Boken har sina rötter i den för alla språkstuderande öppna kursen Kielen oppiminen ja opettaminen (’Språkinlärning och språkundervisning’) vid Åbo universitet. Kursen har hållits sedan år 2000 i samarbete med humanistiska och pedagogiska fakulteten och flera av bokens författare har undervisat på kursen. För de flesta studerande fungerar kursen som första introduktion till teorier om språkinlärning och språkundervisning.
Studerandena är också bokens viktigaste målgrupp, om än också lärare och andra intresserade beaktas. Boken lämpar sig utmärkt för finskspråkiga läsare som saknar förhandskunskaper i ämnet: det är rentav lite lyxigt att få bekanta sig med ett nytt och mångfasetterat tema på sitt modersmål.
Boken presenterar andraspråksinlärning och andraspråksundervisning utgående från de färskaste och mest relevanta resultaten inom andraspråksforskningen och för första gången ur både inlärares och lärares synvinkel. Därför representerar boken genuint nytänkande: gränsen mellan inlärare och lärare är ju glidande. De flesta finländska andraspråkslärare har även själva lärt sig det språk eller de språken de undervisar i som andraspråk, och de slutar därför aldrig själva vara andraspråksinlärare.
Bokens tio kapitel kan indelas i fyra teman: språkkunskapernas allmänna natur, olika teorier om andraspråksinlärning och andraspråksundervisning, inlärning av språkkunskapernas olika delområden och bedömning av språkkunskaperna. Varje kapitel avslutas med frågor som lockar läsaren att fundera på kapitlets innehåll utgående från sina egna erfarenheter. Detta hjälper läsaren att fördjupa sin inlärning genom personliga reflektioner, men också att förhålla sig kritiskt till innehållet.
Som författarna upprepade gånger betonar, finns det vanligen flera sätt att lyckas som inlärare och lärare, även om t.ex. undersökningar om framgångsrika andraspråksinlärare tyder på att vissa egenskaper är särskilt fördelaktiga. De historiska översikterna i boken visar hur olika uppfattningar om inlärningen och undervisningsmetoder tidigare har ansetts vara ”det enda rätta”, men också att taket i klassrummen idag är högre än tidigare. Även tips om extra läsning ingår i varje kapitel.
Boken inleds med en översikt över vissa centrala begrepp, vars komplexitet också tydligt tas upp: begreppen inom de olika teoretiska inriktningarna varierar och överlappar varandra. Läsaren blir också påmind om att flerspråkighet är vanligare än enspråkighet ute i världen, något man ofta glömmer i Finland.
Kapitel 2 beskriver vad språkkunskaper består av enligt olika teoretiska modeller från 1960-talet till våra dagar. Den aktuella europeiska referensramen ägnas också mycket utrymme. Kapitel 3 redogör för olika faktorer som anses påverka individens förmåga att tillägna sig främmande språk, t.ex. motivation, personlighet, ålder och begåvning.
De två kapitlen om teorier om andraspråkinlärning respektive olika undervisningsmetoder presenterar ett omfattande antal olika teorier och metoder, om än vissa klassificeringar mellan teorierna kunde ha gjorts på ett annat sätt. Författaren förhåller sig också mer kritisk till vissa metoder än till de andra. Dessutom får några så kallade humanistiska, rätt egendomliga undervisningsmetoder förvånansvärt mycket utrymme i förhållande till hur sällsynta de är.
Av de olika delområdena behandlas grammatik, ordförråd, uttal och kulturkännedom. Grammatik, som länge haft en negativ och abstrakt klang, presenteras ur olika synvinklar, som visar grammatikens roll i inlärningen. De olika sätten att tillägna sig och lära ut den får mycket utrymme: dessa utesluter inte varandra och bör tillämpas olika i olika situationer för optimala resultat. Dessutom genomgås faktorer som påverkar de grammatiska företeelsernas svårighetsgrad.
Grammatikundervisning har traditionellt spelat en central roll, vilket, paradoxalt nog, inte har varit fallet med ordförrådet. Kapitlet om ordförrådet behandlar bl.a. ordförrådets tillräckliga storlek och vad ”att kunna ett ord” egentligen betyder. Enligt en vanlig uppfattning lär man sig ord helt enkelt genom att se och höra dem, men enligt boken stämmer detta inte: man måste även fästa sin uppmärksamhet vid dem. Kapitlet krossar på detta sätt en central myt om språkinlärningen. Intressant nog härstammar denna teori ursprungligen från grammatikinlärningen, vilket kunde ha konstaterats explicit: dikotomin grammatik–ordförråd är egentligen konstgjord, vilket författaren konstaterar genom att också behandla helfrasernas roll i ordinlärningen.
Uttal är ett delområde som ofta ter sig som en smärtpunkt för finska inlärare. Temat behandlas bl.a. ur begriplighetens, korrekthetens och flytets synvinkel och läsaren påminns om att ett fonetiskt felfritt uttal sällan är möjligt. En viktig betoning i kapitlet är att uttalet inte bara handlar om kognition utan också om finmotorik som regelbundet måste övas. I detta avseende kan även användningen av den ofta kritiserade undervisningsmetoden behaviorism fortfarande motiveras: uttal kräver hög grad av automatisering, varför det inte räcker att uttalet genomgås vid ett tillfälle efter vilket man kan anse att uttalet är slutbehandlat. Även problematiken kring valet av modell för uttalet och vikten av att förstå olika accenter betonas.
Kulturens roll i språkinlärningen är ett tema som tyvärr ofta hamnar i skymundan, trots att bristfälliga kunskaper om kulturen bereder problem på samma sätt som bristfälliga språkkunskaper, och att andraspråken klassificeras som både kunskaps- och kulturämnen i läroplanen. Kulturen behandlas ur en bred synvinkel: förutom konst och vetenskap handlar det ju om attityder, värderingar och nonverbal kommunikation. Kulturundervisning är dock vanligen osystematisk och situationen försvåras av det faktum att flera språk talas i olika kulturer.
Boken avslutas med ett kapitel om olika typer av bedömning. Diskussionen berör både allmänna principer och aktuella frågor som alla som är verksamma inom andraspråksinlärning bör vara medvetna om. Ett exempel på detta är förhållandet mellan bedömningsskalan i studentproven och CEFR-skalan i den europeiska referensramen och framtiden för bedömningen i studentproven över huvud taget. En CEFR-skala för självbedömning ges också i bilagan.
Boken presenterar andraspråksinlärning mångsidigt. Eftersom teorierna kring den dock innehåller en hel del olika, delvis överlappande termer, skulle jag dock önska att de eventuella kommande upplagorna också skulle innehålla en lista över den centrala terminologin. Om boken kommer att användas som tentamensbok, skulle en sådan lista också ytterligare underlätta läsningen för studerande.