Det inledande föredraget hölls av Språkrådets chef, Lena Ekberg. Hennes föredrag handlade om vad vi anser att det innebär att behärska svenska på en infödd talares nivå eller på en nästan infödd talares nivå i dag. Hon konstatera­de att normen för svenskan inte har förändrats, men däremot har begreppet svenska helt tydligt vidgats, dvs. repertoaren för vad som räknas som svenska har blivit större. Att ”prata som en svensk” i dag är inte detsamma som för tjugo år sedan. Som exempel nämnde hon det multietniska ungdomsspråket. Många ungdomar i de svenska stor­städerna använder ett ungdomsspråk som låter förvillande likt brytning, men som ändå inte är det, utan i stället ett inlärt uttal och inlärda brott mot normen. De här ungdomarna kan till och med ha svenska som första språk och använder det multietniska språket medvetet. De behärskar alltså normen och följer den i andra situa­tioner.

Flera av föredragen handlade om hur de nationella minoritetsspråken mår i dagens Sverige. Den bild som målades upp var långt ifrån positiv alla gånger även om det finns många tecken som tyder på att utvecklingen ändå går i rätt riktning. Tommy Lyxell, språkvårdare i teckenspråk vid Språkrådet, betonade i sitt föredrag om teckenspråkets ställning hur viktigt det är att alla barn får tillgång till språk, oavsett vilket språk det är. I och med att den absoluta majoriteten döva och hörselskadade barn i dag får s.k. koklea­implantat inopererat, och därmed kan blir hörande i viss mån, innebär det att föräldrarna inte lär sig teckenspråk. Därmed får de hörsel­skadade barnen inte heller tillgång till teckenspråket. Det här kan inverka negativt på barnens kommunikationsförmåga. Lyxell påpekade också att det nu är dags att ändra uppfattning om hörselskadade som funktionshindrade som behöver habilitering och i stället fokusera på att utveckla barnens kommunikativa förmåga.

Raija Kangassalo, som är koordinator för minoritetsspråksverksamheten och leder den finska verksamheten vid Språkrådet, presenterade i sitt bidrag kampanjen Finska nu. Syftet med kampanjen är att försöka stoppa den språk­bytesprocess som sker bland finsktalande i Sverige och att informera sverigefinnarna om möjligheter till service på finska. Situationen för finskan är klart oroväckande: allt färre läser finska i skolorna och många finsktalande föräldrar väljer att tala enbart svenska med sina barn. En orsak är att den sverigefinska gruppen tenderar att nedvärdera sitt eget språk och sin egen kultur, eftersom finskan länge haft stämpeln ”lågstatusspråk”. Bland annat det här vill alltså kampanjen Finska nu råda bot på. Målet med kampanjen är att sprida den finska kulturen och det finska språket och höja finskans status i Sverige. Förebild för kampanjen är det finländska projektet Svenska nu, som redan pågått några år i finska skolor i Finland. Finska nu-projektet drivs av Kulturfonden för Sverige och Finland.

En kollektiv språkspärr

Om finskan känner sig åsidosatt i Sverige, så är det inget jämfört med samiskan. Det konstaterade Inga-Marja Steinfjell från Sametinget i sitt föredrag ”Nytt liv åt samiskan”. Enligt henne talas t.ex. sydsamiskan endast i ytterst privata sfärer i dag, dvs. hemma och tillsammans med representanter för den äldre generationen En stark domän är fortfarande rennäringen. Steinfjell beskrev situa­tionen som att det finns en kollektiv språkspärr. Samiskt språkcentrum, där Inga-Marja Steinfjell arbetar som språkkonsulent, har därför börjat jobba för att skapa trygga arenor för språket, dvs. situationer där det känns naturligt och tryggt för talarna att använda sydsamiska.

Ytterligare ett av de fem nationella minoritetsspråken – romskan – behandlades under dagen. Den romska språkvårdaren Baki Hasan berättade om arbetet med en Lexinordbok i romska och hur han löst problemen med att många termer saknas på romska. Lånord är vanliga i romskan, men den romska språkvården propagerar för användningen av egna ord, vilket kräver mycket arbete för de romska språkvårdarna. Ordboksarbetet försvåras ytterligare av att det romska språket framför allt är ett muntligt språk.

Klarspråksdelen på årets Språkrådsdag utgjordes av Eva-Maries Eks föredrag om EU-översättningar i ett klarspråksperspektiv. Eva-Marie Ek är översättare vid EU-kommissionen. Målet för samtliga texttyper som förekommer inom EU är klarspråk. Det finns dock många faktorer som kan utgöra hinder för att texterna i slutändan ska uppfylla klarspråkkriterierna. När det gäller rättsakterna är det främst konventioner och skrivtraditioner som gör att texterna förblir stela. Att pressmeddelanden och andra texttyper smittas av det stela och krångliga språket kan många gånger bero på att översättarna har problem att röra sig mellan de olika texttyperna. Webbtext­erna har däremot numera egna översättare som jobbar enbart med den texttypen, vilket också lett till tydliga resultat. En undersökning visar nämligen att just webbtexterna har blivit mer lättillgängliga för läsarna, medan de övriga texterna fortfarande upplevs som alltför krångliga.

Bli förälskad i språket

Det sista föredraget hölls av den grekiskfödde författaren Theodor Kallifatides och handlade om hans möte med svenskan som ung invandra­re och framför allt hur hans kärlek till språket vuxit fram. Hans bidrag var både underhållande och späckat av kloka tankar. Bland annat betonade Kallifatides grammatikens betydelse och berättade hur han själv köpte en grammatikbok när han kom till Sverige. ”Grammatiken är livet” och ”grammatiken ordnar världen”, konstaterade Kallifatides. En annan avgörande faktor i inlärningen av ett nytt språk är skönlitteraturen och att man blir förälskad i det nya språket. Man kan aldrig lära sig något på djupet om man inte älskar det, konstaterade Kallifatides. I diskussionen efter föredraget tog Kallifatides också fram skönlitteraturens betydelse för barn och hur viktigt det är med högläsning för barn.

Finalen på dagen utgjordes av utdelning av två tunga språkvårdspris: Erik Wellanders pris och Klarspråkskristallen. Erik Wellanders pris tillföll i år två unga forskare, Maria Lim Falk och Hedda Söderlundh, som fick priset ”för framstående forskning inom språkvårdens område för sina avhandlingar om engelskspråkig undervisning i det svenska utbildningsväsendet”. Hedda Söderlundh höll också ett föredrag under dagen om sin egen sin doktorsavhandling. Hon har undersökt vad som sker med svenskan när undervisningsspråket i universitetskurser (i det här fallet på Uppsala universitet) blir engelska. Resultaten visar att svenskan inte alls försvinner trots att kurserna utannonseras som engelskspråkiga. Lokala normer har, enligt Söderlundh, större betydelse än undervisningsspråket, och det är deltagarna själva som styr samspelet mellan de två språk­en. Enligt Söderlundh fyller alltså svenskan särskilda funktioner i kommunikationen. Sven­ska används dock främst av de svenskspråkiga studenterna − ibland till och med under en hel lektion om det visar sig att ingen som inte behärskar sven­ska är närvarande. (Hedda Söderlundh har skrivit om sin forskning i Språkbruk 3/2008).

Klarspråkskristallen, som delas ut för ett klart och begripligt offentligt språk, tillföll också den två pristagare nämligen Helsingborgs stad och Verket för högskoleservice. Enligt prismotiveringen har ”bägge skapat ett arbetssätt för webbutveckling som gynnar såväl medborgarna som den egna organisationen”. Priset delades ut av Sveriges kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth.

Under hela dagen fungerade journalisten John Crispinsson som moderator och hans intressanta diskussioner med varje föreläsare bidrog också starkt till det positiva helhetsintrycket av dagen. Språkrådsdagen är ett fantastiskt tillfälle för var och en som vill hålla sig à jour med språkvårdens vida arbetsfält. Det är också ett unikt tillfälle att träffa tvåhundra språkvårdare och språkkonsulter på en och samma gång.