Catrin Norrby & Gisela Håkansson : Introduktion till sociolingvistik. Norstedts 2010. 389 sidor.
Man öppnar en ny lärobok i sociolingvistik med en viss förväntan. På vilket sätt skiljer den sig från de föregående? Vad nytt fokuseras? Grundboken på svenskan har sedan 2004 varit Jan Einarssons Språksociologi som utkom i reviderad upplaga 2009. En antologi redigerad av Eva Sundgren, Sociolingvistik, utkom 2008.
Må det sägas genast: Det är egentligen ingen skillnad på begreppen språksociologi och sociolingvistik. De täcker samma sak om än sociolingvistik för tanken mera till statistik och allmän språkvetenskap.
Norrby och Håkansson vill uttryckligen ge en lättfattlig introduktion till sociolingvistiken – vilket de gör med den äran. Ett samarbete mellan två författare gör att texten blir diskuterad och fokuserad på läsargruppen. Man närmar sig varandra i texten som då man samtalar. I sociolingvistiken kallas detta för ackommodering. En bok som är skriven av en enda författare såsom Einarssons blir mera personligt resonerande.
Introduktion till sociolingvistik startar med Labov och Bernstein, profeterna på området. Den förre analyserade olika uttal i New York (1966) och den senare hur arbetarbarn och medelklassbarns språkliga koder gav olika startpunkter i livet (1971–75). Här tar Bernstein ställning för de undertyckta, något som är ett viktigt drag i sociolingvistikens historia. Senare blev språk och kön en ny tyngdpunkt liksom tvåspråkighet – alltid med sikte på att blottlägga missförhållanden i samhället.
Norrby och Håkansson har en föredömligt redig uppläggning med vedertagna kapitel som Språk och plats, Språk och klass, Språk och kön. Efter att ha läst/bläddrat så långt kunde jag bara konstatera att stoffet var välbekant, klart och pedagogiskt beskrivet. Kapitlet om svenskan i Finland tar upp Marika Tandefelts avhandling om språkbytesprocessen i Vanda, ett verk som – tycker jag – inte citerats tillräckligt i språkdebatten i Finland. Författarnas slutsatser om finlandssvenskans framtid är välvilliga om än mer politiskt korrekta än realistiska. Att tvåspråkiga väljer svensk skola betyder inte att de kommer att tala svenska!
Gediget så här långt, men en gammal sociolingvist kan fråga: Vad nytt? Men det kommer. Det som följer och får utrymme är etnicitet, flerspråkiga samhällen och tvärkulturell kommunikation, dvs. språket i förorter som Rinkeby, Tensta och Rosengård och motsvarande språk i England, Tyskland och Frankrike. Det är fråga om SAE, Stylized Asian English, kanak och verlan. Språken eller varieteterna går under benämningen multietnolekter, ungdomsspråk i storstäder som innehåller drag från invandrarspråk. Detta språkbruk för läsarna rakt in i samhällsdebatten inte minst nu efter Sverigedemokraternas frammarsch i senaste val! Samtidigt anknyts det till dagens Europa. EU har gjort sitt intåg.
I den rikssvenska förortslangen träffar man på rätt etablerade ord som guss ’tjej’, jalla ’skynda’ eller keff ’dålig’, men också på ord som sheytan ’satan’ eller kurva ’hora’. I SAE handlar det mera om ett asiatiskt tonfall i engelskan, och i verlan kastar man gärna om stavelser som att arabe blir beur och bizarre blir zarbi förutom att man utnyttjar lokala invandrarspråk som arabiska och wolof.
I flerspråkiga samhällen tas så olika situationer upp som Sameland och Nya Zeeland, samiska och maori. Den tvärspråkliga kommunikationen illustreras med problematiken kring grannspråk som borde förstås. Den nordiska grannspråksförståelsen eller brist på förståelse jämförs med hur språk glider ifrån varandra som serbokroatiska nu i Bosnien och Kroatien eller tjeckiska och slaviska i Tjeckien och Slovakien. Man förstår det man vill förstå!
Varje kapitel i Introduktion till sociolingvistik rundas avmed en sammanfattning samt en ruta med punkter för diskussion eller frågor. I slutet av boken ges svarsalternativ på diskussionen/frågorna. Boken avslutas med en termbank (O, dessa rikssvenska nyord!). Som kursbok är boken lärarvänlig, till och med lite väl mycket så – själv ville jag känna mig fullt fri att ta upp vadhelst jag (och studenterna) finner väsentligt. Boken ser lite tråkig ut (jämför Einarssons sköna Språksociologi 2009) men texten är lättläst trots eller tack vare de många citaten och utdragen ur källor som anförs.