Linnea Hanell: Det går hårt. Finlandssvenska ur ett sverigesvenskt perspektiv. Med kommentar av Catharina Grünbaum. Magma-studie 4, 2011. Finlands svenska tankesmedja Magma. 105 sidor.

Den sverigesvenska språkkonsulten Linnea Hanell har på uppdrag av tankesmedjan Magma undersökt drygt hundra finlandssvenska texter som Magma samlat in. Undersökningen har resulterat i en rapport: Det går hårt. Finlandssvenska ur ett sverigesvenskt perspektiv. Rapporten har därtill kommenterats av den erfarna, likaså sverigesvenska, språkvårdaren Catharina Grünbaum.

Det är inte första gången man från finlandssvenskt håll ger en språkligt medveten sverigesvensk i uppdrag att excerpera finlandismer ur ett bestämt material. Ruben G:son Berg fick 1899 i uppdrag att studera Runebergs och Tavaststjernas språkbruk och Valdemar Langlet gav 1930 ut boken Säregenheter i finländsk tidningssvenska. En undersökning, verkställd på uppdrag av Finlands Svenska Publicistförbund. Langlet excerperade omkring 250 tidningsnummer och ett 40-tal tidskriftshäften från 15 olika orter i Finland.

Det gemensamma med Langlets och Hanells undersökningar är att båda gjorts utan stöd av finlandssvensk språkvårdslitteratur. Så här förklarar de:

Jag har icke heller – annat än parentesvis – begagnat mig av något material som stått tillbuds från i Finland utgivna böcker eller från kännedomen om egenartade ordasätt i finlandssvenskt talspråk. (Langlet 1930: 6.)

Jag som skriver rapporten kommer från Sverige, och hade inledningsvis bara mycket ytliga kunskaper om finlandssvenska – vilket var en viktig styrka. Det var på grund av denna kunskapsmässiga oskuldsfullhet som min språkkänsla kunde betraktas som pålitlig för uppdraget: att analysera skillnaderna mellan den skrivna svenskan i Finland och den skrivna svenskan i Sverige. (Hanell 2011: 24.)

Hanells utgångspunkt är säkert rätt eftersom hon på detta sätt kunnat förhålla sig objektiv till tidigare noterade finlandssvenska språkdrag – en del språkdrag som den finlandssvenska språkvården kategoriserat som typiskt finlandssvenska har hon inte sett något konstigt med. Den oskuldsfulla utgångspunkten underlättade säkert också för henne att excerpera språkdrag som språkvården inte tidigare noterat. Även sådana finns. Ett exem­pel är titelns lite underliga uttryck det går hårt ’det flyter på’, ’det går bra’.

Hanell har inte alls varit i kontakt med språkvården på Forskningscentralen för de inhemska språken. Trots detta upplever jag att hon egentligen bekräftar det som språkvården redan anser eller vet, förutom i fråga om vissa finlandismer. På många ställen i texten känns det nästan som om hon hade varit anställd som språkvårdare på Forskningscentralen, i så hög grad stämmer hennes syn på finlandssvenskan överens med vår. Det följande citatet kunde jag gott ha skrivit själv:

Det finns alltså visst fog för språkvårdens stränghet mot de finlandssvenska språkdragen. Det är åtminstone viktigt att sprida medvetenhet om dessa språkdrag bland finländare som använder svenska. På så sätt kan varje språkbrukare skapa sig en stabil grund för att fatta förnuftiga beslut om valet av uttryckssätt.

Även om huvuduppdraget är att ”uppmärksamma avvikelser – inte nödvändigtvis att värdera dem” har Hanell från och till ett klart pedagogiskt grepp som visar att hon är språkkonsult till utbildningen:

Den som känner sig osäker på om frukost eller morgonmål passar bäst för en sverigesvensk mottagare kan lugnt välja frukost. Det ordet sticker i princip aldrig ut i en sverigesvensk text.

Det finns emellertid ett grundläggande problem i undersökningen, och det är den luddiga synen på termen finlandssvenska. Vad avses i rapporten med det? Jag har själv i min forskning definierat finlandssvenska som en överregional varietet av svenskan som talas och skrivs av finlandssvenskar och som kännetecknas av vissa finländska särdrag. Men i materialet ingår också översatta myndighetstexter. Är de alla skrivna av finlandssvenskar eller borde de snarare kategoriseras som svenska i Finland (= all svenska som talas och skrivs i Finland).

Hanells resultat visar att det i texterna från den offentliga sfären finns flest finländska särdrag per 1000 ord i de, vanligen översatta, myndighetstexterna. De andra genrerna inom den offentliga sfären (skolbokstexter, ledare, sportjournalistik) har en lägre andel särdrag. Detta ser Hanell som en skillnad mellan produkter av professionella skribenter och icke-professionella skribenter. Eftersom en stor del av översättarna i vårt land kan anses vara professionella språkbrukare är jag tveksam till förklaringen. Är inte orsaken snarare att texterna är just översatta?

Att skolbokstexterna hade färst finlandssvenska språkdrag (5/1000 ord, dvs. 0,5 procent) är ju glädjande, och eftersom ett par av böckerna som Hanell enligt uppgift har undersökt blivit språkgranskade här på Forskningscentralen är det kanske inte så förvånande. Av samma orsak gör det ändå resultatet missvisande. Jag är rädd för att de finlandssvenska eleverna ofta får läsa läromedelstexter av sämre kvalitet än detta. Av denna åsikt är också den erfarna sverigesvenska språkvårdaren Catharina Grünbaum, som i slutet av rapporten kommenterar: ”Översättningen av läroböcker är ofta ett sorgligt kapitel. Många gånger borde sådana skrivas om från grunden och inte översättas mening för mening. Som läsare förnimmer man ett sätt att inte bara uttrycka sig utan även att tänka som är ovanligt i Sverige.”

Att några tidningar i sin rapportering av undersökningen har lyft fram att tidningsspråket är gott och i stället har rackat ner på myndighetsspråket förvånar inte. Men riktigt så enkelt är det kanske inte. Problemet med myndighetstexterna nämnde jag ovan. I fråga om tidningsledarna är det glädjande, men inte särskilt överraskande att andelen finlandssvenska språkdrag är 0,7 procent (7/1000 ord) för visst är ju ledarna för det mesta av god kvalitet. Men är sportjournalistikens 1,3 procent (13/1000 ord) verkligen något att skryta med? Hanells siffror kan jämföras med Christina Melin-Köpiläs undersökning från 1996 av finlandismer i skoluppsatser, där hon noterade 1,02 procent finlandismer, och Mikael Reuters undersökning från 1997 av tidningstexter där han räknade 0,41 procent finlandismer. Vi kan också göra en jämförelse med den för sitt dåliga språk hårt kritiserade författaren K.A. Tavaststjerna (1860–1898), som enligt mina egna uträkningar har 0,3 procent finlandismer i böcker utgivna i Finland och 0,27 procent finlandismer i böcker utgivna i Sverige.

Den finlandssvenska mediespråkvården har förmodligen gett vissa resultat, och det ska vi vara glada över. Vi ska likaså vara glada över att ledarspråket kommer någorlunda nära normen. Men min övertygelse är att mediespråkvården (liksom all annan språkvård) fortfarande har mycket att arbeta för. Eftersom mediernas inflytande är stort finns det fortfarande all orsak för tidningsjournalisterna att jobba på sitt språk. Och ja, det gäller också Språkbruks egna redaktörer.