Camilla Lindholm: När orden fattas oss. Om demens, språk och kommunikation. Liber 2010. 200 sidor.
Det är ett angeläget ämne Camilla Lindholm ägnar sig åt i sin bok När orden fattas oss. Lindholm, docent och universitetslektor vid Finska, finskugriska och nordiska institutionen vid Helsingfors universitet, skrev sin doktorsavhandling om läkare–patientsamtal och studerar i sin nya bok en annan kommunikationstyp inom vården. Undertiteln ”Om demens, språk och kommunikation” ställer oss inför frågan vad vi som vårdare eller anhöriga kan göra för att underlätta kommunikationen med dem vars språkförmåga sviktar.
Den syn på kommunikation som Lindholm företräder skiljer sig från den klassiska lådmodellen med en sändare som sänder ett budskap till en mottagare. Det samtalsanalytiska synsätt hon bygger sin bok på ser inte budskapet som ett prydligt litet informationspaket utan som en social konstruktion som skapas i mötet mellan talare och lyssnare. Kommunikation handlar om mer än informationsöverföring. Inte minst för de dementa är kontakt, relationer och gemenskap viktiga aspekter.
Kommunikation förutsätter således en ömsesidighet, men om den ena parten av någon anledning – till exempel demens – inte förmår bidra lika mycket faller en större del av ansvaret på den andra. Lindholms autentiska exempel är just sådana asymmetriska samtal där vårdaren inte längre är ”en likvärdig samtalspartner, utan en ’facilitator’, det vill säga en person vars uppgift är att underlätta kommunikationen”. Det blir en etisk balansgång mellan att med inkännande lyhördhet tolka den dementes intentioner och helt ta över de gånger när intentionerna förblir dunkla. Ju större insikt i den dementes språk, kultur och personliga historia som vårdaren har, desto lättare går det att tolka tanken bakom även fragmentariska yttranden och själv formulera repliker som når den demente.
Lindholm visar i bokens andra kapitel hur de vanligaste demenssjukdomarna påverkar kommunikationsförmågan på olika sätt. Generellt orsakar demens olika former av afasi: språkförståelsen försämras, likaså förmågan att producera språk. I kombination med minnesstörningar påverkar detta personens möjlighet att kommunicera. Dessutom bidrar nedsatt hörsel ofta till att förutsättningarna blir ännu sämre. Summa summarum finns det oberoende av demenstyp en stor individuell variation när det gäller sjukdomens inverkan på kommunikationsförmågan.
När man studerat dementas kapacitet att förstå och producera språk har det oftast skett med hjälp av olika typer av test. Dessa säger visserligen något om språkförmågan, men inget om vilka problem som föreligger i kommunikationen med medmänniskor. Lindholms metod är därför analys av autentiska vardagssamtal mellan vårdare och dementa. Där har hon möjlighet att studera vilka samtalsstrategier båda parter använder sig av och vilka konsekvenser de får för kommunikationen. Boken går däremot inte in på den neurologiska bakgrunden till språksvårigheterna.
I bokens tre, praktiskt inriktade, huvudkapitel analyserar och kommenterar Lindholm sina samtalsexempel från ett finlandssvenskt dagcenter för dementa. På ett smidigt sätt berättar hon vad forskningen har att säga och kommer med invändningar när hon i sina egna studier dragit andra slutsatser. Eftersom den demente är en unik individ som behöver få ett unikt bemötande utgående från sina kommunikativa förutsättningar existerar det inte ett enkelt recept som vårdaren mekaniskt kan följa i samtalet. Om den demente har bristande språkförståelse kan det till exempel hjälpa att formulera om sin replik. Är det däremot minnesproblem som är det dominerande handikappet kan en ordagrann upprepning vara ett bättre alternativ.
Några av de allmänna råd läsaren får är att i samtal med dementa använda normal samtalston, ta en sak åt gången, vid behov upprepa och över lag ge tid. Man ska också vara medveten om vilka signaler man ger med sitt kroppsspråk. Faktorer som kan försvåra förståelsen kan vara allt från störande bakgrundsljud till informationstunga meningar, demonstrativa pronomen och alternativfrågor. Minst lika viktigt som de språkliga formuleringarna är ända att man bemöter den andre med respekt och definitivt undviker att vara ”nedlåtande och förmyndaraktig”.
Lindholm skriver också om hur de dementa med frågor, skratt och irrelevanta svar hanterar lägen där de inte riktigt förstår vad som sägs till dem. Hon visar även hur ordspråk, talesätt och andra fasta uttryck kan vara en resurs i ett ”positivt identitetsarbete”. När demenssjukdomen har försämrat mycket annat av språkförmågan kan de fasta uttrycken bli något som bidrar till en känsla av att fortfarande äga språket.
Målgruppen för boken är vårdpersonal och studerande, och även anhöriga till dementa. Med sammanfattande instuderings- och diskussionsfrågor uppmuntrar Lindholm läsaren att reflektera över egna erfarenheter av kommunikationssituationer.
”Den goda vården handlar om vardagens ting”, konstaterar Camilla Lindholm i bokens sista kapitel. När det finns tid för vårdare och dementa att tillsammans syssla med vardagliga saker höjs livskvaliteten – också tack vare att språkförmågan stimuleras. I sista hand är det sedan samhället som måste ta på sitt ansvar att ge vården tillräckligt med resurser för att kvalitetsmålen ska kunna uppnås.