Folkmålsstudier 49, 2011. Red. Gunilla Harling-Kranck och Hanna Lehti-Eklund. Meddelanden från Föreningen för nordisk filologi r.f. Helsingfors 2011. 81 sidor.
Efter en första genomläsning av det nya numret av Folkmålsstudier blir jag påmind om min professors inledande ord vid terminsstarten förra hösten. Som färsk magisterstudent på programmet Kultur och kommunikation vid Helsingfors universitet får jag höra att dagens samhälle är i behov av människor som klarar av att skärskåda och utvärdera information runtomkring sig med kritisk blick. Att träna upp synen skulle alltså vara målet de kommande två åren. Halvvägs framme och med ena foten inne i arbetslivet blir jag minst sagt förtjust av att märka att även den lingvistiska forskningen har putsat linsen och ställt in skärpan.
Omedvetet eller inte tar det 49:e numret av Folkmålsstudier fasta på forskning som på olika sätt berör konsekvenserna av hur vi väljer att uttrycka och formulera oss. Vad signalerar vi med vår användning av språk och andra symboler? Hur påverkar kontexten och kommunikationssituationen det vi säger, skriver och läser och hur ska vi använda språket för att skildra vår omvärld så tillförlitligt som möjligt? Skribenterna som dryftar dessa frågor i det nya numret av Folkmålsstudier är Jan Engh, Mia Österlund, Åsa Mickwitz och Jannika Lassus.
För att kunna uttrycka oss och kommunicera med andra behöver vi språket. Men hur ska våra språkkunskaper se ut i ett allt mer globaliserat samhälle? I dag utgör engelskan kanalen via vilken vi ofta kommunicerar och små språk, som t.ex. svenska, tar intryck av detta ”världsspråk”. Många anser att det i stort sett skulle räcka med om vi behärskade engelska. Men behärskar vi ens engelska och vad händer med svenskan?
Åsa Mickwitz doktorsavhandling Lånord och engelskt inflytande – hur påverkas svenskan? (2010) behandlar engelskans inflytande på svenskan. Mickwitz uttrycker i sin lectio praecursoria bl.a. sin oro över den instrumentella synen på språket inom vetenskapen. Att vi allt oftare använder engelska är inte detsamma som att vi behärskar engelska. Övergången till engelska inom forskning och undervisning vittnar snarare om problem med att formulera sig exakt och tydligt, eftersom man många gånger är osäker på vad de engelska motsvarigheterna egentligen betyder. Språket och kommunikationen lider och med dem även forskningsområdet och det vi vill presentera och skildra i ord.
Jan Engh presenterar ett annat perspektiv på språkkunskap. Med sin undersökning om hur norskan framställs internationellt i språkvetenskaplig litteratur, författad på engelska, betonar Jan Engh vikten av kunskap om och intresse för våra språk. Han konstaterar att då norskan omtalas internationellt i läroböcker förekommer många fel. Felen kan enligt Engh kopplas främst till de olika skriftspråksstandarderna. Sammanblandningar mellan bokmål och nynorska är frekventa och regionala språkdrag eller arkaismer får ofta representera hela språket. Brister av denna typ verkar bottna i okunskap och ointresse och föder olyckligtvis desamma.
Att skildra en språklig vardag på ett mångbottnat sätt har dock Marianne Backlén lyckats med. Det menar Mia Österlund som har analyserat ungdomsromanen Kopparorm med hänseende på språk, maskulinitet och sexualitet. Österlund har granskat replikskiften som hon analyserar mot en bakgrund av bl.a. queerteori. Hon visar på Backléns förmåga att med hjälp av språket belysa hur ungdomar förhandlar fram och konstruerar kön och sexualitet i en flerspråkig miljö.
Den finlandssvenska ungdomsromanen stöter ofta på problem i skildringen av två- och flerspråkiga verkligheter och en enspråkig svensk miljö är därför ofta lösningen. Backlén däremot använder sig av en s.k. distanseringsteknik eller främmandegörande av huvudpersonen, som i Kopparorm kommer från Namibia och har flyttat via Östra Nyland till Nordsjö i Helsingfors. Förklaringar av dialektala ord och finskspråkiga inslag tycks naturliga.
Könskonstitueringen hos ungdomar är Backléns tema. Och skapandet av kön sker enligt Österlund också till stor del genom språket. Med begrepp som ”pissis”, ”fruittari” och ”metrosexuell” grumlas heteronormativiteten och det som traditionellt sett har betecknats som ”manligt” och ”kvinnligt” utmanas. Backlén tar på så sätt intryck av de internationella utvecklingslinjerna när det gäller könskonstituering, vilket den finlandssvenska ungdomsromanen inte tidigare har gjort i någon större utsträckning. Österlund diskuterar däremot inte utförligare vad detta kan tänkas bero på. Ligger svårigheterna i att beskriva en flerspråkig språksituation eventuellt till grund? Utgående från artikeln gör jag som läsare den kopplingen.
Perspektivet som Österlund tillämpar på Backléns roman tangerar även mycket av den övriga forskningen som presenteras i detta nummer av Folkmålsstudier. Vad kan man utläsa om det som står skrivet och hur ska vi tolka det vi ser runtomkring oss? Mycket av den metodologi som läggs fram i numret kan hjälpa en att söka svar på dessa frågor. I sin lectio praecursoria gör Jannika Lassus en bekant med den systemisk-funktionella språkteorin, som hon själv har använt sig av i sin doktorsavhandling Betydelser i barnfamiljsbroschyrer (2010).
Systemisk-funktionell språkteori utgår från att språk och kontext hänger samman och är beroende av varandra. Utgående från denna teori har Lassus granskat svenska Försäkringskassans och finländska Folkpensionsanstaltens verksamheter genom att se på hur kommunikationspartnerna omtalas i respektive organisations broschyrer till barnfamiljer. Broschyrerna visar tydligt på två olika samhällsklimat i Sverige och Finland.
Förutom sin lectio medverkar Lassus med ytterligare två recensioner. Hon har läst Anders Björkvalls Den visuella texten och Normaliserande föräldrar av Lena Lind Palicki. Lassus lyfter fram det feministiskt diskursanalytiska perspektivet hos Palicki, som bl.a. önskar analysera vem som konstrueras som mottagare och vad som framställs som normalt i Försäkringskassans broschyrer under åren 1974–2007 i Sverige. Lassus nämner vissa brister i metodologin, men påpekar hur viktigt det är för jämställdheten könen emellan med forskning av detta slag.
Björkvall har i likhet med Lassus den systemisk-funktionella språkteorin som utgångspunkt, när han lägger fram en sociosemiotisk analysmodell för att kunna analysera inte bara text utan även bild. Lassus saknar dock en utförligare diskussion om hur sociosemiotiken förhåller sig till den traditionella semiotiken och ser ett behov av att sammanföra dessa båda teorier. Hon konstaterar dock att Björkvalls bok är nödvändig läsning för den som analyserar och arbetar med texter av olika slag. Och vem gör inte det i dag, kan man fråga sig.
Som min professor lyfte fram då för ett år sedan, ökar mängden information och berör – och ska i en demokrati beröra – hela befolkningen. Att vi försöker kommunicera klart och tydligt men också själva har verktyg att utvärdera informationen vi tar del av är av yttersta vikt. Jag anser att forskningen som läggs fram i Folkmålsstudier denna gång syftar till en ökad medvetenhet om våra språkhandlingar och hur dessa kan tolkas i olika situationer och kulturer.