Kerstin Kronvall hjälper oss förstå ryskt vardagsliv och stormaktspolitik

I somras avslutade Kerstin Kronvall sin långa karriär som Rysslandsreporter på Svenska Yle. På tröskeln till sin pensionering uppmärksammades hon också på Språkvårdsdagen (siirryt toiseen palveluun)med årets Hugo Bergroth-pris.
Men någon alldeles stillsam pensionärstillvaro har det inte blivit för hennes del. Efter Rysslands angrepp på Ukraina är Kronvall en flitigt anlitad föreläsare och medverkande på många tillställningar runt om i landet. Det är något hon gärna ställer upp på.
– Det känns viktigt. Jag ser det som en sorts ambassadörskap, för det finns en stor oro och så många frågor som folk söker svar på just nu. Vad är det som händer? Varför? Hur ska det gå?

”Mina tre länder”

De många och oroliga frågorna landar hos rätt person. Det är få som sitter inne med Kronvalls samlade förstahandskunskap om regionen. Hon har bevakat Ryssland, Ukraina och Belarus – ”mina tre länder” som hon kallar dem – i över tjugo år. Hon har bott i Moskva, där hon arbetat både som kulturråd på Finlands ambassad och som korrespondent för såväl Svenska Yle som för Yle Uutiset. Hon bevakade också aktivt den ryska annekteringen av Krim år 2014. Som korrespondent för Yle Uutiset bodde hon i det Kiev som i dag utsätts för de ryska missilerna. Det är svårt för henne att se bilder på välbekanta platser och byggnader som nu är totalförstörda.
– Jag sörjer trots att jag vet att det ju bara handlar om materiella skador och att det finns mycket som är ännu värre. Min starkaste känsla över hela situationen är just sorg. Ryssland kommer inte att gå ur det här som samma land som det en gång var, säger hon.

Min starkaste känsla över hela situationen är just sorg. Ryssland kommer inte att gå ur det här som samma land som det en gång var.

Kerstin Kronvalls väg till det ryska språket och Ryssland slingrar sig långt tillbaka i historien. Hennes mormors farmor, född 1848, var rysk. Det var något hon visserligen kände till men inte på ett särskilt medvetet plan.
– Däremot läste jag som elva-, tolvåring de ryska klassikerna: Tolstoj, Dostojevskij … Jag var helt fascinerad av dem på ett sätt som jag i dag avundas mitt ”barn-jag”. En väninna påminde mig om att jag hade ett häfte där jag antecknade vad jag läst och höll reda på persongalleriet. Det minns jag inte själv, men det stämmer säkert!
Som vuxen läste Kerstin Kronvall finsk historia och 1800-talskrigshistoria. Ändå var det först när hon som Aktuelltreporter sändes till S:t Petersburg för att bevaka ett miljöforum hennes Rysslandsintresse väcktes på allvar.

Ett språkbruk rikt på referenser

– Jag var 40 år när jag drabbades av insikten: Hur är det möjligt att jag levt så här nära Ryssland i östra Finland och inte lärt mig ryska?  
Kronvall började läsa språket, utan att sikta på det som sedan skulle bli hennes karriär och varumärke. I dag talar hon ryska flytande. 
– Det som överraskade mig var hur snabbt jag kände mig hemma i Ryssland och hur jag kunde läsa av de icke-verbala signalerna i umgänget. Jag tror att barndomens djupdykning i litteraturen hade en betydelse, säger hon.

Ett utmärkande drag i president Vladimir Putins tal till hemmapubliken är enligt Kronvall olika referenser och hänvisningar till litteratur som alla har läst i skolan.
– Det kan handla om Orwell, Kipling eller någon av de ryska klassikerna. Ryssarna är väldigt kreativa och tar ofta till språkliga nybildningar, säger Kronvall.
Det gör också ukrainarna, och semantiken har funnits med i spänningarna mellan folken.
– I Ryssland kallades ukrainarna chochly som betyder 'tofsvipor' efter den hårtofs som Zaporizjzjaskosackerna bar på 1600-talet. Ukrainarna i sin tur kallade de ryska soldaterna vatniki eller 'de vadderade', eftersom den ryska armén var illa utrustad och hade gammalt krigsmateriel i bruk, bland annat en slags urmodiga, vadderade täckjackor.
Under Krimkrisen kom ett nytt skällsord till: Ukrainska soldater fick heta ukrop som rätt och slätt betyder 'dill'.
– Varför har jag ingen aning om. Men ukrainarna slog genast tillbaka och lät tillverka märken med dillkronor på som de sydde fast på sina uniformer, säger Kronvall.

I Ryssland kallades ukrainarna chochly som betyder 'tofsvipor' efter den hårtofs som Zaporizjzjaskosackerna bar på 1600-talet. Ukrainarna i sin tur kallade de ryska soldaterna vatniki eller 'de vadderade'.

En av de senaste verbala ryska nybildningarna är däremot riktad till hemmapubliken: mobilizatsija, tvångsmobiliseringen av ryska män som oftast är utan erfarenhet av eller utbildning för krig, går under namnet mogilizatsija. 
– Mogila betyder grav, så ordet kom till för att beskriva vart många anser att de nya soldaterna är på väg.  

Språklagarna kunde ha bromsats

På det här planet har ordkriget böljat fram och tillbaka mellan de två länderna. Kronvall tror att vi inte helt och fullt kan förstå hur nära de ligger varandra.
– De två länderna är mycket närmare varandra än Finland och Sverige. Jag läste nyligen att nästan trettio procent av alla ryssar har släktband till Ukraina. 
Det här uppfattar hon också som en del av bakgrunden till angreppet på Ukraina:
– För president Putin var Sovjetunionens fall en tragedi, för honom ingår Belarus och Ukraina i den ryska intressesfären.
Under president Petro Porosjenkos mandatperiod stiftades det nya språklagar i Ukraina. De var ett försök att rehabilitera och stärka det ukrainska språkets ställning som nationellt språk, men samtidigt ett hårt slag mot den ryskspråkiga minoriteten.
– Jag kan inte begripa att man vill begränsa de språkliga rättigheterna för fyrtio procent av landets befolkning. Det här var något president Volodymyr Zelenskyj kunde ha bromsat när han kom till makten, men han valde att låta bli. I själva verket har lagarna diskuterats förvånansvärt lite i Ukraina, där de inte har haft någon andel i kriget. Däremot gav språklagarna vapen i händerna på Ryssland, säger Kerstin Kronvall.
Hon tycker att lagarna sitter illa i ett land där det finns så många språkvarieteter.
– De drabbar dessutom många andra minoritetsspråk som talas i Ukraina, bland annat belarusiska, ungerska, polska, rumänska, tatariska och grekiska.

Jag kan inte begripa att man vill begränsa de språkliga rättigheterna för fyrtio procent av landets befolkning.

För Kerstin Kronvall var det en ögonöppnare när hon under sin tid på ambassaden i Moskva för första gången stiftade bekantskap med begreppet Russkij Mir, den ryska världen.
– Den militära doktrinen bygger på att Ryssland kommer att försvara alla rysktalande i hela världen. Jag var alldeles skakad av det här, med tanke på den stora rysktalande minoriteten i Finland. Doktrinen är definitivt aktuell fortfarande men just nu har Ryssland inte resurser att bry sig om vad som händer i Finland.
För Kerstin Kronvall är det en självklarhet att ingen finländare har rätt att behandla ryssar illa på det personliga planet.
– Men våra myndigheter har skäl att vara medvetna om den här doktrinen, säger hon.

Ryska dialekter försvann med Sovjet

Språk kan inte bara utnyttjas som ett vapen eller incitament till konflikter. Maktpolitik kan också ge oavsiktliga avtryck i språket på ett område. Ukrainskan har många dialekter. I landet finns det också ett säreget blandspråk, surzjyk (ursprungligen 'mjöl eller bröd tillverkat av vete och råg', 'rågsikt' enligt Wikipedia), som saknar både stavning och grammatik. Språket har uppstått och talas i centrala Ukraina där ryskan och ukrainskan mötts.
– För mig är språket helt obegripligt, och kan möjligen kan liknas vid den svenska slangen i Helsingfors, konstaterar Kronvall.
Men medan Ukraina och ukrainskan uppvisar ett brett språkligt spektrum saknar Rysslands väldiga landområde dialekter helt och hållet. Det här har Kerstin Kronvall funderat över.
– Ryskan kan ha små variationer i uttal, men inga dialekter i verklig bemärkelse. Min teori är att Stalins taktik att inte låta folk rota sig i Sovjetstaten – något som var ett medvetet maktmedel för att minska folkets styrka och hemkänsla – också ledde till att dialekterna försvann. 
Centralstyret satte sina spår i skolorna, eftersom alla lärare utbildades centralt och sedan sändes ut till skolorna i sovjetstaterna. Den hårt standardiserade utbildningen och undervisningen gjorde att alla lärde sig ”den rätta ryskan” på samma sätt.

Finns det språkliga koder som vi i väst eventuellt missar eller sådant som har en helt annan, självklar laddning för de ryska mottagarna i den ryska retoriken? 

– En grundläggande förståelse som går utöver ord och uttryck är att Putin ljuger när han talar. Det är något alla vet och det är inbyggt i den tysta överenskommelsen mellan folket och statsledningen. Vad som är lögn och vad som är sanning i det han eller de andra politikerna säger har många svårt att avgöra. Det väcker ingen diskussion, det bara är så. Ingen bryr sig. Just det här är kanske allra svårast att förstå för oss som lever i en sanningssökande kultur.