En inblick i språklig mångfald i dagens Finland

Artiklarna i volymen erbjuder såväl en syntes och sammanfattande belysning av projektet som en detaljerad beskrivning av den språkliga mångfald som kännetecknar dagens Finland.

En kombination av vetenskap och konst

Inspirerat av Finlands hundraårsjubileum genomfördes under åren 2017−2020 insamlingsprojektet Hundra finländska språkliga livshistorier (fi. Sata suomalaista kielellistä elämäkertaa), där drygt hundra personer bosatta i dagens Finland fick berätta om sitt språk. Insamlingen av materialet skedde genom intervjuer. Projektet som leddes av en forskargrupp vid Helsingfors universitet verkställdes i samarbete med flera andra universitet i landet. För finansieringen av insamlingsprojektet stod Konestiftelsen. En del av de intervjuade blev även fotograferade och projektet kombinerade härigenom vetenskap och konst. Det insamlade materialet har analyserats ur såväl språkvetenskapligt, folkloristiskt, etnografiskt som socialpolitiskt perspektiv. Vidare ordnades runtom i Finland utställningar där de språkliga biografierna presenterades i ord och bild. Mer uppgifter om insamlingsprojektet och smakprov från utställningen finns på adressen https://blogs.helsinki.fi/100suomalaista/(siirryt toiseen palveluun). 

Alla större språkgrupper i dagens Finland ges synlighet

Antologin Suomalaisten kielellistä elämää (sv. Finländarnas språkliga liv) som redigerats av Kaarina Hippi, Hanna Lappalainen och Pirkko Nuolijärvi innehåller tio artiklar som ur olika vetenskapliga och konstnärliga perspektiv ger en bild av hur finländare ser på sitt eget språk och andra språk som för närvarande talas i Finland. Artiklarna, som alla är skrivna på finska, är uppdelade i fyra olika huvudavdelningar: Satavuotiaan Suomen kielimaisema ennen ja nyt (sv. Det språkliga landskapet i Finland förr och nu), Oma kieli ja monikielisyys (sv. Det egna språket och flerspråkighet), Kielenkäyttäjiä satavuotiaan Suomen kielimaisemassa (sv. Språkanvändare i dagens finländska språklandskap) och Käsityksiä kielenkäytöstä ja kielimuotojen kirjoa (sv. Uppfattningar om språkbruket och de språkliga varianternas mångfald).

I den första avdelningen presenterar redaktörerna dels olika forskningstraditioner och tidigare dialektologiska och sociolingvistiska fältarbeten i Finland, dels själva upplägget för projektet. Det som är unikt i ett internationellt perspektiv är att samarbetsprojektet byggdes upp så att insamlingen skedde enligt en matris som motsvarar den demografiska utvecklingen i landet under hundra år, och där både talare av nationalspråken finska och svenska, men också minoritetsspråkstalare intervjuades. I den första avdelningen ingår också Heikki Paunonens bidrag Jokaisella on oikeus omaan kieleen (sv. Alla har rätt till sitt eget språk). Han granskar ur olika perspektiv förhållandet mellan språk och identitet, och diskuterar språkliga rättigheter och historisk och demografisk utveckling för samtliga språk som är företrädda i intervjuerna i projektet Hundra finländska språkliga livshistorier.

Det egna språket och flerspråkighet

I antologins andra avdelning belyser Kaarina Hippi vilka inställningar till flerspråkighet som framträder i materialet. I ett bidrag av Katalin Dabóczy behandlas språkval i flerspråkiga familjer. Här återfinns också Pauliina Latvala-Harvilahtis och Pia Olssons artikel med anknytning till forskning i immateriella kulturarv och självbiografier, där en Enaresamisk mans språkliga livshistoria diskuteras under rubriken Återkomst till den språkliga hembygden (fi. Paluu kielelliselle kotiseudulle).

Bland de drygt hundra intervjuerna i projektet fanns 60 intervjuer med personer som har finska som modersmål och tio med svenska modersmålstalare. De kommer från Österbotten (två informanter), Åboland och Åland (en informant från vardera) och Nyland (sex informanter). Marika Tandefelt diskuterar ur olika synvinklar de tio svenska intervjuerna i sin artikel Hembygden och modersmålet (fi. Kotiseutu ja äidinkieli). Hon inleder med en referens till Gösta Ågrens dikt om hembygd som ”den enda bygd, som finns överallt” och modersmål som ”det enda språk som alla talar”.  Av de svenskspråkiga informanterna har alla utom en stannat kvar i samma region där de växte upp. Artikeln som innehåller ett flertal långa citat ur intervjuerna (återgivna både på svenska och i finsk översättning) lyfter fram teman som modersmål, kunskaper i och attityder till andra språk − i synnerhet finska − samt språklig anpassning och förhållandet mellan standardspråk och dialekt.

Språkanvändare och språkbruk

I den tredje avdelningen finns elva fotografier tagna av fotografen Sakari Röyskö. I anslutning till fotografierna återges korta biografiska personporträtt och utdrag ur intervjuerna. Röyskö medverkade i projektet ändå från planeringsskedet och hans personporträtt utgjorde stommen för den utställning som ordnades runtom i Finland i anslutning till projektet.

Antologin avrundas med tre artiklar som baserar sig på intervjuer med finskspråkiga personer. Hanna Lappalainen tar fasta på vilken slags artighetsstrategier finskspråkiga säger sig uppskatta i servicesituationer medan Katri Priiki lyfter fram språkdrag som kan uppfattas som irriterande i andras språk.

I den avslutande artikeln ger Pirkko Nuolijärvi en överblick över språkbruket hos mobila personer som flyttat mellan olika orter. Av de 60 finskspråkiga personer som blev intervjuade har 39 personer flyttat åtminstone en gång i sitt liv. Nuolijärvi konstaterar att den vanligaste flyttningsrörelsen gått från östfinska dialektområden till västfinska områden. I artikeln granskar hon på detaljnivå hur de intervjuade personerna talar utifrån ett antal typiska finska dialektdrag som uppvisar variation, såsom pronomenet minä ’jag’. I artikeln belyser hon variationen med hjälp av personprofiler där hon utgår från talarnas procentuella andel av talspråkliga drag.