I september i fjol utgavs i Sverige en andra, reviderad upplaga av det allmänt uppskattade arbetet Svenskt ortnamnslexikon. Första upplagan kom ut 2003. Bägge utgåvorna har utarbetats av landets ledande namnforskare vid Institutet för språk och folkminnen och Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet. F.d. forskningschefen Mats Wahlberg har varit redaktör för båda utgåvorna. 

Lexikonet innehåller i huvudsak svenska ort- och naturnamn, men också finska, meänkieliska och samiska, sammanlagt drygt 6 300 namn. Registret sträcker sig alfabetiskt från Abbekås till Öxnevalla – namn som i finländska öron klingar i det närmaste exotiska. Boken är illustrerad både med kartor och bilder i svartvitt och i färg. 

Ett urval medeltida ortnamn

Det visar sig att man hittar de äldsta i skrift belagda ortnamnen, som än är i levande bruk i Sverige, främst i landets södra och mellersta delar. Bland dem kan nämnas ub salum ’Uppsala’ från 900-talet, (a) kutlanti ’Gottland’, (in) Lundy och Kalmarna sund från 1000-talet, (in) Malmoi ’Malmö’, Neeric ’Närke’ och (in) Olandia från 1100-talet.

När man kommer in på 1200- och 1300-talet blir antalet belägg såsom väntat betydligt rikare. Då dyker t.ex. Stokholm upp år 1251, Örebro 1260, socknen Thöla ’Tölö’i Halland cirka 1300 och (de) Vmu ’Umeå’ 1344. Men då det gäller t.ex. Giötheborgh och Sundzvaal är man redan inne på 1600-talet.

Sjöleders namn

På grund av Finlands geografiska läge är sjöledernas namn av särskild vikt också för oss. På holländska sjökort från 1600-talet påträffar man de tidigaste namnen på havsleder, bl.a. mellan Danmark, Norge och Sverige. Det är Skagerrak, som till en början var det officiella namnet, medan Kattegatt ’katthålet’ var sjömännens skämtsamma påhitt. Men så småningom etablerade sig det förra som namn på sundet från Nordsjön in mot Skagen och den bohuslänska kusten, medan Kattegatt fick nöja sig med det steniga farvattnet från Skagen söderut till Öresund. Efterleden -rak användes i holländskan och lågtyskan i betydelsen ’rak sträcka’. 

Från Östersjön till Bottenviken

Namnen på de sjöleder, som för Sveriges del bildar gräns mot öster, visar sig vara bildade till hela fem olika efterleder: -sjön, -havet, -viken, -kvarken och -botten.

Längst i söder möter Östersjön, som i sin svenska form tidigast påträffas år 1499. Men ett latinskt belägg ad mare orientale från 1158 kan möjligen avse samma vatten. Från Östersjön når man Ålands hav (trans mare Aland cirka 1300) och därefter Bottniska viken, varmed avses hela det vattenområde som sträcker sig fram till Torneälvens mynning. Den svenska skrivformen Botniska viken (skriven med ett t) visar sig vara belagd såsentsom 1743, medan den latinska formen Sinus (lat. sinus ’vik’) Bothnicus är känd sedan 1600-talet. Den södra delen av Bottniska viken har för övrigt sydösterbottniska säljägare ibland kallat Södersjön. Månne de inspirerades av sina rikssvenska grannar som benämnde den delen Sörbotten?

Gränsen mellan Bottenhavet och Bottenviken går vid insnörningen mellan Umeå och Vasa, hos oss gemenligen kallad Kvarken. I svenskt språkbruk heter den Norra Kvarken, genom att ett liknande sund mellan Åland och Uppland bär namnet Södra Kvarken. Namnen anses höra ihop med de sverigesvenska dialektorden kvärk ’strupe, hals’ och kvarka ’den smala delen av en skosula’.           

Finska, meänkieli och samiska

Namnlexikonet ger – säkert till många läsares glädje och kanske förvåning – också utrymme åt en hel del ortnamn av ickesvenskt ursprung. Det gäller namn som bildats i trakter där finska, meänkieli eller samiska är eller varit levande. Den nordfinska språkvarieteten meänkieli, som talas främst i Norrbotten, är för övrigt sedan år 2000 officiellt minoritetsspråk i Sverige.      

Av de finska ortnamn som tillkom i finnmarkerna i bl.a. Värmland och Dalarna redan på 1500- och 1600-talet lever ett mindre antal ännu kvar, bland dem Noppikoski och Rimäck. På modern finska skulle de lyda *Nuppikoski ’knopp, höjd’ + ’fors’, respektive Riihimäki ’ribacken’.

Exempel på samiska namn är i sin tur Jokkmokk av lulesamiskans Jåhkåmåhkke, belagt sedan 1500-talet. Det anses vara bildat till substantivet jåhkå ’större bäck, å’ och måhkke ’krok, krök’eller ett äldre muorkke ’landremsa mellan två sjöar’. Det också hos oss välkända stadsnamnet Kiruna, på finska Kiiruna, går i sin tur tillbaka på nordsamiskans Giron ’fjällripa’.

Mångspråkigheten i fråga om ortnamn i norra Sverige får Kalixälven och Jockfallet belysa. Det första är en försvenskning av nordsamiskans Gáláseatnu, som antas vara bildat till antingen verbet gállit ’vada’ eller gálus ’sval (om vädret)’ och eatnu ’stor älv’. Det andra, Jockfallet, är ett vattenfall som ligger i Kalixälven. Det tolkas i sin tur som en partiell försvenskning av finskans Jokinlinkka, vars förled går tillbaka på bynamnet Jock, kortform av personnamnet Joakim, och linkka ’tvärbrant, högt vattenfall’.    

Nya ortnamn tillkommer numera främst då ny bebyggelse skapas. Men att också statsbesök kan ge upphov till namngivning, visar ett exempel från svenska lappmarken. Det skedde 1971, då president Urho Kekkonen var gäst hos landshövding Ragnar Lassinantti. Värdfolket hade upptäckt att en fjällformation saknade namn. Den luckan passade man då på att fylla genom att uppkalla den efter presidenten. Fjället fick heta Kekkonentoppen!