Finlands tvåspråkighet kommer konkret till synes i att tusentals orter har namn på både finska och svenska, framför allt inom de tvåspråkiga områdena men – i synnerhet i fråga om viktigare orter – i många fall också inom enspråkigt finska och svenska områden. Också två- eller trespråkigheten i sameområdet återspeglar sig i ortnamnen: de samiska namnen har numera officiell status t.ex. på vägskyltar. Parallellnamnen kan ha uppstått på olika sätt: genom översättning, genom fonetisk anpassning eller genom att två helt oberoende namn har tagits i bruk för samma ort (t.ex. Åbo och Turku).
När det gäller användning av ortnamn på svenska och finska i vårt eget land har principen alltid varit klar. Den som talar och skriver svenska använder svenska ortnamn, och den som talar och skriver finska använder finska ortnamn. Samiska ortnamn används i samiskan i den mån orten har ett samiskt namn. Det kan i och för sig ibland råda osäkerhet om t.ex. en enspråkigt finsk ort har ett svenskt namn, men för det mesta är bägge namnen väl etablerade. Vid tvekan kan man konsultera boken Svenska ortnamn i Finland, utgiven av Forskningscentralen för de inhemska språken.
Hur ortnamnen skall användas i texter på främmande språk har däremot hittills varit oklart. Ska man använda finska eller svenska ortnamn i broschyrer, vetenskapliga artiklar, rapporter etc. på engelska, tyska, franska, ryska, danska, estniska osv.? Vilka namn skall användas i rapporter till Europeiska unionen? Borde man kanske ge namnen både på finska och på svenska (och i fråga om samiska trakter på samiska)? Skall man utgå från talarens eller skribentens modersmål eller någon institutions språk, eller från ortens språkliga status? I officiella sammanhang bör rimligen namnanvändningen vara konsekvent och objektiv, och fungera så att också utlänningar som inte känner till Finland så bra inte ställs inför orimliga förståelseproblem.
Ett par exempel
I mitten av 1980-talet undrade en studerande vid en folkhögskola i västra Nyland hur det kom sig att man i undervisningen i tyska använde svenska och finska ortnamn utan någon egentlig konsekvens, även om den tyskspråkiga läraren för det mesta använde svenska ortnamn eftersom hon lärt sig dem bland svenskarna i Karis. På en kurs i tysk textförståelse för finskspråkiga vid Helsingfors universitet förklarade läraren att Lapporörelsen (fi. lapuanliike) på tyska kallas Lappo-Bewegung. När studenterna undrade varför det inte var Lapua-Bewegung var svaret bara att valet av ortnamn är godtyckligt.
En internationell namnforskarkonferens hölls i Helsingfors 1990. I konferensrapporten ingick artiklar skrivna av namnforskare i Finland och översatta till engelska eller tyska. I de artiklar som var skrivna av finskspråkiga forskare användes i översättningarna namnen Houtskari, Korppoo, Nauvo, Parainen och Turunmaa, medan de artiklar som ursprungligen var skrivna på svenska omtalade de olika orterna som Borgå, Nyland, Närpes, Nådendal, Raumo, Ulfsby, Viborg, Åbo och Åboland.
Frågan aktualiserades nyligen när en kommun kontaktade forskningscentralens namnvård och undrade vilka namn som borde användas i en broschyr på engelska. Finnairs publikation Blue Wings fick i höstas kritik för rubriken ”Timeless Tammisaari” och redaktionen tog kontakt med namnvården för att få råd om detta ”evighetsproblem”. En översättare förklarade i tidningen Översättaren (8/96) att hon tills vidare hade löst problemet genom att använda ursprungstextens finska eller svenska namnformer och ange namnet på det andra språket inom parentes som översättarens anmärkning.
Osäkerheten är förståelig. Hittills har det inte getts några rekommendationer i frågan. Men åtminstone för publikationer av officiell karaktär finns det ett klart behov av konsekventa riktlinjer.
Många översättare känner igen problemet också från översättningar i motsatt riktning. Då texter översätts till svenska eller finska från ett språk som i sin tur är en översättning, kan det hända att namnen är andra än på ursprungsspråket. En notis i våra tidningar för ett antal år sedan berättade t.ex. om ett våldsamt snöfall i den danska staden Elsinore. Bara de som kan sin Hamlet visste att det var Helsingør som avsågs.
Språklagstiftningen
Språklagstiftningen i Finland utgår från 14 § regeringsformen, där det stadgas att finska och svenska är landets nationalspråk. Enligt regeringsformens terminologi innebär nationalspråk att både finska och svenska är officiella språk i republiken. En central princip i språklagstiftning-en är att nationalspråken är likställda.
När regeringsformens bestämmelser om grundrättigheter reformerades 1995 ändrades också ordalydelsen i 14 §. Utöver bestämmelserna om finskan och svenskan som nationalspråk – där tvåspråkighetsprincipen bekräftades och snarast stärktes – intogs ett nytt moment som slår fast också andra språkgruppers rätt att upprätthålla och utveckla sin egen kultur. Där nämns särskilt samerna som ursprungsfolk, och momentet innehåller en hänvisning till lagstiftningen om samernas rätt att använda samiska hos myndigheter.
I språklagen av 1922 med senare ändringar finns närmare bestämmelser om myndigheternas användning av finska och svenska. Enligt språklagen är ämbetsdistrikt och självstyrelseområden (län, kommuner osv.) antingen enspråkigt finska eller svenska eller tvåspråkiga med finsk eller svensk majoritet.
En kommun är tvåspråkig om den språkliga minoriteten uppgår till mer än 8 % av invånarna eller om den utgör minst 3 000 personer. En tvåspråkig kommun kan inte förklaras enspråkig om inte minoriteten har sjunkit under 6 %. Statsrådet fastslår vart tionde år den språkliga indelningen av områdena utifrån den officiella statistiken. Det senaste beslutet gäller åren 1993–2002.
I fråga om det externa ämbetsspråket är den allmänna regeln enligt språklagen att offentliga anslag och kungörelser och andra handlingar som myndigheterna riktar till invånarna inom enspråkiga områden skall vara avfattade på områdets språk och inom tvåspråkiga områden på bägge språken.
Språklagstiftningen och framför allt bestämmelserna om det externa ämbetsspråket bygger alltså på en fullständig likställdhet mellan personer tillhörande de olika språkgrupperna. Det enda undantaget är lagstiftningen om Ålands självstyrelse, som tryggar landskapets enspråkigt svenska status.
Valet av namn
Lagstiftningen nämner ingenting om användningen av namn på andra språk än finska och svenska. Däremot finns det ett statsrådsbeslut från 1982 om ämbetsdistrikts och självstyrelseområdens samt vissa trafikplatsers namn med följande något kryptiska formulering i första paragrafen:
”På ett enspråkigt finskt ämbetsdistrikt eller självstyrelseområde och på järnvägens trafikplatser skall användas en på den finska namnformen baserad benämning och på ett enspråkigt svenskt område och enspråkigt svensk trafikplats en på den svenska namnformen baserad benämning. Likväl skall på enspråkigt ämbetsdistrikt eller självstyrelseområde och enspråkig trafikplats på det andra språket användas en på namnets parallellform baserad benämning, om i namnet ingår landskapets namn eller något av följande ortnamn:”
Denna lista över ”följande ortnamn” är alltså en officiell förteckning över de enspråkiga kommunernas parallellnamn på det andra språket. Här fastslås t.ex. att Idensalmi är det officiella svenska namnet på fi. Iisalmi och på motsvarande sätt Maarianhamina det officiella finska namnet på Mariehamn.
I beslutets andra paragraf anges sedan den allmänna principen att för tvåspråkiga områden används i finsk text det finska namnet och i svensk text det svenska namnet.
Antalet kommuner med officiella namn på båda språken är alltså betydligt större än antalet tvåspråkiga kommuner.
Om man nu gick in för att på främmande språk alltid nämna bägge de officiella namnformerna skulle detta leda till ett övermått av dubbelnamn. Dessutom skulle man också i det fallet vara tvungen att klargöra när det finska respektive svenska namnet skall stå först. Enligt likställdhetsprincipen skulle detta kunna avgöras bara av kommunernas och städernas språkliga status, så att namnet på majoritetens språk står först. En sådan praxis kan kanske tänkas i strikt officiella sammanhang, men knappast i normal löpande text.
Forskningscentralens rekommendation
Inom Forskningscentralen för de inhemska språken har frågan utretts ingående i samarbete mellan den finska och den svenska namn- och språkvården. Enligt forskningscentralen är det skäl att beakta inte bara ortens språkliga status utan också textens språk, på det sättet att språk som är nära besläktade med finskan respektive svenskan står i en särställning.
Forskningscentralens finska och svenska språknämnd har på ett gemensamt möte i januari 1997 fattat beslut om följande rekommendation:
• I finskan används finska, i svenskan svenska och i samiskan samiska ortnamn (i den mån det finns etablerade namn på dessa språk). Praxisen för namnanvändningen i samiskan preciseras senare av den samiska språknämnden.
• I språk som är nära besläktade med finskan (t.ex. estniska) används de finska ortnamnen, om det inte på språket i fråga finns ett annat etablerat namn på orten.
• I skandinaviska språk används de svenska namnen, om det inte på språket i fråga finns ett annat etablerat namn på orten. Utöver de svenska namnen på tvåspråkiga kommuner och de svenska namn på enspråkigt finska kommuner som officiellt har stadfästs genom stadsrådsbeslutet av 1982 finns det ett antal inofficiella svenska kommunnamn med gammal hävd. I officiella sammanhang används bara de officiella namnen när det är fråga om Finland av i dag. Främst historiska texter kan det emellertid vara motiverat att använda gamla svenska namn som Kiukais (Kiukainen), Kristina (Ristiina), Vemo (Vehmaa) och Virmo (Mynämäki). – I vilken mån isländskan och färöiskan följer samma principer som de skandinaviska språken är en fråga som närmast de isländska och färöiska språknämnderna bör ta ställning till.
• I andra språk används för enspråkiga kommuner och andra förvaltningsområden samt för orter inom dem namnen på områdets officiella språk (t.ex. Iisalmi, Mariehamn) och för tvåspråkiga kommuner och andra förvaltningsområden samt för orter inom dem namnen på områdets majoritetsspråk (t.ex. Kokkola, Hanko och Porvoo men Jakobstad, Pargas och Ekenäs, Kauppiaankatu i Helsingfors och Köpmansgatan i Pargas).
Rekommendationen gäller bara offentliga administrativa namn som t.ex. namn på städer och kommuner, byar, stadsdelar, gator osv. samt namn på landskap och län. Ett undantag i fråga om landskapsnamnen är de fall då landskapet har ett etablerat namn på språket i fråga (t.ex. eng. Karelia, Lapland, Ostrobothnia). – Privata adresser och dylikt omfattas naturligtvis inte av rekommendationen.
Framför allt i turistbroschyrer, uppslagsverk och liknande information rekommenderar vi att också namnet på minoritetsspråket anges, t.ex. Turku (in Swedish Åbo), Jakobstad (in Finnish Pietarsaari).
För att rekommendationen skall vara lättare att följa publicerar vi här en förteckning över samtliga kommuner som har namn på båda språken.
Kommuner med officiella namn på båda språken
Namnet på kommunens språk, eller för tvåspråkiga kommuner på majoritetsspråket, står i fetstil.
Källa: Statistikcentralens kommunförteckning 27.12.1995 (Borgå lk och Lojo kommun strukna då de har slagits samman med respektive stad).
Finsk-svensk lista
Artjärvi ‑ Artsjö
Askainen ‑ Villnäs
Enontekiö ‑ Enontekis
Espoo ‑ Esbo
Eurajoki ‑ Euraåminne
Hailuoto ‑ Karlö
Hamina ‑ Fredrikshamn
Hanko ‑ Hangö
Helsinki ‑ Helsingfors
Houtskari ‑ Houtskär
Hyvinkää ‑ Hyvinge
Hämeenkyrö ‑ Tavastkyro
Hämeenlinna ‑ Tavastehus
Iisalmi ‑ Idensalmi
Ikaalinen ‑ Ikalis
Ilomantsi ‑ Ilomants
Inari ‑ Enare
Inkoo ‑ Ingå
Isojoki ‑ Storå
Isokyrö ‑ Storkyro
Jokioinen ‑ Jockis
Joroinen ‑ Jorois
Järvenpää ‑ Träskända
Kaarina ‑ S:t Karins
Kajaani ‑ Kajana
Kalajoki ‑ Bötom
Karjaa ‑ Karis
Karjalohja ‑ Karislojo
Karkkila ‑ Högfors
Kaskinen ‑ Kaskö
Kauniainen ‑ Grankulla
Kaustinen ‑ Kaustby
Kemiö ‑ Kimito
Kerava ‑ Kervo
Kirkkonummi ‑ Kyrkslätt
Kokemäki ‑ Kumo
Kokkola ‑ Karleby
Korppoo ‑ Korpo
Kristiinankaupunki ‑ Kristinestad
Kruunupyy ‑ Kronoby
Kustavi ‑ Gustavs
Kälviä ‑ Kelviå
Köyliö ‑ Kjulo
Lahti ‑ Lahtis
Laihia -Laihela
Lappeenranta ‑ Villmanstrand
Lapinjärvi ‑ Lappträsk
Lapua ‑ Lappo
Lieto ‑ Lundo
Liminka ‑ Limingo
Lohja ‑ Lojo
Lohtaja ‑ Lochteå
Loviisa ‑ Lovisa
Luoto ‑ Larsmo
Maalahti‑ Malax
Maarianhamina ‑ Mariehamn
Maksamaa ‑ Maxmo
Merikarvia ‑ Sastmola
Mikkeli ‑ S:t Michel
Mikkelin mlk. ‑ S:t Michels lk.
Mustasaari ‑ Korsholm
Myrskylä ‑ Mörskom
Naantali ‑ Nådendal
Nauvo ‑ Nagu
Noormarkku ‑ Norrmark
Nousiainen ‑ Nousis
Närpiö ‑ Närpes
Oravainen ‑ Oravais
Oulu ‑ Uleåborg
Parainen ‑ Pargas
Paimio ‑ Pemar
Pernaja ‑ Pernå
Perniö ‑ Bjärnå
Pietarsaari ‑ Jakobstad
Pedersören kunta ‑ Pedersöre
Piikkiö ‑ Pikis
Pirkkala ‑ Birkala
Pohja ‑ Pojo
Pomarkku ‑ Påmark
Pori ‑ Björneborg
Pornainen ‑ Borgnäs
Porvoo ‑ Borgå
Pyhtää ‑ Pyttis
Raahe ‑ Brahestad
Raisio ‑ Reso
Rauma ‑ Raumo
Ruotsinpyhtää ‑ Strömfors
Rymättylä ‑ Rimito
Sauvo ‑ Sagu
Savonlinna ‑ Nyslott
Sipoo - Sibbo
Siuntio ‑ Sjundeå
Särkisalo ‑ Finby
Taivassalo ‑ Tövsala
Tammisaari ‑ Ekenäs
Tampere ‑ Tammerfors
Teuva ‑ Östermark
Tornio ‑ Torneå
Turku ‑ Åbo
Tuusula ‑ Tusby
Ulvila ‑ Ulvsby
Uusikaarlepyy ‑ Nykarleby
Uusikaupunki ‑ Nystad
Vaasa ‑ Vasa
Vantaa ‑ Vanda
Vehkalahti ‑ Veckelax
Veteli ‑ Vetil
Vihti ‑ Vichtis
Virrat ‑ Virdois
Vähäkyrö ‑ Lillkyro
Vöyri ‑ Vörå
Ylitornio ‑ Övertorneå
Ähtäri ‑ Etseri
Svensk-finsk lista
Artsjö ‑ Artjärvi
Birkala ‑ Pirkkala
Bjärnå ‑ Perniö
Björneborg ‑ Pori
Borgnäs ‑ Pornainen
Borgå ‑ Porvoo
Brahestad ‑ Raahe
Bötom ‑ Karijoki
Ekenäs ‑ Tammisaari
Enare ‑ Inari
Enontekis ‑ Enontekiö
Esbo ‑ Espoo
Etseri ‑ Ähtäri
Euraåminne ‑ Eurajoki
Finby ‑ Särkisalo
Fredrikshamn‑ Hamina
Grankulla ‑ Kauniainen
Gustavs ‑ Kustavi
Hangö ‑ Hanko
Helsingfors ‑ Helsinki
Houtskär - Houtskari
Hyvinge ‑ Hyvinkää
Högfors ‑ Karkkila
Idensalmi ‑ Iisalmi
Ikalis ‑ Ikaalinen
Ilomants ‑ Ilomantsi
Ingå ‑ Inkoo
Jakobstad ‑ Pietarsaari
Jockis ‑ Jokioinen
Jorois ‑ Joroinen
Kajana ‑ Kajaani
Karis ‑ Karjaa
Karislojo ‑ Karjalohja
Karleby ‑ Kokkola
Karlö‑ Hailuoto
Kaskö ‑ Kaskinen
Kaustby ‑ Kaustinen
Kelviå ‑ Kälviä
Kervo ‑ Kerava
Kimito ‑ Kemiö
Kjulo ‑ Köyliö
Korpo ‑ Korppoo
Korsholm ‑ Mustasaari
Kristinestad ‑ Kristiinankaupunki
Kronoby ‑ Kruunupyy
Kumo ‑ Kokemäki
Kyrkslätt ‑ Kirkkonummi
Lahtis ‑ Lahti
Laihela ‑ Laihia
Lappo ‑ Lapua
Lappträsk ‑ Lapinjärvi
Larsmo ‑ Luoto
Lillkyro ‑ Vähäkyrö
Limingo ‑ Liminka
Lochteå ‑ Lohtaja
Lojo ‑ Lohja
Lovisa ‑ Loviisa
Lundo ‑ Lieto
Malax ‑ Maalahti
Mariehamn ‑ Maarianhamina
Maxmo ‑ Maksamaa
Mörskom ‑ Myrskylä
Nagu ‑ Nauvo
Norrmark ‑ Noormarkku
Nousis ‑ Nousiainen
Nykarleby ‑ Uusikaarlepyy
Nyslott ‑ Savonlinna
Nystad ‑ Uusikaupunki
Nådendal ‑ Naantali
Närpes ‑ Närpiö
Oravais ‑ Oravainen
Pargas ‑ Parainen
Pedersöre ‑ Pedersören kunta
Pemar ‑ Paimio
Pernå ‑ Pernaja
Pikis ‑ Piikkiö
Pojo ‑ Pohja
Pyttis ‑ Pyhtää
Påmark ‑ Pomarkku
Raumo ‑ Rauma
Reso ‑ Raisio
Rimito ‑ Rymättylä
S:t Karins ‑ Kaarina
S:t Michel ‑ Mikkeli
S:t Michels lk. ‑ Mikkelin mlk.
Sagu ‑ Sauvo
Sastmola ‑ Merikarvia
Sibbo ‑ Sipoo
Sjundeå ‑ Siuntio
Storkyro ‑ Isokyrö
Storå ‑ Isojoki
Strömfors ‑ Ruotsinpyhtää
Tammerfors ‑ Tampere
Tavastehus ‑ Hämeenlinna
Tavastkyro ‑ Hämeenkyrö
Torneå ‑ Tornio
Träskända ‑ Järvenpää
Tusby ‑ Tuusula
Tövsala ‑ Taivassalo
Uleåborg ‑ Oulu
Ulvsby ‑ Ulvila
Vanda ‑ Vantaa
Vasa ‑ Vaasa
Veckelax ‑ Vehkalahti
Vetil ‑ Veteli
Vichtis ‑ Vihti
Villmanstrand ‑ Lappeenranta
Villnäs ‑ Askainen
Virdois ‑ Virrat
Vörå ‑ Vöyri
Åbo ‑ Turku
Östermark ‑ Teuva
Övertorneå ‑ Ylitornio