Specialundervisning för elever med läs- och skrivsvårigheter bör inte enbart gå ut på att man tränar otillräckliga färdigheter, utan den bör även, eller kanske framför allt, inriktas på att utveckla kompenserande inlärningsmedel med vilkas hjälp eleverna kan arbeta med samma arbetsuppgifter som sina klasskamrater. Så anser Ulla Föhrer, logoped vid Karolinska Institutet i Stockholm, och Eva Magnusson, universitetslektor vid institutionen för lingvistik vid Lunds universitet, som skrivit boken Läsa och skriva fast man inte kan. I boken ger de en översikt av det aktuella kunskapsläget i Sverige och utomlands beträffande kompenserande hjälpmedel för elever med läs- och skrivsvårigheter.
Att använda tekniska hjälpmedel i specialundervisningen är ett nytt område, vilket innebär att det inte heller finns många undersökningar. Den forskning som finns kommer främst från USA och en liten del även från England. Föhrer och Magnusson redogör i sin bok för vilka forskningsresultat man hittills kommit fram till. De gör en genomgång av kontrollerade studier som behandlar skriv-, läs- och studiehjälpmedel och visar därefter exempel på erfarenheter av hjälpmedelsanvändning i Sverige.
Enligt den redovisade forskningen finns det stora möjligheter att överbrygga otillräcklig läs- och skrivförmåga med hjälp av informationsteknologi. Teknologin får dock inte bli ytterligare ett problem för eleverna, utan det är viktigt att lärare garanteras en grundlig utbildning så att de behärskar tekniken och kan integrera den i undervisningen.
Förutom datorkunskapen borde också lärarnas attityder ses över, och detta gäller alla lärare, inte enbart speciallärarna. Det är viktigt att lärarna förstår att alla elever inte är i behov av samma hjälpmedel, vilket innebär att det krävs noggranna utredningar för att man ska kunna bestämma vilket kompenserande hjälpmedel var och en av eleverna behöver. Lärarna bör därför uppmuntras att skaffa sig mera kunskap om hur de kan hjälpa elever med läs- och skrivsvårigheter. I Läsa och skriva fast man inte kan ger författarna goda råd och anvisningar om hur specialundervisningen bör utformas, vad man kan tänka på i valet av hjälpmedel och hur man använder de olika hjälpmedlen i undervisningen.
Tyvärr är det många elever som får sin diagnos först i ett senare skede av skolgången, vilket kan innebära att hjälpen kommer för sent. Därför bör man se till att forskningen går framåt så att man redan tidigt i grundskolan kan upptäcka vilka elever som behöver kompenserande hjälpmedel. Tack vare modern teknologi finns det många olika slags hjälpmedel som kan användas utifrån var och ens behov.
Läsa och skriva fast man inte kan är en bok avsedd för universitetskurser i lingvistik såväl som för lärare, specialpedagoger och logopeder i grundutbildning, yrkesliv och vidareutbildning samt för alla som kommer i kontakt med elever med läs- och skrivsvårigheter. Den är lättläst och tack vare konkreta exempel från vardagslivet ger den en bra inblick i hur elever med läs- och skrivsvårigheter upplever användningen av kompenserande hjälpmedel.
Ulla Föhrer och Eva Magnusson: Läsa och skriva fast man inte kan. Kompenserade hjälpmedel vid läs- och skrivsvårigheter. Studentlitteratur, Lund 2003. 242 s. ISBN 91-44-04206-X.