Svenskan tillhör den stora indoeuropeiska språkfamiljen och är mer eller mindre avlägset släkt med flertalet av dagens europeiska och vissa asiatiska språk. Släkt innebär här att samtliga har utvecklats ur en källa: indoeuropeiskan eller protoeuropeiskan – ett språk som inte finns bevarat och som ska ha talats för 5 000–6 000 år sedan.

Redan i slutet av 1700-talet upptäckte språkforskare icke-slumpmässiga likheter mellan den tidens stora kulturspråk: latin, grekiska och sanskrit. Likheterna som gällde såväl grundläggande grammatiska strukturer som överensstämmelser i ordförrådet, gick inte att förklara på annat sätt än att de utvecklats från ett äldre, gemensamt urspråk.

I ett epokgörande verk av tysken August Schleicher (Compendium der vergleichenden Grammatik der indogermanischen Sprachen 1861-1862) lanserades det indoeuropeiska stamträdet som återgav släktskapsförhållandena inom den indoeuropeiska språkfamiljen. Förebilden var självfallet de släktträd som brukar användas för att visa hur en grupp människor är släkt med varandra. Trots kritik mot stamträdet som en alltför förenklad avbildning av ett ytterst komplicerat skeende har bilden visat sig seglivad, bl.a. genom sin pedagogiska enkelhet.

Svenskan, och de övriga nordiska språken, har uppkommit ur ett äldre, gemensamt språkstadium, urnordiskan, som i sin tur går tillbaka på ett ännu äldre stadium, urgermanskan. Detta för alla germanska språk (alltså även exempelvis engelska, tyska och nederländska) gemensamma ursprung bildar tillsammans med de grekiska, slaviska, italiska, keltiska m.fl. urspråken det västra grenverket av det indoeuropeiska släktträdet. Den östra delen utgörs av iranska och indiska språk.

Stamträdets grenar, undergrupperna, är mer lika ju längre tillbaka i tiden man kommer. Hettitiskan, som talades i det nuvarande Turkiet och tillhörde den i dag utdöda anatoliska undergruppen, är tidigast belagd av alla indoeuropeiska språk. Av de germanska språken är den likaledes utdöda gotiskan äldst och har bevarat många äldre drag och böjningsformer som de övriga inom gruppen i allmänhet givit upp.

Finskan är ett av få icke-indoeuropeiska språk i vår världsdel, men är för den skull inte opåverkad av influenser utifrån. Så har t.ex. ordet kuningas, ´kung´, lånats in redan frånurgermanskan och det märkliga är att denna ursprungliga form bevarats där, medan den i dagens germanska språk utvecklats till engelskans king, tyskans König etc. Att finska - bl.a. genom sin kontakt med svenskan  har en lång rad germanska och latinska lånord gör den inte till ett indoeuropeiskt språk. Källan är inte densamma som för exempelvis svenskan.

Jmfrande indoeuropeisk sprkvetenskap kallas det forskningsflt som behandlar de indoeuropeiska sprkens ursprung, historia och utveckling. Detta vittfrgrenade och svrgenomtrngliga mne har den unge doktoranden, versttaren och frfattaren Ola Wikander gnat en populrt hllen bok: Ett trd med vida grenar. Wikander r nog tidigare frmst knd fr den Augustprisnominerade I dda sprks sllskap (2006), men har ven givit ut en roman.

Ett trd med vida grenar r det frsta moderna svensksprkiga verket i sitt slag. Att den kallas populrbok i frordet syftar p att den r en introduktion i indoeuropeistiken utan noter, register och tydliga hnvisningar till de forskare som nmns i texten. I jmfrelse med andra populra bcker, t.ex. Fredrik Lindstrms vlknda Vrldens dligaste sprk och Jordens smartaste ord, r den dock med Wikanders egna ord bitvis tunglst fr en lingvistiskt obevandrad lsare. Vissa svrare avsnitt har t.o.m. markerats med en asterisk: Att p ett enkelt och lttgenomskdligt stt beskriva en av den moderna indoeuropeistikens mest centrala teorier r inte det lttaste, eftersom resonemangen bakom den ofta krver ingende kunskaper. Ordfrklaringarna lngst bak i boken r visserligen till stor hjlp, men Wikander drar sig inte fr att anvnda begrepp - idiosynkrasier, diffusioner, neolitikum - som inte terfinns dr.

I sin bok visar Ola Wikander hur man, bl.a. genom s.k. ljudlagar, kan ska terskapa ord frn urindoeuropeisk tid. Han jmfr ord och ordstammar i indoeuropeiska sprk frn olika tidsepoker. Ofta r det svrt fr den obevandrade att se slktskapet, men undantag finns: Rekonstruktionen av de urindoeuropeiska rkneorden r en srskilt trevlig vning eftersom de bevarats extremt vl i s gott som alla familjens grenar (exempelvis svenska tv, gotiska twai, grekiska dyo, sanskrit dva, latin duo).

Wikander frsker vidare - trots det magra underlaget - antyda ngot om den urindoeuropeiska kulturen och religionen. De rekonstruerade orden fr djur, mat och frdmedel (t.ex. vagn) kan tminstone ge en skissartad bild av livet fr mer n 5 000 r sedan. Den gud som p latin kallas Iuppiter (grekiska Zeus, hettitiska Sius) har troligen urindoeuropeiskt ursprung. Men att sga ngot med skerhet om en kultur som inte finns belagd r sjlvfallet i det nrmaste omjligt.

Den omdebatterade och komplicerade frgan om det indoeuropeiska urhemmet r likaledes omjlig att besvara p ett vetenskapligt entydigt stt. I dag tycks de flesta forskare luta t att de frsta indoeuroperna levde i dagens Ukraina eller sdra Ryssland och drifrn spreds t olika hll i Europa och Asien. Andra teorier gr gllande att urhemmet lg i Anatolien (dagens Turkiet) eller i norra Indien.

Ett trd med vida grenar r skriven av en hngiven frfattare, som brinner fr sitt stora, mngfacetterade och fngslande mne. Boken imponerar genom sin lrdom och briljans.

Ola Wikander: Ett trd med vida grenar. De indoeuro-peiska sprkens historia. Prisma 2008. 236 sidor.