Jannie Teinler har i sin doktorsavhandling antagit en utmaning genom att undersöka dialekter i ett standardspråksnära område i Sverige, där talarna själva närmast upplever att de talar ”rikssvenska” (standardsvenska). Studien ger en beskrivning av dialektal variation på tre orter i nordvästra Uppland: Harbo, Tärnsjö och Östervåla.
Undersökningen är på flera plan innovativ och innebär delvis ett brott med tidigare dialektologisk tradition. Teinler har valt att studera dagens uppländska dialekter som till struktur och ordförråd ligger nära det svenska standardspråket. Av tidigare forskare har dessa dialekter ofta uppfattats som ointressanta, bland annat därför att de inte gett den språkhistoriska referensram som varit en ledstjärna för många äldre dialektforskare.
Med undersökningen vill Teinler ”bidra till förståelsen av dialekternas betydelse i samhället” och i synnerhet till förståelsen av ”deras funktion som symboler för en plats och en gemenskap”. När det gäller metoder är det påfallande att Teinler valt att låta språkbrukarna själva komma till tals. Hon utgår från de dialekttalandes egna berättelser och tillämpar ett folklingvistiskt angreppssätt.
Samhörighet och gemenskap
Teinler diskuterar ingående uppfattningar av dialekt och standardspråk hos språkforskare och lekmän. Hon konstaterar att både forskare och lekmän tenderat att värdera olika svenska dialekter och dialektgränser enligt vissa stereotypa förstelnade mönster, som medfört att speciellt nord- och västsvenska dialekter har stått i fokus. Det huvudsakliga materialet består av nio gruppintervjuer med deltagare ur tre åldersgrupper: ålderspensionärer, medelålders personer (omkring 40 år gamla) och ungdomar. Enligt resultaten framgår det av gruppintervjuerna att hemorten och dialekten ger samhörighet och gemenskap; landsbygden upplevs särskilt av de vuxna deltagarna som en social resurs. Men materialet vittnar också om att det traditionellt funnits vissa motsättningar mellan invånarna i kommunerna. Utifrån intervjuerna är en typisk dialekttalare en äldre person som saknar högre utbildning. Omdömena om vem som är en prototypisk dialekttalare respektive typisk standardspråkstalare fördjupas och problematiseras genom samtalen i gruppintervjuerna. Bland unga och medelålders ortsbor finns därtill flera som kan beskrivas som dialektanvändare vars språkbruk beroende på situationen och vem de talar med anpassas så de antingen talar mer dialektalt eller mer standardspråkligt. Dessa personer har tillgång till resurser ur bägge språkvarieteterna.
Sammanfattningsvis kan man konstatera att Jannie Teinlers avhandling är ett viktigt bidrag till den folklingvistiska forskningen om dagens svenska dialekter.