Folkmålsstudier 48. Meddelanden från Föreningen för nordisk filologi. Utgivna av Hanna Lehti-Eklund och Gunilla Harling-Kranck (red.). Helsingfors 2010. 208 sidor.
Hösten 2007 fyllde Föreningen för nordisk filologi 75 år och för att hylla föreningen skrev professor emeritus Lars Huldén festdikten Moåli voårt. Med anledning av 75-årsjubileet arrangerades även symposiet Text och tal i offentligheten, och i det aktuella numret av Folkmålsstudier ingår både Huldéns hyllningsdikt och tre artiklar som baserar sig på föredrag vid symposiet. Det gemensamma temat för dessa artiklar är således det samma som namnet på symposiet.
I artikeln Offentligheten som arena för retorisk deliberation studerar Lennart Hellspong förhållandet mellan retorik och politik i dagens medierade offentlighet, bl.a. genom en historisk jämförelse med antikens pseudodemokrati och den borgerliga offentlighet som växte fram på 1600- och 1700-talen. Hellspong menar att den moderna medieoffentligheten, till skillnad från de två andra offentlighetsarenorna, möjliggör att alla människor i princip kan ta del i samhällsdebatten och åtminstone indirekt också i beslutsfattandet. Således är den medierade offentligheten i dag en nödvändig förutsättning för demokratin. Samtidigt är den knappast helt oproblematisk, bl.a. eftersom medieinstitutionernas kommersiella intressen ofta är styrande. Ändå kan mediernas nyckelroll i samhällsdebatten inte förbises, men Hellspong föreslår en mer demokratisk mediestruktur. Dock kan han inte säga vad en sådan skulle innebära i praktiken.
I sitt bidrag Finns det någonting som en svensk kolonialstil? ser Antje Lann Hornscheidt på ord och sammansättningar med kolonial samt på textuella drag som kan tänkas ha en kolonial tradition – detta i ett försök att bl.a. visa hur kolonialismen konstrueras i svenskspråkiga diskurser i dag. Därigenom visar Hornscheidt tydligt på språkets enormt viktiga roll i processen med att (re)producera kulturella föreställningar och värderingar, och således menar hon också att en sådan språklig analys likaväl skulle kunna fungera som en detaljerad samhällsanalys. Med min socialkonstruktivistiska språksyn kan påståendet knappast ifrågasättas, dock antar jag att det åtminstone för icke-lingvister mycket väl kan fungera som en motivering till varför språkvetenskaplig forskning överhuvudtaget bedrivs.
I den tredje artikeln som anknyter till symposiet diskuterar Carita Rosenberg-Wolff norm och verklighet i dagens finlandssvenska radiospråk. Rosenberg-Wolff konstaterar att YLE helt klart ser sig som en viktig aktör vid normbildningen av vad som uppfattas som ett gott svenskt språkbruk – och tur är väl det – men problemet, så som jag ser det, är hur ”norm” och ”gott språkbruk” egentligen ska definieras i sammanhanget. YLE:s råd till redaktörerna att t.ex. säga inte, skulle och till istället för int, sku och ti, kan alldeles säkert ifrågasättas och Rosenberg-Wolff visar också att dessa råd sällan efterlevs i praktiken, åtminstone inte i det lediga radiospråket. Så som även Rosenberg-Wolff antyder, är det som krävs av radioredaktörerna i dag kanske inte ett hyperkorrekt uttal, utan snarare en ökad medvetenhet och genrekompetens?
De övriga artiklarna som ingår i Folkmålsstudier 48 behandlar dialekter ur olika perspektiv: Gustav Bockgård granskar dialektintervjun som samtalsgenre, Eija Aho undersöker den prosodiska variationen i de finlandssvenska dialekterna och Hans-Olav Enger studerar förekomsten av neutrumsuffixet /d / i dialekten i Nord-Guldbrandsdalen i Norge.
Speciellt utmärkande för det aktuella numret av tidskriften är enligt redaktörerna Hanna Lehti-Eklund och Gunilla Harling-Kranck introduktionen av en ny genre: lectio praecursoria. En lectio utgör en speciell form av uppläst tal; en forskningspresentation i samband med disputationer. I Folkmålsstudier 48 ingår lectior av Pia Forssell, Anne Huhtala, Mona Forsskåhl, Nina Martola och Anita Schybergson, som alla disputerat vid Helsingfors universitet under åren 2007–2009. Lehti-Eklund och Harling-Kranck skriver: ”Vi hoppas i fortsättningen kunna publicera de flesta lectior från disputationer i nordiska språk i Finland och välkomnar bidrag från blivande doktorer eller nordister som nyligen har disputerat”.
Utöver artiklarna, lectiorna och Huldéns hyllningsdikt ingår även fyra recensioner i Folkmålsstudier 48. Att innehållet i tidskriften är både rikt och mångsidigt är det därmed knappast någon tvekan om. Trots vissa gemensamma nämnare är artiklarna helt klart väldigt olika, såväl i fråga om material, metod och teoretiska utgångspunkter, som forskningsämne överlag. Föreningen för nordisk filologi betonar likaledes att skriftserien trots sitt traditionsrika namn upptar all slags forskning som anknyter till nordistik. Samtidigt är forskningen, så som Hornscheidt visar, inte enbart av intresse för språkvetare.