Vissa verb i svenskan såsom till exempel ge och visa struktureras vanligen med två objekt, ett som anger mottagare och ett som anger föremålet som överförs till mottagaren: De gav henne rapporten. Hon visade honom sin nya bil. Vid många av de här verben kan mottagaren också realiseras som adverbial: De gav rapporten till Karin. Hon visade den för Lena. Men hur väljer vi strukturer? Vilka kriterier avgör om vi ska ha en struktur med två objekt eller en med objekt och adverbial? Ända sedan Bergroth gav ut Finlandssvenska 1917 har vi varit medvetna om att man i finlandssvenskan ofta väljer strukturer där mottagaren realiseras som åt-fras där man i sverigesvenskan skulle ha objekt. Konstruktionsvalet verkar med andra ord inte se alldeles lika ut i sverigesvenskan och finlandssvenskan.
I min undersökning har jag försökt finna ett svar på ovannämnda frågor, d.v.s. hur vi väljer konstruktion vid s.k. bitransitiva verb i finlandssvenskan respektive sverigesvenskan, vilka skillnaderna är och hur man ska förklara dem. Teoretiskt har jag utgått från den konstruktionsgrammatiska syn på valet av konstruktion vid bitransitiva verb som Adele Goldberg presenterar i sin bok A Construction Grammar Approach to Argument Structure (1995). Synsättet innebär att två konstruktioner som syntaktiskt ser olika ut fyller olika funktioner i språket. Enligt Goldberg används konstruktionen med två objekt i engelskan när mottagaren är tematisk, d.v.s. utgör bakgrundsinformation, medan konstruktionen med objekt och adverbial används då mottagaren bidrar med rematisk, d.v.s. oftast ny, information.
Också i svenska grammatikor har man antytt att konstruktionsvalet vid bitransitiva verb är beroende av informationsvärdet hos mottagaren och föremålet. Vi har en tendens att placera tematiska, givna, lätta led före sådana som har en större informationstyngd. Sådana rematiska led kan ofta vara nya och tunga. Vilken betydelse har då informationsstrukturen för konstruktionsvalet i finlandssvenskan respektive sverigesvenskan? De största skillnaderna kan antas finnas i talspråket. Som utgångspunkt för undersökningen valde jag därför samtalsmaterial insamlat vid Nordica, Helsingfors universitet (SAM, HUSA, SVESTRA) och som jämförelsematerial en stor talspråkskorpus insamlad i Göteborg (GSLC, Göteborg Spoken Language Corpus). I materialen ingår såväl informella samtal som tal och predikningar.
Undersökningen visar att konstruktionen med två objekt används då mottagaren är en tematisk enhet, som ofta realiseras som ett personligt pronomen.
(1) man borde ju ge dem chansen att öva sej svenska (HUSA)
(2) vill han inte ha mjölk så ge honom saft eller nåt annat (GSLC)
Konstruktionen med två objekt är betydligt vanligare i det sverigesvenska än i det finlandssvenska materialet men när den används är principen densamma: mottagaren är tematisk då konstruktion med två objekt väljs. Denna konstruktion används emellertid av de finlandssvenska talarna huvudsakligen då föremålet utgörs av ett abstrakt begrepp såsom i exempel (1), medan föremålet ungefär lika ofta är konkret som abstrakt i det sverigesvenska materialet.
Den stora skillnaden ligger i hur konstruktionen med objekt och adverbial används. De finlandssvenska talarna kan använda denna konstruktion på samma sätt som konstruktionen med två objekt, alltså när mottagaren är tematisk eller utgör bakgrundsinformation i sammanhanget.
(3) så ger du sjuhundratretti mark åt mej (SAM)
(4) int sku du ork ge åt mej (ohb) på:sin (SVESTRA)
Konstruktionen med objekt och adverbial verkar för de finlandssvenska talarna vara tematiskt neutral och kan därför användas i stort sett i alla sammanhang. Vid behov kan det informationsstrukturella förhållandet mellan mottagaren och föremålet uttryckas med hjälp av ordföljden såsom i exempel (4). Konstruktionen påminner starkt om den konstruktion med objekt och mottagare i allativ som finns i finskan (t.ex. Annoin kirjan Kallelle) och beskrivs bl.a. i boken Roolit ja rakenteet. Henkilöviitteinen allatiivi Biblian verbikonstruktioissa (Pentti Leino m.fl. 2001).
I det sverigesvenska materialet används däremot konstruktionen med objekt och adverbial när mottagaren bidrar med rematisk information eller när överföringsaspekten i skeendet betonas.
(5) ja han fick sålde å sålde han fick den för / va de nu va / en krona eller nåt sånt där men sen så fick han tillbaka tanden å så sålde han den till mormor också (GSLC)
Medan konstruktionsvalet för de sverigesvenska talarna i hög grad verkar utgå från informationsstrukturen och semantiska faktorer handlar valet för de finlandssvenska talarnas del mer om abstraktionsnivå och stilistik. Ju informellare sammanhang och ju konkretare situation det är fråga om desto större är sannolikheten för att en finlandssvensk talare väljer konstruktion med objekt och adverbial. I skriftspråk och i mer formella kontexter väljs konstruktion med två objekt ofta enligt samma kriterier som i sverigesvenskan. Vid vissa abstrakta objekt verkar det bitransiva verbet också mer eller mindre ha lexikaliserats i struktur med två objekt, till exempel vid ge ngn en chans.