På 1980-talet fick Norge, Danmark, Sverige och Finland – i denna ordning – nya lagar om personnamn. Avsikten med dem var att ge individen större frihet vid val av namn och att öka jämställdheten mellan män och kvinnor och mellan barn födda inom och utom äktenskapet. Nordiskt samarbete förekom vid beredningen av lagarna, med undantag av Island och Färöarna som hyllar mera fornnordiska traditioner.

Den svenska namnlagen hade den 1 januari 2003 varit i kraft i tjugo år. Nästan lika länge måste gemene Andersson, Pettersson och Lundström kryssa genom lagparagrafernas skärgård på egen hand eller med hjälp av lots, när de ville anta, ge eller byta personnamn. Hösten 2002 förenklades deras situation, för då kom en överskådlig och lättläst guide i ämnet ut i handeln. Ursäkta, hur var namnet? Personnamn i praktiskt bruk heter den, skriven av Eva Brylla, chef för namnavdelningen vid Språk- och folkminnesinstitutet i Uppsala.

Då finländare kan ha intresse av handboken, ska jag kort presentera den och peka på vissa likheter och olikheter i våra lagar och på moderna trender i rikssvenskt namnbruk. Högaktuell för en finländare blir boken den dag han eller hon flyttar till Sverige och vill byta namn. Svensk namnlag tillämpas nämligen på nordbor – utom islänningar – med hemvist i Sverige.

Eva Brylla delar in sin bok i tre kapitel, som har namn efter de kategorier av personnamn som sedan 1982 är officiella: förnamn, mellannamn och efternamn. Dessutom bifogas lagtexten.

I fråga om förnamn fäster man sig vid att det i Sverige inte finns någon begränsning för hur många man får ta. Men liksom hos oss är två namn det vanliga. Författaren avråder föräldrar att ge sina barn många namn. Det är opraktiskt. Men vill man vara originell, lägger man sig till med dussinet, fler än kungligheter brukar bära. Rekordet torde slås av en svensk som kan visa upp 29 förnamn, representerande samtliga bokstäver i alfabetet: från Alois och Benedict till Älvis och Örn. Sådana särlingar saknar vi, då antalet tillåtna förnamn ju sedan 1946 är högst tre.

Den svenska lagen godkänner inte förnamn ”som kan väcka anstöt eller kan antas leda till obehag” eller av annat skäl ”uppenbarligen inte är lämpligt”. Var gränsen ska dras för tycke och smak i ett mångkulturellt samhälle som det svenska i dag, är inte lätt att avgöra. Frekvensböcker ger vid handen att allt från Adam och Eva till Dzintra, Ewonne, Gusztav, Lady, Mozart, Newton, Py, Twilight, Vambola, Young och Älvan är möjligt.

Om förnamnen i bruk uppvisar en brokig mångfald, har den som söker gamla, hederliga namn en trygg rådgivare i almanackan. Från och med 2001 har svenskarna på nytt en enda namnlängd i almanackorna och den hyser pietet för historiska och etnologiska traditioner. Fullständiga listor över almanacksnamnen ingår i handboken.

Kategorin mellannamn infördes i Sverige med lagen 1982. Detsamma skedde i Norge och Danmark kort innan. Hos oss motsvaras ett mellannamn i stort sett av förra leden i ett s.k. dubbelnamn som Lindman-Strafford. Men svenska mellannamn saknar bindestreck. Liksom dubbelnamnen är mellannamnen i personligt bruk och går inte i arv.

Det kanske viktigaste kapitlet i guiden berör efternamnen. I de nordiska lagarna från 1980-talet ersatte danskarna och svenskarna termen slægtsnavn/släktnamn med efternavn/efternamn, me­dan norrmännen behöll sitt slektsnavn liksom vi vårt släktnamn/sukunimi. Men i den nya norska Lov om personnavn från 2002 har man bytt till etternavn, och därmed är det bara i Finland som den numera inadekvata termen släktnamn/sukunimi dröjer sig kvar.

Sverige är världsbäst på att byta efternamn, sägs det i boken. Mellan 1920 och 1952 godkändes inte mindre än ca 64 000 nya namn. Sen dess har takten varit 4 000–5 000 ansökningar per år. Fortfarande är det Anderssöner och Petterssöner som byter, men också invandrare som vill anpassa sig till sitt nya hemland. Som vägledning för svenskar som planerar byta namn finns det alltsedan 1920-talet allmänt tillgängliga namnböcker med förslag till nya namn. På senare tid produceras nybildningar av datorn. Olika leder matas in och ut spottar apparaten nya kombinationer, vettiga lika väl som horribla.

Svenska efternamn tillkomna före 1982 års lag har i regel svensk klang, såsom Ekerbäck, Tornebrink, Rengfjord för att nämna några skapade av namnforskaren Jöran Sahlgren. Bland senare nybildningar kan man däremot stöta på högst märkliga hybrider, vilket är en följd av liberaliserade krav och det faktum att lagen inte längre talar om ”svenska namn”. Det heter nu att man inte får anta ”namn som till bildning, uttal eller stavning har en sådan språklig form att det inte är lämpligt som efternamn här i landet”. 

”Lämpliga” har Patent- och registreringsverket, som är namnmyndighet i Sverige, funnit t.ex. Barnosho, Beckenridge, Deboussard, Gyllencrautch,­ Montroyal, Mortaigne, Nickrod och Shanara. Mina rikssvenska kollegor är bekymrade över utvecklingen, då beslutsfattarna uppenbart ”släppt loss fördämningarna”. Man får bara hoppas att svallet inte når våra stränder!

Mitt slutomdöme om Eva Bryllas namnguide: Jag önskar att vi i Svenskfinland kunde sätta en lika initierad och välskriven liten bok i handen på våra medborgare som vill ge, anta eller byta för- eller släktnamn.

 

Eva Brylla: Ursäkta, hur var namnet? Personnamn i praktiskt bruk. Bokförlaget Bombus, Uppsala 2002. ISBN 91-974277-1-3, 126 s.