Skillnader mellan sverigesvenskan och finlandssvenskan upphör aldrig att intressera och fascinera

”ja skulle inte säga tjena till mormor liksom”

Att man i Finland ofta öppnar ett samtal med Hej, medan man i Sverige hellre säger Tjena har vi hört förr – men som med det mesta i språk är det sällan fråga om antingen/eller. Att säga Tjena i Svenskfinland eller Goddag i Sverige kanske höjer ett eller annat ögonbryn, men höjda ögonbryn piffar upp vardagen. Det är den här typen av variation i samtal – speciellt mellan personer som inte känner varandra väl – som vi fortfarande vet ganska lite om. Eller som vi inte visste så mycket om förrän vi nu ser resultaten från forskningsprogrammet Interaktion och variation i pluricentriska språk (IVIP), som finansierades av Riksbankens Jubileumsfond (RJ) under åren 2013–2020.

Ett stort team lett av språkforskare vid olika forskningsenheter i Finland och Sverige har under de senaste snart tio åren aktivt undersökt skillnader och likheter mellan svenskan på ömse sidor om Bottenhavet. Catrin Norrby (Stockholms universitet, gruppens forskningsledare), Camilla Wide (Åbo universitet), Jenny Nilsson (Institutet för språk och folkminnen i Göteborg) och Jan Lindström (Helsingfors universitet) har varit ansvariga för projektet och kunnat anställa och finansiera dels postdoc-forskare, dels en lång rad andra forskare och forskningsassistenter under dessa år – både i Sverige och i Finland.

RJ har som kutym att publicera slutrapporter från de forskningsprogram de finansierat i en egen skriftserie; rapporter som speciellt tar fasta på att förmedla viktiga forskningsresultat i en mer populärvetenskaplig dräkt. Resultaten av det ovannämnda programmet har nu utkommit med en undertitel som säger det mesta: Kommunikativa mönster i sverigesvenska och finlandssvenska. Begreppet pluricentriskt språk i huvudtiteln är viktigt och avser här svenskan – eftersom svenska ”talas i mer än ett land som nationellt eller officiellt språk” (s. 9). 

Skillnader mellan sverigesvenskan och finlandssvenskan upphör aldrig att intressera och fascinera inte bara språkforskare, utan även allmänheten i gemen. För det mesta diskuteras skillnader i ordförrådet (vi känner alla till både finlandismer och fennicismer, men även ord som kille och tjej som mera sällan används i svenskan i Finland), de olika uttalen av sje- och tje-ljuden, avsaknaden av en skillnad mellan akut och grav accent i de flesta finlandssvenska varieteter, variationer i användningen av partiklar som nog och aa osv.

”nu kanske de beror på att ja inte riktigt förstår ämnet”

IVIP-boken närmar sig dock skillnaderna från ett helt annat perspektiv. Som framgår av titeln handlar det om olikheter i samtalsstrategier som sverigesvenskar och finlandssvenskar använder. Tre domäner i samhället har stått i fokus för detaljerade undersökningar: service (t.ex. biljettförsäljning: hur man tilltalar personer – med du eller ni eller inget tilltal – och hur man avslutar ett kort samtal med en främmande person), lärande (t.ex. vilka strategier som används vid handledning av en uppsats: mer direkt eller mer ”inlindad” kritik; jfr mellanrubriken) och vård och friskvård (t.ex. hur personliga tränare sporrar dem som de tränar men också hur den som tränar uttrycker att hen själv vet bäst). Allt detta presenteras i relation till och med fokus på de olika sätt – kommunikativa mönster – som används i de här domänerna i sverigesvenskan och i finlandssvenskan.

 

Det är detta som jag ser som bokens huvudpoäng: att göra oss uppmärksamma på att det finns skillnader som vi inte alltid kan sätta fingret på, men som kan få vår samtalspartner att reagera.

Författarna är noga med att påpeka att det här är en första djupdykning i vilka olika strategier man i sverigesvenskan och finlandssvenskan använder för att uppnå samma mål i de olika situationerna. Det finns säkert läsare som kommer att tycka ”Nej men, så där säger jag väl inte!”. Men det är precis detta som jag ser som bokens och IVIP-programmets huvudpoäng: att göra oss uppmärksamma på att det finns skillnader som vi inte alltid kan sätta fingret på, men som kan få vår samtalspartner att reagera. Detta har naturligtvis också att göra med att vi inte själva (alltid) vet hur vi beter oss, dvs. att vi kommunicerar väldigt mycket mellan raderna. Förhoppningsvis ska även en insikt eller känsla av ”nej men” sporra andra att undersöka liknande – men också helt andra – situationer utgående från andra material. IVIP-forskarna har gett oss andra ett förträffligt utgångsläge för jämförande studier.

Resultat från projektet har publicerats i en lång rad vetenskapliga artiklar i nationella och internationella tidskrifter och samlingsvolymer – och flera publikationer är under utgivning. Den föreliggande boken är relativt tunn (160 sidor) och presentationen är populärvetenskaplig. Boken kan således – och bör – läsas av alla som är intresserade av språk och speciellt av skillnaderna mellan sverigesvenska och finlandssvenska samtalsstrategier. Översikten av den historiska bakgrunden och (den dialektala) situationen i dag i Sverige och Finland på de första fem sidorna ger en viktig bakgrund för den som kanske inte är så bevandrad. Som gammal dialektolog ser jag naturligtvis fram emot att nordister och dialektologer även tar sig an olika dialekters kommunikativa mönster i deras kommande forskning och beskrivningar av dialekter – både i Sverige och i Svenskfinland.

Tar det illa eller gör det ont?

Förutom en rad bilagor och litteraturlistor är boken uppdelad i tre delar, Utgångspunkter (på 25 sidor), Resultat (80 sidor) och Samtalen i sitt sammanhang (20 sidor). Den sista delen behandlar formalitetsaspekter, den kulturella kontexten, deltagarrelationer osv. och är intressant i sig, men det är naturligtvis resultatdelen som torde vara den mest fascinerande för den som är intresserad av skillnaderna mellan finlandssvenskan och sverigesvenskan, eller kanske finlandssvenskarna och sverigesvenskarna. Här kan vi läsa om typiskt hälsningsbeteende, om hur man presenterar sig (t.ex. i telefonsamtal), hur man beter sig och vilka fraser som används i samtal med läkare, hur man avslutar ett samtal, hur man tackar och vilka gester och andra icke-verbala resurser man använder på svenska i Sverige och i Finland. Den detaljerade innehållsförteckningen i början av boken gör det möjligt att använda boken som uppslagsverk och snabbt hitta information t.ex. om hur man ska bete sig vid en biljettlucka i ”den andra” språkgemenskapen.

Eftersom boken även är fritt tillgänglig på nätet som nr 21 i Riksbankens jubileumsfonds skriftserie vill jag uppmana Språkbruks läsare att själva gå in och söka fram de aspekter på interaktion som speciellt intresserar, och njuta av den höga igenkänningsfaktor som boken förmedlar – eller, som sagt, känslan av ”Nej men!”.

Till boken(avautuu uuteen ikkunaan, siirryt toiseen palveluun)

Samtidigt som man är inne på RJ:s webbplats, kan man gärna ta en titt på tidigare publikationer i serien. För språkforskare och andra språkintresserade torde speciellt boken om Avancerad andraspråksanvändning (av Kenneth Hyltenstam m.fl.) från 2014 vara av intresse. Överhuvudtaget tycker jag att det är väldigt fint av RJ att ge ut dylika ”småpublikationer” med resultat från stora projekt (s.k. program) som information till den stora allmänheten. Detta är något som alla forskningsfinansiärer bör ta efter.

Sverigesvenska

Begreppet ”sverigesvenska” är naturligtvis välkänt i Finland, även om varianter som ”rikssvenska” eller bara ”svenska” ofta används för den svenska som används som norm i Sverige. Men jag ser det som ett viktigt extra resultat av IVIP-programmet att forskarna med den här publikationen definitivt har etablerat begreppet ”sverigesvenska” även i Sverige.