Kan du säga Schweiz? av Olle Engstrand är en mycket innehållsrik bok, som dessutom är ledigt skriven och lätt att läsa. Man kan med fördel läsa boken från början till slut, men den fungerar också som en uppslagsbok där man får råd om hur ett stort antal ord och namn ska uttalas på svenska. Boken borde vara obligatorisk läsning för alla som sysslar med uttalsrådgivning av något slag.
Engstrand, som är professor i fonetik, behandlar bland annat språkhistorisk utveckling, människans talapparat och fonotaktiska regler när han förklarar varför ord uttalas som de uttalas och varför det sker förändringar i uttalet. Han tar också avstånd från den vanliga missuppfattningen att ord uttalas som de stavas och visar att tal och skrift lever sina egna liv på egna villkor.
Normativt och pragmatiskt
Framför allt diskuterar Engstrand den stora principfrågan om normativt versus deskriptivt när det gäller språkvårdens inställning till uttal. Temat för boken sammanfattar han så här: ”Hur bestämt går det egentligen att – med vetenskapen i ryggen – yttra sig om rätt och fel i vårt sätt att handskas med svenska och utländska uttal?” Man kan väl säga att Engstrand i boken ger normativa råd om uttal, även om han lyckas undvika en rigid och fanatisk inställning. Det är ett faktum att ett felaktigt uttal känns störande, i synnerhet om det levereras av ett medieproffs. Det kan också vara sårande för en namnbärare om hens namn uttalas fel. Den tumregel Engstrand förordar är synnerligen pragmatisk: ”Om ett ord har ett etablerat uttal så följer vi det.” Och etablerade uttal finns ofta, eftersom språket trots allt är ett system av konventioner.
Rekommendationer om uttal
När det gäller uttal av främmande namn och ord konstaterar Engstrand att man alltid måste kompromissa. Ett lyckat svenskt uttal ska vara lätt att uppfatta och återge för den som har svenska som modersmål, men det ska också vara igenkännligt för den som har originalspråket som modersmål. Engstrand konstaterar bland annat att felaktig betoning kan förvränga ord nästan till oigenkännlighet. Som exempel nämner han det finska ortnamnet Jyväskylä uttalat med betoning på andra stavelsen (/jy’vässkylä/) i stället för på första stavelsen.
En del av boken består av innehållsrika guider som gäller uttal i ett antal olika språk och rekommendationer om hur vi som svenskspråkiga ska uttala ord och namn från dessa språk. De uttal som rekommenderas är just kompromisser mellan originalspråken och svenskan. Ett av de språk som behandlas är finskan.
Hur ska vi då uttala Angela Merkel? Engstrand konstaterar att många uttalar Angela med engelskt stuk: /’andjela/ – det är över lag inte ovanligt att uttalet av främmande namn influeras just av engelskan. Det rekommenderade uttalet är dock ett som ligger så nära tyskan som möjligt: /’anggela ’märrkel/.