremot om en ständig längtan bort, dvs. då de var i Amerika längtade de hem till Finland, men när de återkommit till hemlandet längtade de till Amerika. Ann-Marie Ivars egna engagemang och intresse för de Amerikaminnen som bevarats i den muntliga traditionen i Sydösterbotten framträder i boken. Vi får ta del av hennes reflektioner kring uppväxten i Närpes och hur hennes intresse för Amerikafarare väcktes (sid. 9): ”I snart sagt varje gård i grannskapet i byn där jag växte upp fanns det någon som hade varit i Amerika men återvänt hem.” Och hon återkallar sina farföräldrar som hade vistats i Amerika i slutet av 1800-talet. Med sig från Amerika förde de en Amerikabibel, men också ett nytt, annorlunda byggnadssätt. I Amerikaminnen får vi många fler exempel på hur hemvändande sydösterbottningar lade grunden för ny modern teknik och innovationer som gynnade hembygden.