Ann-Marie Ivars: Sydösterbottnisk syntax. Studier i nordisk filologi 84. Svenska Litteratursällskapet i Finland, Helsingfors 2010. 319 sidor.
Sydösterbottnisk syntax är en beskrivning av syntaxen i sydösterbottniskan (SÖB), dvs. svenskan i södra Österbotten. Den omfattar socknarna Övermark, Närpes och Lappfjärd samt i viss mån även språket i Kristinestad. Huvudsakligen bygger boken på inspelat material med personer födda 1880–1940, medan materialet från Kristinestad omfattar personer födda på 1970-talet. Materialet består också av talrika uppteckningar från området. Givetvis har författarens egen kännedom om dialekten också bidragit starkt till beskrivningen. Denna kännedom har tidigare resulterat i en monografi om Närpesdialekten (Ivars 1988), och ett tjugotal artiklar med relevans för ämnet.
Författaren placerar arbetet i två vetenskapliga sammanhang. För det första förhåller hon sig till Svenska Akademiens Grammatik (SAG; Teleman et al. 1999). Terminologin i boken följer (nästan) genomgående SAG, och i vissa delar följs också dess disposition. För det andra pekar Ivars också på paraplyprojektet ScanDiaSyn som framför allt består av syntaktiker med intresse för mikrovariation. Hon ser sitt eget arbete som inspirerat av dessa.
Boken har inga kapitel som motsvarar SAG:s andra volym om ord. Avsaknaden av ordkapitel gör att beskrivningar av syntaktiskt relevant morfologi finns i frasavsnitten. I adjektivfraskapitlet får vi veta hur adjektivböjningen fungerar attributivt och predikativt. Verbens s-former presenteras i kapitlet om verbfraser. Detta är väl en rimlig ordning för en dialektsyntax, men just då det gäller det sistnämnda hade jag önskat lite mer information. Dialekten har nämligen en särdeles intressant behandling av verbens s-former, som Ivars beskriver så här: ”Det passivbildande böjningssuffixet är i infinitiv och presens -s, i preteritum och supinum -st” (s. 130). Här ges talrika exempel som är till stor hjälp. Av dessa tycker jag mig kunna utläsa att preteritum uttrycks enbart genom det finala -t:et på vissa verb, sjtjussast (skjutsades), men två gånger på andra, tjuö:rdest (kördes). På sidan 121f kan man av exemplen utläsa att deponensverben tycks uppföra sig likadant. Svenskan ordning mellan morfemen för tempus och diates ses ibland som ett förvånande undantag. Dialekten skulle kunna kasta ljus över detta, och jag hade gärna sett en precisare sammanhållen beskrivning av reglerna.
Fraskapitlen omfattar nominalfraser, adjektivfraser, verbfraser och ”interjektionsfraser”. Även för den som sysslat mycket med dialektal variation i nominalfrasen finns här nya data. Bland annat preciseras här samspelet mellan genitivattribut och huvudordets form; i SÖB används normalt bestämd form efter genitivattribut, men vi får också uppgifter om intressanta undantag. Efter indefinit genitivattribut, och i fall då genitivattributet har kontrastivt possessivt pronomen saknas suffigerad artikel. Det heter alltså pappas graven, men min pappas grav. Även kapitlen om adjektivfraserna och verbfraserna ger mycket matnyttigt. I det senare lyfts en del konstruktioner som är vanligare i SÖB än i andra mål fram, t.ex. dubbelsupinum och den s.k. ha-konstruktionen (jag har haft den avhängd).
Därutöver har alltså Ivars lyft upp interjektionsfraserna i ett eget kapitel, i motsats till SAG, som beskriver dem bland icke satsformade meningar. Parallellismen med de andra fraskapitlen är begränsad. Genomgången tar främst upp en lång rad lexikaliserade uttryck och beskriver deras pragmatiska funktion. Kapitlet motiveras väl främst av att dessa fraser är vanliga i materialet.
Sedan följer ett antal kapitel om satser, först bisatser och huvudsatser, och sedan ett om dislokation, dubblering m.m., ett om expletivt det. Här koncentreras beskrivningen på olika satstyper, och vi får på vanligt sätt gott om exempel på relativsatser, komparativa bisatser, kvesitiva huvudsatser etc. I vissa fall får vi beskrivningar av satstyper som är vanligare i SÖB än i standardspråket eller rikssvenskan, t.ex. huvudsatser med negation i fundamentet, så-konstruktion efter nominalt fundament eller oinledda komparativsatser (av typen vi kallar, med betydelsen ’såsom vi kallar det’).
En del konstruktioner som stått i fokus för den syntaktiska diskussionen de senaste decennierna finns med. Här finns bland annat ett kapitel om expletiva konstruktioner, där även transitiva expletiva konstruktioner tas upp (det har någon stulit min pyjamas), och lite sägs också om kanske-satser, och om satsfläta med utflyttat subjekt. Flera konstruktioner saknas dock. Jag hittar praktisk taget ingenting om t.ex. objektsskifte (hon såg den inte), huvudsatsformade bisatser (vi tror att imorgon ska det bli vackert väder) eller verbfrastopikalisering (köpa bil vill Erik gärna göra). I vissa fall kan det säkert bero på att det saknas belägg på konstruktionerna i materialet, men det kan knappast gälla de två förstnämnda.
Det avslutande kapitlet tar upp vad Ivars kal-lar för omfattning och komplexa meningar. Omfattning innebär den intressanta koordinationstyp, som också finns i fornsvenskan, där t.ex. två attribut står på ömse sidor om huvudordet: han hade långt skägg och stort.
Boken avslutas med ett exempel på folklig berättarkonst. Vi får en transkription av en dialekttext på två sidor från Lappfjärd, där en intervjuad dialekttalare född 1874 kommer igång ordentligt med sitt berättande. Texten ges också i översättning.
I en bok av det här slaget är det förstås oundvikligt att man tangerar andra språkliga nivåer än syntaxen, särskilt morfologin och lexikonet. I många fall är det förstås svårt att säga vad som är en specifik lexikal egenskap och vad som är en mera generell syntaktisk struktur. Här är författaren ganska generös med att ge exempel. Vi får bl.a. upplysningar om transitivitet, prepositions- eller partikelval vid ett flertal verb och adjektiv. Vi får också exempel på verb där dialektens s-form svarar mot reflexivt verb i standardspråket.
I viss mån får man också beskrivningar av morfologiska egenskaper i dialekten. Ivars redogör för morfosyntaktiska egenskaper som samspelet mellan olika attribut och species hos substantivet. Det finns dock fall där man kunde önska sig en tydligare beskrivning av böjningsparadigmen. Jag har nämnt verbets s-former ovan. Även då det gäller gränsen mot pragmatiken är författaren generös med upplysningar om den pragmatiska funktionen hos vissa uttryck. Det gäller främst konstruktioner och uttryck som är särskilt vanliga i talat språk.
I en bok av det här slaget kan man också ha olika perspektiv. Man kan välja att i huvudsak vara kontrastiv och spegla dialekten i ett standardspråk (eller fornspråket), eller så kan man försöka ha dialektens eget system som utgångspunkt. Det senare är förstås svårare. Ivars väljer i allt väsentligt det förra perspektivet. Boken lutar sig mot SAG vad gäller terminologi och i vissa delar också i dispositionen. Den stora fördelen med detta är förstås att det blir lättare att hitta i boken.
Det finns emellertid en risk att ett sådant tillvägagångssätt hämmar beskrivningen så att SÖB alltför mycket passas in i standardspråkets mall. Man kan jämföra med latingrammatiken som var ett ovärderligt stöd för beskrivningen av de nya nationalspråken (t.ex. svenska), samtidigt som den länge lade en hämsko på beskrivningen. Denna fälla är lätt att falla i, och Ivars är nära på ett par ställen. Låt mig ge två exempel.
I beskrivningen av adjektivkongruensen i SÖB följer Ivars SAG:s indelning och beskriver närmast hur målet avviker från rikssvenskan genom vissa ”neutraliseringar”. Kongruensen på adjektiv i Närpes och Lappfjärd kan sammanfattas som i (1) nedan.
(1) Attr. Indef. Attr. Def. Pred.
Mask. stor(an) stor stor
Fem. stor(on) stor stor
Neutr. stort stort stort
Plur. stor(a) stor stor
Formerna inom parentes finns normalt i Lappfjärd, men saknas normalt i Närpes. Här kan Lappfjärd motivera beskrivningen, men en beskrivning av normalnärpesiskan skulle kunna utgå från att alla adjektiv böjs likadant oavsett species och funktion. Den generaliseringen blir svårare att se med den valda dispositionen. Såvitt jag kan se påpekas den heller inte i texten.
Ett annat fall rör beskrivningen av substantiv med suffigerad artikel. Alla sådana former räknar Ivars till definita nominalfraser, på samma sätt som SAG ganska oproblematiskt kan göra med rikssvenskan. I SÖB är det dock tydligt att vissa av dessa former har en annan funktion; ibland förekommer de t.ex. som egentligt subjekt i existentialsatser.
(2) E blomma sjo:rtronän
Det blommar hjortronen
Just existentialsatser är ju det bästa syntaktiska testet för vad som är en definit nominalfras, och exemplet i (2) visar alltså att nominal med suffigerad artikel inte behöver vara definita (jfr Delsing 2003), men Ivars går alltså på formen. Man kan diskutera vilken beskrivning som är lämpligast. Det vore dock bra om författaren i just sådana här fall mera explicit hade angivit hur olika kategorier klassificeras.
Något som jag saknar i boken är ett register. Innehållsförteckningen ger i och för sig god hjälp att finna mycket av det man söker, men för den som är specialintresserad av t.ex. prepositionsfraser, släktskapsord, transitivitet, hjälpverb, deponens, expressiva uttryck etc. hade ett register varit mycket värdefullt. Ivars ger dock på det hela taget läsaren väldigt mycket hjälp. Särskilt glad är jag över den rikliga exemplifieringen och de standardsvenska översättningarna.
Boken är ett mycket välkommet bidrag till den mycket begränsade mängden nordiska syntaxbeskrivningar av enskilda mål. Egentligen finns sedan tidigare bara Levanders (1910) beskrivning av Älvdalsmålets syntax och Lundströms (1939) nyländska syntax samt Garbaczs (2010) beskrivning av älvdalskan. Det finns förstås också ett antal studier av enskilda konstruktioner eller grupper av konstruktioner, men inte på det relativt heltäckande sätt som gäller för de nämnda verken. Ivars bok innehåller en mängd mycket nya och intressanta data, och även om jag ovan pekat på en del saker som jag tycker saknas, så ska det göras klart att Ivars bok är den hittills mest omfattande syntaxen över ett enskilt mål (grupp av mål) som vi har på svenskt område.
Litteratur
Delsing, L-O. 2003. ”Syntaktisk variation i nordiska nominalfraser”, i Dialektsyntaktiska studier av den nordiska nominalfrasen Ø.A. Vangsnes, A Holmberg & L-O. Delsing (utg), s 11-64. Oslo: Novus Press.
Garbacz, P.2010. Word Order in Övdalian. A Study in Variation and Change. Lundastudier i nordisk språkvetenskap A 70. Lund: Centre for Languages and Literature.
Ivars, A-M. 1988: Närpesdialekten på 1980-talet. Studier i nordisk filologi 70. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland.
Levander, L. 1909. Älvdalsmålet i Dalarna. Ordböjning och syntax. Svenska Landsmål ock Svenskt Folkliv 1909:2. Stockholm.
Lundström, G. 1939: Studier i nyländsk syntax. Svenska Landsmål B:39. Stockholm.
Teleman, U., Hellberg, S., Andersson, E. 1999. Svenska Akademiens Grammatik. Stockholm: Svenska Akademien.