Det har bedrivits forskning om språk och kommunikation i vården under de senaste årtiondena, och ämnet är fortfarande högst aktuellt, av flera orsaker. För det första ställs patienten i allt högre grad i centrum; inom vården talas om patientcentrering och delat beslutsfattande. För det andra håller de yttre förutsättningarna för vården på att förändras: den offentliga verksamheten regleras allt mer, samtidigt som den ökande privatiseringen ställer krav på högre kontroll och kvalitetssäkring för att locka kunder. Därför krävs det att anställda inom såväl offentliga som privata sektorn ska kunna kommunicera i arbetet.
Med språket som arbetsredskap är en antologi från Södertörns högskola. Den gemensamma nämnaren för de sju bidragen är att de på olika sätt handlar om betydelsen av språk i vård och omsorg.
Den akademiska forskaren och vårdsektorn
I bokens inledning (Mats Landqvist & Anna-Malin Karlsson) diskuteras motsättningarna mellan akademisk forskning och fältets behov inom vårdsektorn. I samhället finns ett stort intresse för forskning vars resultat kan leda till nytta. Traditionellt sett föreligger ändå en viss spänning mellan den akademiska forskningen och s.k. uppdragsforskning, som ofta upplevs ”som vetenskapsfientlig av akademin”. Samtidigt upplever vårdverksamheten ofta att den akademiska forskningen inte är relevant för det praktiska arbetet.
Det komplicerade i mångvetenskapliga möten är ett av bokens teman. Under titeln Att vårda sin vetenskap skriver Anna W. Gustafsson och Henrik Rahm om mötet mellan olika forskningstraditioner i mångvetenskapliga sammanhang i vården. I artikeln konstaterar författarna bland annat att forskarens syn på sin samverkan med omgivande samhället varierar enligt forskarens egen disciplin. Humanister och samhällsvetare ser den s.k. tredje uppgiften som en avgränsad uppgift, medan samverkan med samhället är inbyggt i själva forskningsuppgiften inom omvårdsforskningen. Inom omvårdnadsforskningen är således svaret på frågan om huruvida forskningen svarar på fältets behov onödig.
Reserver med interaktionell kunskap
Ett sätt att närma sig spänningen mellan akademisk forskning och fältet så som den gestaltas i bokens artiklar är att spegla dem mot det som Anssi Peräkylä och Sanna Vehviläinen i en artikel från 2003 kallar stocks of interactional knowledge. Med en sådan reserv med interaktionell kunskap avses en normativ mall för vad som är god interaktion inom en viss profession. Dessa normativa mallar uttrycks i skriftliga och muntliga råd och anvisningar.
Två av bokens artiklar, Shirley Näslunds artikel om referentiella uttryck i förlossningssamtal samt Stina Ericssons och Cajsa Ottesjös artikel om ansvar i diabetessamtal, är deskriptiva samtalsstudier. Näslund positionerar sin relation till Peräkyläs och Vehviläinens forskning som att hon studerar interaktion i realtid, vilket kan ge nya detaljkunskaper om existerande institutionella praktiker. Även Ericssons och Ottesjös artikel är till största del deskriptiv interaktionell analys, men i artikeln sägs även att forskarnas syfte är att utveckla den personcentrerade pediatriska diabetesvården genom samtalsanalytisk forskning. Utifrån artikeln förblir det emellertid oklart hur detta är tänkt att utföras. I analysen av exempelutdragen spekuleras ibland kring vad läkaren eventuellt kunde ha gjort på ett annat sätt. Kanske är det genom att vidareutveckla dessa resonemang som vården ska utvecklas vidare?
Vissa av artiklarna koncentreras på dialogen mellan normativa mallar och professionell verksamhet. Mats Landqvist studerar sjuksköterskors telefonrådgivning. Han går igenom anvisningar för sjukvårdsrådgivningssamtal och redogör för normen, varefter normen jämförs med ett autentiskt samtalsutdrag. Han konstaterar att normen inte alltid följs, men att det inte alltid är nödvändigt. Enligt Landqvist definieras ett ”gott samtal” främst av sjuksköterskans förmåga att tillämpa sin egen personliga yrkeskompetens i den enskilda samtalssituationen. Den enskilda professionellas reflektion ses som avgörande för som hur lyckat samtalet blir. Reflektionens roll för kunskapsutveckling betonas framför anvisningarna.
I sin analys av servicesamtal lyfter Linda Kahlin och Ingela Tykesson å sin sida fram de mallar som finns för dessa samtal. Artikeln visar på en viss dialog mellan samtalsmallar och samtal, mest ur den synvinkeln, att det inte är möjligt att analysera det ena utan det andra.
Kommunikativa dilemman
Flera av artiklarna undersöker kommunikativa dilemman. Zoe Nikolaidou och Malin Karlsson analyserar skrivande på ett äldreboende. En central utgångspunkt är att texterna inte kan analyseras separat, utan måste ses som verktyg som används för uppgifter inom den aktuella verksamheten. Författarna beskriver kommunikativa dilemman som uppstår kring skrivandet av rapporter. De redogör till exempel för hur personalen säger sig vara begränsade av Socialtjänstlagens riktlinjer för rapportskrivande. Personalen har fått lära sig att visa respekt för de äldre när de dokumenterar händelseförlopp. Det gör att de känner sig tvungna att utelämna sådana detaljer, som skulle kunna uppfattas som kränkande. Problemet är att personalen ibland upplever att det som utelämnas skulle vara viktigt för att ge de äldre en så god vård som möjligt. Den skriftliga dokumentationen aktualiserar ett etiskt dilemma.
Också Gunilla Janssons artikel om konfliktfyllda situationer på ett äldreboende handlar om dilemman. Det dilemma som fokuseras är det som uppstår kring personlig omsorg, då en minnessjuk person motsätter sig att bli duschad och den anställda genomför duschandet trots detta. Duschandet aktualiserar konflikter på olika plan, till exempel mellan samhällets ansvar för äldre med minnessjukdom och de äldres rätt till delat beslutsfattande. En viktig poäng i Janssons artikel är uttryckligen att samtalsanalysen måste kombineras med etnografisk information för att ge en rättvis bild av verksamheten: under fältarbetet fick hon ofta höra hur personalen tyckte sig komma i kläm mellan institutionella rutiner och de äldres behov.
Metakommunikativ mentalitet
I sin artikel konstaterar Srikant Sarangi att det viktigaste är att forskare verksamma i vården kontinuerligt utvecklar sin metakommunikativa mentalitet, och är beredda till ständiga reflektioner och diskussioner kring metoder, problem och resultat. Den här antologin öppnar för just reflektion, och kan rekommenderas till alla med intresse för vård, omsorg och språk i arbetslivet.
