Recension: Språkhistoria och samhällsbeskrivning i ett

”Språket är samhället. Och samhället är språket.” Så avslutas det sista kapitlet före epilogen i Anders Svenssons bok Nusvenska. En modern språkhistoria i 121 ord. Citatet knyter ihop hela bokens tema på ett träffande sätt, för Nusvenska visar hur tätt sammanknutna språk och samhälle är. Med utgångspunkt i 121 ord från 121 år målar Svensson en bild av den svenska som har beskrivit samhället och det samhälle som svenskan har beskrivit under den så kallade nusvenska perioden, som man brukar räkna med från 1900 och framåt.

Bred bild av språk och samhälle

Boken är skriven ur ett sverigesvenskt perspektiv, och förutom en beskrivning av ordet nusvenska som får representera år 1900 börjar genomgången med ordet Nobelpris 1901. I kapitlet beskriver Svensson kort historien bakom ordet, men koncentrerar sig sedan på vilken betydelse det hade för svenska språket. På samma sätt fortsätter han med bland annat SOS, tsar, kafkaartad, hallåman, bokstävlar, mascara, kaffesurrogat, älvdalska, pizza, knark, pratbubbla, skurhink, barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnsbarn, diskurspartikel, fuck, koscher, björntjänst, w, skyr och #metoo, för att bara nämna några få av de vitt skilda ord och händelser som beskrivs i boken. Rent språkliga frågor som stavningsreformen 1906 och diskussionen om de, dem och dom (som i boken representerar 1980) varvas med politiska händelser som friggebod (1979) och utanförskap (2006) och maträtter som wienerbröd (1949). Omvälvande händelser som Estoniakatastrofen och coronapandemin finns också representerade. Därför blir bilden av både det svenska samhället och det svenska språket bred. Mascara och basketboll är lika mycket en del av svenskan och samhället som knark, rösträtt och stavningsreform.

Finlandssvenska och tvångssvenska

Svensson glömmer inte finlandssvenskan och Finland i sin genomgång av den nusvenska historien, vilket jag noterar med tillfredsställelse. År 1917 representeras i boken av just ordet finlandssvenska. Det året gav språkvetaren Hugo Bergroth ut sin bok Finlandssvenska. Han beskriver vad finlandssvenska är – inte svenska med finsk brytning utan en östsvensk dialekt – och hur finlandssvenska historiskt sett och i dag har förhållit sig till sverigesvenskan. De är varieteter av samma språk. Han nämner några finlandismer och reder ut skillnaderna mellan finnar, finländare och finlandssvenskar. Kapitlet är välkommet, med tanke på att det förekommer en del missuppfattningar om finlandssvenska och finlandssvenskar i Sverige.

Finland och finlandssvenskan beskrivs i ytterligare två kapitel: ett om sisu, som är ett av de få ord som svenskan har lånat i från finskan, där Svensson passar på att nämna också det fåtal andra svenska ord som har sitt ursprung i finskan. År 1987 representeras av tvångssvenska och beskriver kampen om skolsvenskan i Finland. Med tanke på att debatten om skolsvenskan är en av de mest typiska frågorna i diskussionen om svenskans ställning i Finland har Svensson valt ett aktuellt ord, även om det inte är någon stämningshöjare.

På ett par ställen hade en noggrannare faktakoll behövts. Ett par finska ord (kouluruotsi ’skolsvenska’ och ruotsi ’svenska’) är felstavade och när Anders Svensson skriver om ett fall där ett rasistiskt finskt namn på en ö skulle ändras har han inte den senaste informationen. Namnet på ön togs nämligen senare bort från Lantmäteriverkets grundkarta, vilket inte kommer fram i boken.

Ställningstaganden

Svensson drar sig inte för att rikta kritik mot beslutsfattare i kapitlet Språklag (2019). Sverige har haft en språklag sedan 2009, som bland annat säger att svenskan är huvudspråk i Sverige och landets officiella språk i internationella sammanhang. Mot den här bakgrunden kritiserar Svensson statsminister Stefan Löfvens beslut att hålla tal på engelska i EU-parlamentet och politiska beslutsfattare för att stifta en lag men inte ge myndigheter som till exempel universitet och högskolor resurser för att följa den. Han kallar språklagen för en symbolhandling och skriver att den enda verkliga effekt den har haft är att göra klarspråk till ett krav på myndigheterna.

Nusvenska är med andra ord en intressant blandning av populärvetenskaplig historia ur ett språkligt perspektiv, samhällsfakta presenterad i en lättläst och intressant förpackning och också ställningstaganden för svenskans position i det svenska samhället. För den som är språkintresserad och gillar historia är den här boken ett måste. Anders Svenssons lättillgängliga sätt att skriva bidrar till en njutningsfull läsupplevelse.