Varje minoritet har behov av symboler och berättelser om sin härkomst för att framhäva sin identitet. På allt sådant lider finlandssvens­karna kronisk brist. Våra skolor undervisar ingående om språkmajoritetens etniska härkomst och dess arkeologiska fynd. Många av oss känner sig också med rätta delaktiga i detta arv, men för lika många ersätter det inte behovet av att söka egna rötter. Vi vill väl inte låta oss reduceras till ett språkligt residuum i snittytan av rikssvenskt och egentligt finsk. Det handlar om en strävan till äkta etnicitet.

En aspekt av detta vakuum har nu Paula Wilson velat fylla ut (s. 14) genom att ge ut en bok, som heter ”Röster från forntiden -gamla ortnamn berättar”. Detta verk, som enligt uppgift grundar sig på fem år av forskning, väcker diskussion om den finlandssvenska bosättningens ålder. Hon har gått igenom ett stort material av ortnamn på germanskt språkområde. Hennes tes är att de flesta av våra ortnamn är äldre än man antagit, från järnåldern.

Wilson tar sin utgångspunkt i olika vetenskapsgrenar, såsom arkeologi och historieforskning i tidiga medeltida källor. Hon påpekar helt riktigt att forskare från olika discipliner, såsom arkeologi och ortnamnsforskning, stöder sig korsvis på varan­-d­ras rön på ett sätt som skapar ett cirkelresonemang (s. 44). Berättigandet i hennes kritik är så till vida självklart, att i brist på rigida tvärvetenskapliga metoder är alla tvärvetenskapliga synteser metodologiskt problematiska.

Paula Wilson har också rätt i att väcka kritisk diskussion om Lars Huldéns bok ”Finlandssvenska bebyggelsenamn” från år 2001. Jorma Koivulehto, den största auktoriteten i Finland gällande lånord mellan germanska och finskbesläktade språk, har kritiserat Huldén, bl.a. på ett seminarium i Harjavalta 78.4.2006, för att gå för långt i att förklara ortnamn utifrån personnamn, utan tillräcklig respekt för ljudlagar och deras dateringar (se s. 76-77 i ”Kriittisiä havaintoja paikannimitutkimuksesta”, som ingår i ”Kotiseutututkimuksia XXV” som ges ut av Satakunnan Historiallinen Seura).

Bokens godtyckliga metod avviker från gängse vetenskap

Här slutar uppskattningen av Wilsons alster. Hon framkastar lättvindigt massvis av nya ortnamns­etymologier med vilka hon angriper helhetsbilden av Svenskfinlands äldsta ortnamnsskick. Med sina nya rön hoppas hon rentav starta en ”snöbolls­effekt” i olika forskningsgrenar (s. 348f).

Fastän hon kritiserar andra för att tolka ortnamn med förutfattade antaganden förfaller hon uttalat till samma försyndelse själv (s. 194). Hon har gått igenom en imponerande mängd ortnamnsförteckningar, ordböcker och andra hjälpmedel. Hon underbygger sina rön med paralleller från hela det germanska språkområdet, ända från England, Belgien och det i Sydeuropa nedtecknade gotiska språket (s. 6063, 352). Men dessvärre använder hon sekelgamla hjälpmedel utan att kritiskt granska dem i ljuset av nyare. Föga hänvisar hon heller till de ljudlagar som verkat i de enskilda språken och som avviker från de skandinaviska språkens ljudlagar. Under begreppet ”formvarianter” samlar hon okritiskt former från olika århundraden, från olika germanska systerspråk, former av etymologiskt obesläktade ord och former från latin. Man saknar också en kritisk granskning av eventuella felskrivningar, som de primärt talspråkliga namnen alltför ofta drabbades av i forna tider.

Ett av de mer hårresande exemplen finns på sida 324: ”De på föreningar antydande förlederna jam, jem, jom, jum, jun, ga, gam, gem, gim, gum, gand, kam, kem, kom med alla sina varianter bildar en stor familj, som kan bidra till tolkningen av många ortnamn”. Hon låter förstå att alla former i sista hand går tillbaka på en betydelse ’samman­flöde, sammanfogning, möte, förening’ som hon härleder från indoeuropeiskans *kom-, vilken givit latinets com-/cum- och troligen också urgerm. *ga- > västgerm. *ga- > ge-/gi. Hon anser t.ex. att Jom- i Jomala kunde återgå på samma ord. Hon nämner inte, att indoeuropeiskt */k-/ kategoriskt aldrig kan utfalla som */j-/ i de skandinaviska (ur- och) fornspråken. Hon nämner inte heller att *-m fallit bort redan i förgermansk tid. Belägg i nordiska språk har alla slitits ner till ett icke stavelsebildande g- som i granne (< germ. *ga-raznan-). Till samma ”familj” hänför hon trots det Jämtland, alla ortnamn börjande på Jomal-, estniskans bussijaam ’busshållplats’ (enligt Wilson ”en typisk jam-plats, dvs. en plats där vägar sammanstrålar”) och engel­skans junction  latinets junctus  genom vilket hon vill förklara Junkarsborg i Karis (sic!).

Wilsons bollande med ordet ö i alla dess varianter är hisnande. Hon listar skrivvarianter (och felstavningar?) från fornspråk runtom Europa som au, ag, av, ae, eg, ave, effe (s. 190) samt öd, ed, ede, öda och ethe (s.207, 315). För att få gamla ortnamnsbelägg att passa ihop med betydelsen ’ö’ anför hon fornsvenska ackusativ- (öna-helgu ’den heliga ön’) och dativformer (önne). Hon anför inga argument för hur dessa kasusformer i bestämd form kunde stelna till förleder i sammansatta namn. Vi är ju vana att i det sammanhanget finna obestämda nominativ- och genitivformer (s. 179).

I ett annat exempel sammanför Wilson till ”det gränsbetecknande ordet märe [....] formvariant­­er­na  märk-,  mäk-,  mark-,   mart-,  mar-,  mack-,    mörk-,  mört-,  mör-,   mök-,  myrk,  myr-,  myk-,  murk-, mur-, muk- m.m.” (s. 332) utan hänsyn till att många av förlederna har egna oberoende etymologier. Behandlingen av den ”samgermanska ord­familjen li, ly, lä, lyt, lud, lev, löv m.m.” (s. 244) behäftas av samma metodiska godtycke. Hon tillämpar liknande samlingar av formvarianter i ordfamiljer om och om igen (se t.ex. s. 251, 307, 325-326, 328-329).

Den historiska ljudläran satt på undantag

Wilsons sporadiska försök till argumentering med stöd av ljudlagar slår ofta helt fel. Hon tycks anta att ortnamn huvudsakligen besparas från historiska ljudutvecklingar då de uppfattas som egennamn (s.  168f.,  314). Det här helt fatala missförstånd­et tycks förklara mycket av hennes metodologiska  fadäser. Men antagandet stämmer förstås inte. Egennamn följer normalt och regelmässigt med i språkets ljudutveckling. Annars skulle t.ex. Saame och Häme fortfarande uttalas *šämä både på samiska och finska! Undantag från regeln, då egennamn kan få oförväntade utfall beroende på accentförhållanden, ”nedslitning” och associationer till ”fel” betydelser, har alltid sin förklaring.

Men ändå, i konflikt med sitt förra antagande, anser Wilson att i-omljudet (”ä-prickarna”) i namn som innehåller Hälsing-/Helsing- bevisar att de härstammar från tiden innan runsvenskan, då omljudet slutade att verka (s. 86, 320). Påståendets absurditet illustreras av det omljudda namnet Helsingegatan i Helsingfors, ett namn som är drygt ett sekel gammalt. Den kronologiska logiken går i själva verket tvärtom. Om det kvarstod former, t.ex. inlånade i finskan, som återspeglade det oomljudda språkstadiet (i finsk form **Halsink-), kunde det bevisa namnets höga ålder.

Wilson anför en ”växling” h ~ k för att sammanställa holme med kulle (s. 156). Någon sådan växling existerar inte i svensk språkhistoria om man inte räknar in lån över latin eller finska. Om igen tar hon upp ”formvarianter med och utan s-” i början av ord framför k-. I germanska hade emellertid urindoeuropeiskans fria variation av s-lösa och s-försedda former stagnerat. I alla ord hade *s- antingen stabiliserats eller försvunnit för gott. För ord från germansk tid bör man alltid redovisa originalen var för sig. Denna Wilsons metod producerar oförsvarbara resultat (kait-/keit- s. 254 Korpo 256, jfr 263).

Finska ord missförstådda och latinska original

Förutom att Wilson har förbisett germanska ljudhistoriska fakta, är hon dessutom okunnig i finsk etymologi. Hon kunde med föga besvär ha tagit reda på att lahti är ett uråldrigt lånord i tidig urfinska, alltså tidig metallålder, om vilket vittnar fonetiken i samiskans luokta. Ett lån från (urnordiskans eller) fornsvenskans lag är därför uteslutet. Ett lämpligt ca dubbelt så gammalt original finns i urbaltiskan. Det blir än värre då hon blandar in i sitt resonemang obesläktade romanska ord som italienskans lago, < latin lacus (s. 127).

Östersjöfinskans ord saari saknar ännu en etymologi och ett lån från germanskans *skarja har veterligen aldrig framkastats och vore ljudlagsmässigt omöjligt. Originalet *skarja gav ju bevisligen och förutsägbart kari. Det förblir också oförklarat hur urnordiskans *skarja skulle ha utvecklats till ortnamnens -sår, -sor, -sar, -sär, -sarö, vilket hon påstår med en dunkel och irrelevant hänvisning till den förmenta finska lånordsety­mologin (s. 120). Ordet kallio går naturligtvis inte tillbaka på kulle (s. 172) utan på *χallio- > hälla/häll). Hauki är inte ett låneord från västfaliskan (s. 221) utan ett mycket känt exempel på ett enstaka urslaviskt låneord. Pyykki är inte en ”formvariant” till pooki (s. 222). Raja är inte lånat från ra > rå (s. 249) utan från ryskans kraj etc.

Indoeuropeisk etymologi är inte heller Wilsons styrka. Än påstår hon att gård och gärde ”härstammar från ett ord gart, gert som betyder någonting vasst” (s. 172). Än har det upphov i ”ett germanskt ord *gaiza ’kvist’” (s. 250). Ändå kunde man lätt med tillhjälp av modernare etymolo­giska hjälpmedel finna den förhärskande förklaringen: stammen *garða-/*garði- hör ihop med bl.a. ryskans górod ’stad’ och går tillbaka på en indoeuropeisk rot *gher- ’gripa, fatta, omfatta’, var­ifrån bl.a. också latinets hortus ’trädgård’.

Wilson anför också ett antal gånger latinska eller romanska ord som möjliga förlagor för våra ortnamn. Utan att helt utesluta sådana måste man ställa sig mycket kritisk i brist på parallellfall. Hon tänker sig att namn med förleder på ri-, rö-, rov- och rövar- kunde komma från ordet revir (s. 204). Påståendet är centralt för hennes syfte att eliminera finskans riihi- som original. För rev-, ripa- och reva anför hon dessutom som paralleller riviera och river (228 f). För arv anför hon möjligheten att det syftar på skog och träd, som arboretum (s. 208). Förleden falk- anser hon betyda ’gräns- eller gränsmärken’ vid branta stup. Som bevis anför hon latinets falx/falc- ’skära’ (259f, jfr 224). Föga övertygande.

Pinsamt för Schildts förlag

I vissa fall kan man ha förståelse för att ett manu­skript innehåller slarvfel men att slarvfelen inte behöver underminera huvudsaken. Detta är inte fallet med Paula Wilsons bok ”Röster från forn­tiden - gamla ortnamn berättar”. Hennes kunskap i historisk fonologi, morfologi och etymologi är otillräcklig för arbetet som hon företagit sig. Hennes okunskap i finsk etymologi är ett handikapp. Men än värre: hennes redovisade metodologi är i grunden otjänlig för behandling av språkligt källmaterial för ortnamnsforskning. Med hennes godtyckliga användning av ”formvarianter” utan avseende på århundrade, geografisk region och etymologisk tillhörighet kan vilket som helst ortnamn förklaras enligt förgottfinnande. Med denna metod kan man definitivt inte åsidosätta sådana dugliga, ljudlagsenliga lånordsetymologier som t.ex. den av Wilson kritiserade Ritva Liisa Pitkänen underbyggt vetenskapligt genom metodisk ljudhistorisk analys och hållbara paralleller.

Det är möjligt att vi kan hitta ortnamn som är äldre än medeltiden. Kanske Paula Wilsons bok väcker entusiasm för att söka sådana. Hennes hemtrakt i Hitis med angränsande bygder är i arkeologins ljus en god kandidat. En stor koncentration knepiga namn, såsom Vänoxa och Padva, finns i den trakten Det är synd att Wilson har diskrediterat ansatser på det här området med en i grunden ovederhäftig bok. Det är ännu mer betänkligt att ett välberyktat förlag som Schildts har publicerat manuskriptet inbundet i hårda pärmar och i mångfärgstryck, uppenbarligen utan förhandsgranskning av en fackperson.

                                                                                                                                                  

Paula Wilson: Röster från forntiden – gamla ortnamn berättar. Schildts förlags Ab, Keuru 2007. 527 sidor. ISBN 978-951-50-1722-2.