Hur blev du intresserad av språk?
Jens: Jag började samla på ord, texter och bilder redan före skolåldern. Jag klippte ut roliga ord och bilder ur tidningen och limmade in dem i ett häfte. Speciellt sport- och idrottstexter väckte mitt intresse för språket. Ibland var tidningen sönderklippt redan innan mina föräldrar skulle läsa den på morgonen.
Jenny: Jag har bara alltid varit det. Jag gillar både att kunna många språk och att kunna en del av dem väl. Jag har inga krav på perfektion för att våga tala, utan anser att all språkkunskap, också bristfällig, är en tillgång. I själva verket är det ofta i samband med bristerna som kreativiteten får utlopp. Om jag saknar ett ord på ett främmande språk, hur beskriver jag då vad jag menar på ett sätt som gör att jag ändå får det jag behöver?
Svenskan har en särställning för att den är mitt känslospråk, mitt starkaste språk och mitt viktigaste arbetsredskap. Att använda andra språk är för mig som att skriva med vänster hand. Det går långsammare och blir inte lika elegant. På franska, tyska och malajiska kan jag ta mig fram. På finska och engelska springer jag. På svenska kan jag göra precis vad jag vill – rena cirkuskonsterna om jag känner för det.
Har du någon språklig idol?
Jens: Inte direkt, men jag beundrar min kollega Jenny Sylvin både för hur hon använder språket och för hur hon ser skogen för träden. Jag har också stor respekt för Mikael Reuter som jag hade glädjen att få jobba med många år när jag var med och ordnade Mediespråk. Både Sylvin och Reuter är språkexperter som respekterar andras språkanvändning. De petar i andras språk endast när personen ber att de ska peta.
Jenny: Min första och främsta språkliga idol är Lennart Hellsing. Som barn älskade jag hans ramsor, sagor och sånger, och som vuxen har jag hittat en ny dimension i dem, både i barnlitteraturen och hans vuxenlyrik. Jag beundrar språklig träffsäkerhet och förmågan att förena det ändamålsenliga med det njutbara. Edith Södergran, Lars Huldén, Henrik Huldén, och Anna-Lena Laurén är konstnärer och stilister jag beundrar.
Om du fick välja en enda bok att ta med till en öde ö, vilken bok skulle du välja?
Jens: Om jag vore strandsatt skulle det sannolikt vara en bok om ätbara, vilda växter. Annars skulle det nog bli en riktigt tjock ordbok. Jag älskar att sitta och bläddra i ordböcker och lexikon. Att upptäcka ord är en hobby.
Jenny: Alastalon salissa eller Ulysses. Strandsatthet är ett utmärkt tillfälle att ta sig an böcker som erbjuder ett visst motstånd, men som man gärna vill läsa. Jag fick ofrivilligt tågluffa genom Europa på grund av Eyjafjallajökull och hade med mig Mästaren och Margarita. Det var ljuvligt att få ta mig an Bulgakov med full koncentration, helt utan ofrivilliga avbrott!
Vilken roll spelar språket i din vardag?
Jens: Jag är en iakttagare. Ofta sitter jag och lyssnar på hur människor säger saker och varför de talar som de gör. Kan jag skönja en dialekt? Förstår den här människan orden hen använder? Mitt företag är specialiserat på kommunikation, så språkanvändning i olika former är egentligen hela mitt jobb och mitt viktigaste verktyg.
Jenny: Som språkvetare och journalist är jag framför allt intresserad av språkets kommunikativa aspekter, och jag lär mig hela tiden massor om mitt modersmål och kommunikation genom jobbet, där jag undervisar de svenska studenterna vid Helsingfors universitet i muntlig och skriftlig kommunikation på modersmålet.
Det jag saknat under coronaåret är det kollegiala umgänget på finska. Under videomöten kommer inte min finska till sin rätt, och under året som gått har språket reducerats till ett språk jag sköter ärenden på.
Vad är det värsta och det bästa med språket?
Jens: Det värsta är hur omedvetna vi är om engelskans starka intrång i svenskan. Engelskan är i dag så totalt dominerande att vi inte ens längre märker när vi talar svengelska. Jag älskar engelskan, men inte när den utarmar nyanserna i svenskan. Det bästa är att jag ser en renässans för de finlandssvenska dialekterna. Under många år användes dialekterna, exempelvis inom musik och teater, enbart för att understryka någon form av bondkomik. Nu skapas seriös musik och litteratur med dialektala kryddor. Det gör mig glad. Dialekter är ett modersmål, ett känslospråk.
Jenny: Det värsta är folks attityder. Okunskap om språkets betydelse för identiteten och en instrumentell syn på språket gör en förtvivlad. Förslag om att ge engelskan officiell status i Finland speglar en okunskap om nationalspråkens betydelse – dessutom ha vi redan en språklag som ger varje myndighet rätten att ge bättre service än vad språklagen kräver. Men visst sätter jag mig gärna in i vilka behov det är som föranleder diskussionen om att göra engelskan till nationalspråk, och på vilket sätt man kan beakta dessa behov.
Det bästa är det man kan göra med det. Man kan leka med det! Man kan roas av det. Det hjälper oss att förstå oss själva och vår omvärld. Det förenar oss. Utan språk är vi bara en av andra arter – det är språket som möjliggör hela mänskligheten, på gott och ont.
**
Svenska Yles podd Näst sista ordet hittar du här(siirryt toiseen palveluun).