Utan ð kan ingen leva! Avståndet mellan skriven och talad färöiska

Första gången jag hörde färöiska var då jag inför kursen i färöiska knäppte på radiokanalen Útvarp Føroyar. Till en början förstod jag inte ett dugg. Örat försöker först vänja sig vid hur språket låter, hurdana ljud som förekommer, och ställer in språkinlärningen på rätt våglängd. Förmågan att urskilja enskilda ord och förstå deras innebörd kommer senare. Förståelse av samtal och mod att också delta i diskussioner själv låter vänta på sig ytterligare.

Den stora skillnaden mellan skriven och talad färöiska har visat sig vara den mest utmanande biten av att lära sig språket. Det färöiska skriftspråket bygger på den ortografi som introducerades av Vencelaus Ulricus Hammershaimb i mitten av 1800-talet, under nationalromantikens tid. Han utarbetade i samarbete med andra lingvister, inklusive islänningen Jón Sigurðsson, en rättstavning som inte byggde på uttal utan på ordens ursprung.

Ortografin har diskuterats och förbättrats under årens lopp men i princip är det fortfarande samma skriftspråk som används i dag. Den är till sin natur arkaiserande, det vill säga förankrad i det förflutna, och hämtar inspiration från fornnordiskan. Ordens ursprung går att se i deras skrivna form som i många fall är bekant också för oss andra nordbor. Vi kan lätt räkna ut vad en färing som önskar oss ”góðan dag” menar och klarar kanske av att svara på enkla frågor såsom ”hvat er klokkan? eller ”nær fer bussurin?”.

Uttalet har under århundradena förändrats från det språk som Hammershaimb blickade tillbaka på till det som vi känner som färöiska idag. I dagens färöiska ligger uttal och skrift långt ifrån varandra. Detta är naturligtvis inget särfäröiskt fenomen. Svenskans uttal har också ändrats: vi säger ju inte ljus med ett hörbart l eller psalm med ett p, för att inte tala om sj-ljudets alla former!

Klyftan mellan det talade och det skrivna språket är alltså relativt stor i färöiskan. Ta som exempel bokstaven ð, som i isländskan motsvarar ett dentalt frikativljud, samma ljud som i engelskans this. I färöiskan hänger denna bokstav kvar men ställer till med en del förvirring eftersom den inte motsvaras av ett bestämt ljud i talet. I stället uttalas ð som j, v eller w beroende på sammanhanget. Ja, ofta faller ljudet till och med bort.

Fördelarna med att bokstaven finns med i skriftspråket är bland annat att den ger orden en bekant samnordisk form, används för att bilda supinumformen av verb (t.ex. verið, ’varit’) och anger bestämd form för en del substantiv (t.ex. træið, ’trädet’). Det är tacksamt för mig som har svenska som modersmål att bokstaven finns, det gör det lättare att förstå en skriven text.

Bokstaven ð har dock sina nackdelar: färingarna själva kan ibland ha svårt att avgöra om ð ska finnas med i ett ord eller inte. Det ställer till med problem då eleverna tvingas anstränga sig med rättskrivningen. Man kunde tänka sig att ett skriftspråk i första hand ska tjäna det folk som har det som modersmål, inte finnas till för att övriga nordbor lättare ska kunna läsa språket. Det blir mycket rörigt när man i all hast ska avgöra hur ð ska uttalas i ett givet sammanhang.

Bokstaven tas upp för diskussion allt emellanåt och en grupp färöiska lärare föreslog nyligen att bokstaven skulle avskaffas helt och hållet. I dikten ”Alfabet” av Rói Patursson tas bokstäverna i det färöiska alfabetet upp från a till ð tillsammans med en förklaring varför var enskild bokstav behövs. Till sist när det blir dags för ð menar författaren att ”uttan ð kann ongin liva!”, det vill säga ’utan ð kan ingen leva’, måhända med en lätt spydig ton.

Som motpol till Hammershaimbs etymologiska ortografi utvecklade en färöisk lingvist vid namn Jakob Jakobsen sin egen rättstavning i slutet av 1890-talet. Den byggde på språkets fonetik. Jakobsens ljudenliga stavning förde skriftspråket och uttalet mycket närmare varandra och förenklade rättstavningen genom att plocka bort besvärliga bokstäver. Nya bokstäver lades till för ljud som tidigare saknades i skrift. Som exempel kan vi ta det färöiska ordet för man, maður. Somliga känner igen ordet från isländskan, men uttalet är inte det samma. Enligt Jakobsens stavning skulle det färöiska ordet för man vara ”mävur” vilket ungefär motsvarar uttalet. Däremot är det inte direkt uppenbart för en nordbo vad ordet innebär.

Nedan ser vi en jämförelse av Hammershaimbs och Jakobsens ortografier. Ð saknas helt i Jakobsens stavning (verið–vere, ’var’, rad 1). Vokalerna är skrivna som de uttalas (hevði–hæie, ’hade’, rad 5). Vi kan också märka att dativändelsen -num står utskriven -nun (bátinum–bátenun, ’båten’, rad 7), som den uttalas. Hammershaimbs version är förmodligen lättare att läsa för personer som talar ett annat nordiskt språk, medan Jakobsens ligger närmare uttalet.

 

Hammershaimb	Jakobsen
1 Mikines hevur eftir manna sgn veri 2 flottoyggj. Ein maur Srvgi, sum javnliga 3 ri t, rddist illa strhvalirnar ti havi, og 4 av t at han ikki tti bvur at styggja teir vi, 5 hevi hann till tess tarvsmykju, sum hann 6 kastai sjgvin, t i hvalir vru nr staddir 7 btinum.	1 Mikjenes hevur ttir manna sgn vere 2 flotiggj. Ain mvur y Srvje, sum javnlia 3 re t, raddist idla strkvlenar te hve, og 4 v ty hann ikkje tte bvur stiggja tair vi, 5 hie hann til tss tarvsmikjo, sum hann 6 kastaje y sjgvin, t y kvlir vro nr staddir 7 btenun.

Jakobsens och Hammershaimbs ortografi sida vid sida. (Thráinsson et. al. (2004))

’Mikines har enligt sägnerna varit en flytande ö. En man i Sørvágur som brukade gå och fiska var mycket rädd för de stora valarna ute i havet och eftersom han inte hade det stinkande ämne som brukade användas för att skrämma i väg dem använde han tjurdynga i stället och kastade det i havet då valarna var nära båten’ (min översättning)

Jakobsens ortografi slog aldrig igenom på Färöarna. Det kan man å ena sidan tycka är synd utgående från ett inlärarperspektiv. Ett skriftspråk som ligger nära det talade språket förefaller eftersträvansvärt. Språk utvecklas konstant och det kan kännas bakåtsträvande att bilda en ortografi baserad på språket i det förflutna.  Å andra sidan har Hammershaimbs ortografi också sina fördelar, speciellt om man redan förstår något av de nordiska språken.

Ett av problemen med Jakobsens uttalsnära rättstavning var att avgöra vilken dialekt man skulle utgå ifrån. Färöiskan är ett språk med många dialekter och Hammershaimbs skriftspråk förhåller sig opartiskt till dem. Den samnordiska formen kan också tänkas förankra färöiskan i ett större sammanhang och ge ett litet språk en större relevans i språkfamiljen. Färöiskan har under årens lopp varit tvungen att hävda sig vid sidan av danskan. Idag används det färöiska språket i skolorna, kyrkan och som administrationsspråk på Färöarna.

Nu har jag läst färöiska i en termin och kan fortfarande inte på långt när påstå att jag hänger med i alla svängar när jag lyssnar på färöisk radio. I verkligheten är jag rätt nöjd om jag förstår en hel mening, snappar upp ett nytt ord här och där och förstår vilket ämne programmet behandlar. Det svåraste är ändå fortfarande rättstavningen. Jag kan gott förstå att den orsakar huvudbry för färöiska barn och unga.