Dangerous Multilingualism – Northern Perspectives on Order, Purity and Normality. Red. Jan Blommaert, Sirpa Leppänen, Päivi Pahta och Tiina Räisänen. Palgrave Macmillan 2012. 313 sidor.

I samlingsverket Dangerous Multilingualism – Northern Perspectives on Order, Purity and Normality problematiseras olika former av flerspråkighet. ”Northern” betyder i detta fall framförallt Finland. De flesta av artikelförfattarna är verksamma som forskare vid Jyväskylä universitet och boken är redigerad av Jan Blommaert, Sirpa Leppänen, Päivi Pahta samt Tiina Räsänen. En utmanande rubrik samt den internationellt välkände sociolingvisten Blommaert som medredaktör torde kunna väcka intresse bland läsare även utanför Finland.

”Problematisering” innebär i detta fall en motsättning mellan å ena sidan modernitetens strävan efter ”ordning och reda”, det nationalromantiska idealet om enspråkiga ”nationer” och stater samt å andra sidan en senmodern språklig och kulturell ”hyperdiversitet”.  Artiklarna är grupperade i tre delar som ska gestalta olika manifesteringar av denna motsättning, nämligen Order – Disorder, Purity – Impurity samt Normality – Abnormality.

I bokens inledande kapitel konstaterar Blommaert, Leppänen och Massimiliano Spotti att flerspråkigheten som socialt fenomen utgjort framförallt sociolingvistikens studieobjekt och att språklig och kulturell mångfald generellt setts som något positivt. Det som sociolingvister enligt författarna i viss mån förbisett är de situationer där flerspråkigheten på samhälls- och individnivå uppfattas som problematisk. Trots att flerspråkigheten i flera nationella och internationella dokument (en artikel om finska och europeiska språkpolitiska dokument ingår i boken) framställer flerspråkigheten som en rikedom och resurs menar författarna att flerspråkiga personer ofta i praktiken möter en annan verklighet – ur myndigheternas perspektiv framstår flerspråkigheten ofta som ”farlig” – eller åtminstone ”besvärlig”.  Trots att man säkert kan identifiera de dikotomier som beskrivs, blir intrycket stundom att innehåll och data i flera av artiklarna tvingas in i den teoretiska ramen. Jag har inte utrymme för en mera detaljerad genomgång av samtliga artiklar och behandlar därför endast ett urval.

I den första delen diskuterar Olli-Pekka Salo den finska officiella tvåspråkigheten under formuleringen a Bed of Roses of Procrustes? och kommer föga överraskande fram till att det varken rör sig om en rosenbädd eller en tortyrsäng.  Salo diskuterar huruvida obligatorisk svenska för alla finskspråkiga är det bästa sättet att garantera svenskspråkiga deras lagstadgade språkliga rättigheter, men väljer att inte ta någon ställning i frågan.  För en initierad läsarkrets blir slutsatsen gällande den officiella tvåspråkigheten knappast överraskande: ”… seemingly orderly and well functioning in theory, but also faces serious problems in some crucial societal fields, such as health care, law and education” (s. 37).  I första delen ingår också artiklar om hur den ökade språkliga mångfalden upplevs i de finska skolorna.

I andra delen skriver Mika Lähteenmäki och Marjatta Vanhala-Aniszewski om rysk-finsk tvåspråkighet bland unga ryska invandrare i Finland. Dikotomin heter denna gång ”Hård valuta eller stigma?”.  Den officiella diskursen om ryskan som ett nyttigt och viktigt språk i Finland kontrasteras mot den traditionella aversionen mot det ryska.

Mer eller mindre negativa attityder mot ryskan rapporteras av de rysk- eller flerspråkiga universitetsstudenter som författarna intervjuat men samtidigt ser studenterna också ryskan som en viktig resurs i Finland.  Leppänen och Pahta behandlar den språkideologiska debatten kring engelskan i finsk press och Sari Pietikäinen tillsammans med Helen Kelly-Holmes diskuterar hur massmedia på minoritetsspråk kan ses som en utmaning mot den ordning som ”de flesta nationalstater” eftersträvar. (Bland annat här verkar tolkningen ganska starkt styras av de teoretiska antagandena). 

I samma del av boken placerar Maisa Martin Finland i den nordiska ”marginalen” och hävdar på basis av egna erfarenheter att skandinaver förväntar att finnar ska kunna ”skandinaviska” lika bra som skandinaverna själva, vilket inte motsvarar verkligheten. Enligt Martin hamnar finskspråkiga således i ett kommunikativt underläge i nordiska sammanhang.  Martins subjektiva upplevelser kan inte ifrågasättas, men många har nog ganska annorlunda erfarenheter. Precis som även Martin konstaterar präglas den rikssvenska verkligheten av en stark tanke om ett land–ett språk, vilket snarare leder till slutsatsen att man pratar finska i Finland och att det därför är bäst att prata engelska med finskspråkiga.  Det är väl inte så få som i Sverige stött på förundran över att man som finländare kan någon svenska överhuvudtaget. Martin hävdar att bruk av engelska i nordiska sammanhang ”… marks them [= the finns] as infidels, undermining Nordic unity …” (s. 188) Situationen beskrivs vidare enligt den ovannämnda teoretiska ramen: ”… it could be argued that skandinaviska represents order and normality, interpretation or the use of English, disorder and abnormality” (s.190). Man kan kanske ifrågasätta huruvida man mera allmänt i de skandinaviska länderna upplever finskspråkiga som ”kättare” och upphovsmän till ”oordning” på grund av bristande kunskaper i skandinaviska språk.

I sin artikel i den tredje delen av boken påminner Anne Pitkänen-Huhta och Marja Hujo om att också enspråkiga personer berörs av flerspråkigheten och att speciellt äldre personer som inte alls läst främmande språk kan uppleva en viss känsla av marginalisering på grund av sina bristande språkkunskaper. Å andra sidan konstaterar det intervjuade cirka 90-åriga paret i fallstudien att de inte upplevt att de gått miste om något i livet på grund av sin finska enspråkighet.

I den sista artikeln beskriver Elina Tapio och Ritva Takkinen situationen hos personer med finskt teckenspråk som första språk. Författarna konstaterar att teckenspråk fortfarande i vissa sammanhang bemöts som ”abnormalt” och konfronteras med en (medicinsk) (neo)oralism som positionerar talat språk som det ”normala” och därmed önskvärda tillståndet hos personer med försämrad hörsel.  Med ny teknologi (cochleaimplantat) ska döva personer kunna höra och bli som ”normala” människor.  Med hänvisning till intervjuer om föräldrars erfarenheter identifierar författarna vidare att en okunskap gällande tecken- och tvåspråkighet fortfarande råder hos speciellt medicinska experter och talterapeuter.  I del tre problematiseras även hur olika former av kunskaper i engelska värderas på olika sätt beroende på sammanhanget. 

Trots att man kan ha vissa invändningar mot enskilda formuleringar och tolkningar i en del av artiklarna samt att det teoretiska utgångsläget i vissa fall känns lite påklistrat, ger Dangerous Multilingualism en mångsidig överblick över den aktuella flerspråkighetssituationen i dagens Finland.