För en modersmålslärare i huvudstadsregionen är tvåspråkigheten i skolan intressant antingen läraren vill det eller inte. Det har flera gånger betonats att skolan speglar vårt samhälle. Denna spegelbild ger oss en möjlighet att granska samhället. Skolan har också en nyskapande funktion. Balansgången på den tunna linjen mellan skolan som spegel och skolan som påverkare bidrar till att göra lärararbetet så spännande.

Viking Brunell har skrivit att symbiosen mellan språk, kultur och samhälle gör att modersmålet som läroämne har en stark samhällsanknytning. Åshöjdens grundskola i Helsingfors, skolan jag arbetar i,  har samhällsorientering som profilering, vilket innebär möjligheter till arbete kring de olika språkens roll i samhället. En överväldigande majoritet av eleverna i skolan, som ligger i Helsingfors norra distrikt, är tvåspråkiga. Det rör sig om minst tre fjärdedelar av alla elever. För läraren i modersmål och litteratur är utmaningarna inte svåra att hitta.

Syftet med min avhandling var att beskriva den språkliga situationen i Helsingfors svenska skolor. Som utgångspunkt valde jag debatten i Hufvudstadsbladet hösten 1997 och de åsikter som framkom i de många inläggen. Med hjälp av tidigare forskning om tvåspråkighet ville jag se om den bild av tvåspråkigheten i skolan som debatten gav stämde överens med forskningsresultaten. Jag använde mig också av andra artiklar som ingick i Hbl i anslutning till debatten. Med hjälp av 15 kompletterande intervjuer ville jag ytterligare ringa in situationen i Helsingfors och samtidigt få mera personliga synpunkter på läget.

Insändarna var ofta starkt färgade av skribenternas attityder och hade ofta sitt ursprung i privatlivet – ”hos oss har tvåspråkigheten alltid fungerat så bra”. Intressant är att så många automatiskt utgick från att de tvåspråkiga eleverna försämrar språket, d.v.s. svenskan, i skolan. Gällande eventuella åtgärder gick meningarna i sär: en del ville införa spärrar för elever med svag svenska medan andra försvarade de tvåspråkiga elevernas rätt till svensk skola.

Tvåspråkigheten och svenskan

”Hur skall vi undvika den språkliga försämring ett ökande antal tvåspråkiga elever medför?”

Det är naivt att tro att en skola där kanske två tredjedelar av eleverna har svaga färdigheter i undervisningsspråket inte skulle påverkas – detta är en åsikt som ofta lyfts fram i debatten. Lärare som intervjuas i Hufvudstadsbladet i anslutning till debatten berättar att eleverna talar ”ett kargt språk”, de har problem med rättstavningen och ett begränsat ordförråd. Diskussionen om tvåspråkighetens följder i klassrummet ses bland skolfolk som välkommen.

Om det är så att elevernas kunskaper i svenska försämras, vems är då felet? Två svar ur debatten får representera huvudlinjerna: Felet är inte de tvåspråkiga elevernas utan skolans, skriver Stina Nybäck, mor i en tvåspråkig familj. Skolan klarar inte av tvåspråkigheten och de tvåspråkiga barnen. Den klarar inte heller av att sköta kontakterna med de tvåspråkiga familjerna. Kerstin Smeds, också hon mor i en tvåspråkig familj och den som inledde debatten, skriver att svenskan snart bara är ett rudiment i Helsingforsregionen och hon anser att en allmän språklig nedgång sker i skolor med ett stort antal tvåspråkiga elever.

Åtgärderna då? Behovet av ökade resurser till skolan framkommer genom hela debatten. Några skribenter betonar att de svenska politikerna och myndigheterna måste uppmana den finska sidan att ta sitt ansvar gällande antingen språkbad eller språkskolor för att antalet helt finska elever i de svenska skolorna skall minska. Skribenterna ser de finskspråkiga eleverna som förfinskningens katalysatorer. Följden av eventuella åtgärder för att begränsa elevtillströmningen till de svenska skolorna blir dock färre elever och färre skolor, påpekar professor Marika Tandefelt vid en presskonferens, ordnad av den arbetsgrupp som under ledning av Pär Stenbäck tillsatts att utreda situationen. Hon vill också att alla skall förstå att skolornas huvuduppgift inte är att försörja de finlandssvenska lärarna utan att ge god undervisning.

Det behövs kommunala, statliga och privata satsningar i stor omfattning, svarar Gunborg Gayer, utbildningschef för Linjen för svensk utbildning vid Helsingfors utbildningsverk, på min intervjufråga om vad som borde göras för att stödja svenskan i skolan. Lärarutbildningen skall endast anta studerande som behärskar svenska och fortbildningen skall fokuseras på en medvetenhet om modersmålets betydelse, fortsätter hon. Det skall också framgå av skolornas läroplaner att skolorna satsar på modersmålet.

Frågan om huruvida allt fler tvåspråkiga elever påverkar svenskan i skolan i negativ riktning har inte utretts, så ett mera vetenskapligt svar på frågan står inte att finna i litteraturen. Jag anser att den förutfattade meningen att en språklig nedgång sker i hög grad avspeglar en negativ attityd mot tvåspråkiga elever, som i flera fall har upp­stått ur viljan att skydda de egna barnen. Risken med att t.ex. som modersmålslärare utgå från liknande attityder är att det kan prägla förhållandet till eleverna, vars synd alltså är att deras föräldrar talar olika språk. Lärarna behöver fortbildning i att se rikedomen i tvåspråkigheten och i att utveckla undervisningsmetoderna så att den enskilda eleven beaktas och visas respekt.

I en fallstudie av 24 högstadieelever i Högstadiet Svenska normallyceum, gjord av Catharina Visapää, framkommer att de enspråkigt svenska eleverna de facto använder svenskan mindre utanför skolan och hemmet än de tvåspråkiga. Undersökningen är liten och begränsad enbart till Helsingfors södra skoldistrikt, men kan kanske ge diskussionen nya infallsvinklar och få oss att granska våra förutfattade meningar.

Valet av skolspråk

”Hur skall vi nå en situation där eleverna börjar skolan på det språk de behärskar bäst?”

Hufvudstadsbladets chefredaktör Erik Wahlström skriver i en ledare att det är en olustig tanke att en svensk skola inte skulle ta emot en finsk elev som vill lära sig svenska. Eleven själv och föräldrarna måste vara medvetna om hur mycket arbete skolgång på ett nytt språk innebär, annars lider både eleven och klassen, konstaterar han. De finsk­språkiga eleverna är inte problemet, utan alla de tvåspråkiga som har en svag svenska, påpekar rektor Kerstin Meinander i en intervju.

Det är självklart att skolan skall få ställa krav på elevernas språkkunskaper, anser Lilly Hollstén, då ordförande för Finlands svenska lärarförbund, då hon intervjuas av Hbl. De finska föräldrarna måste informeras om att skolan inte bara förmedlar ett språk. Det som krävs är en stor satsning av föräldrarna eftersom den svenska skolan inte fungerar som ett språkbad. Om de svenska skolorna reduceras till språkskolor gräver vi vår egen grav, betonar hon.

Sann tolerans och demokrati är att avstå från en elev som skolan skulle behöva med tanke på resursfördelningen, för att eleven skall ha bättre möjligheter att klara sig, skriver Henrica Bargum, ordförande för Utbildningsnämndens svenska avdelning, i en insändare. Arbetet måste utgå från vad som är bäst för det enskilda barnet, och inte som i debatten fokuseras på om och hur skolarbetet lider av barn som inte förstår undervisningen, tycker hon.

Professor Marketta Sundman skriver i sin bok Barnet, skolan och tvåspråkigheten att ett frivilligt språktest, BASIS-testet, har utarbetats i Nylands län för att hjälpa föräldrarna vid valet av skolspråk för barnen. Eftersom den svenska skolan i Finland är avsedd för barn som har svenska som modersmål är det omöjligt att helt anpassa undervisningen till elever som inte behärskar skolspråket, fortsätter hon. Ett flytande, svenskt talspråk betyder inte att eleven behärskar ordförrådet tillräckligt väl. Eleven kan också känna sig socialt handikappad om skolspråket är för svagt, påpekar Sundman.

Gunnel Knubb-Manninen anser i en artikel i boken Ett gott mål. Modersmålet i skolan att det i diskussionerna om valet av skolspråk ofta har rört sig om lärare som vittnat om elever som skulle klara sig bättre i finsk skola. En undersökning av medelbetygen för olika elever visar att de tvåspråkiga klarar sig lika bra, eller t.o.m. bättre än enspråkigt svenska elever. Knubb-Manninen betonar ändå att det p.g.a. de stora individuella skillnaderna inte betyder att alla tvåspråkiga elever klarar sig bra.

Frågan om finska barn i den svenska skolan kan ses dels ur en språkpolitisk synvinkel, dels ur en individualpsykologisk, påpekar Knubb-Manninen. Språkpolitiskt sett är det positivt med allt fler tvåspråkiga individer eftersom allt fler då också behärskar svenska. Det negativa är att svenskan också löper en risk att försvagas. På ett individualpsykologiskt plan måste man fråga sig hur färdigheterna i de två språken står i relation till individens utveckling. Lider eleven av språkvalet kan det knappast ersättas av nyttan med två språk, skriver hon.

Behöver skolorna språktest?

”Hur skall vi öka kontrollen av språkfärdigheterna före skolstarten och hur skall kontrollen gå till?”

Skolorna måste få ställa krav på språkkunskapen hos de blivande eleverna. Egentligen borde det främst handla om att kontrollera föräldrarnas attityder och kunskap om vad svensk skola innebär, tycker Lilly Hollstén i en intervju i Hbl. Vi kon­trollerar att eleven kan tillgodogöra sig undervisningen, säger Kerstin Meinander. Tvåspråkiga som börjar i första klassen borde genomgå nivåtest med risk för att elevunderlaget sviktar, skriver Kerstin Smeds i en insändare. Språkprov behöver inte införas – daghemspersonalen märker om barnen kommer att klara sig i svensk skola, tycker speciallärare Nina Eriksson-Holmström i min intervju. Valet av skolspråk har egentligen redan skett vid valet av dagvård, anser också Meinander, men påpekar att svenskt daghem ändå inte är någon garanti för att ett barn skall lära sig svenska, eftersom personalen på många håll talar finska med finska barn. Många skolor ville införa nivåtest våren 1997, men det ansågs strida mot lagen, säger Henrica Bargum då Hbl intervjuar henne och frågar också hur man mäter ett barns förutsättningar. Vid valet av skolspråk förekommer det dock att föräldrarna är överambitiösa, tror hon. Åsikterna går tydligen i sär också på denna punkt.

De som önskar testning av språkkunskaperna före skolstarten vill undvika att det finska inslaget blir för stort i de svenska skolorna, skriver Ulla Laurén i en artikel i Ett gott mål. Modersmålet i skolan.  Hon ser många orsaker till att undvika test. Det är svårt att konstruera test som på lämpligt och pålitligt sätt skulle kunna mäta alla sidor av språkbehandlingen hos 6–7-åringar. Barn som inte klarar ett svenskt test kanske inte heller skulle klara det på finska.

Ett test skulle också kunna uppfattas alltför auktoritativt av föräldrarna, påpekar Laurén; de skulle lätt överskatta resultatets betydelse, vilket i sin tur skulle leda till att ett dåligt resultat automatiskt gav låga förväntningar. Låga förväntningar skulle i sin tur fortsättningsvis leda till dåliga resultat. Laurén påpekar också att barn hela tiden utvecklas språkligt och att det därför är viktigare att koncentrera sig på hemmets betydelse för skolframgången.

Många tvåspråkighetsforskare anser att ett av problemen när man mäter språklig färdighet är att förhållandet mellan ett språks ytstrukturer, som är lättare att mäta, och individens kommunikativa kompetens sällan klargörs. Ofta testas hur de tvåspråkiga behärskar de enspråkigas språkliga kod, samtidigt som det blir allt klarare att utvecklingen av en tvåspråkig kompetens omfattar en interaktion mellan två språk. Det skulle vara viktigare att se tvåspråkiga barns språkstrategiska prestationer i stället för de språkliga bristerna. Vissa forskningsresultat tyder också på att både den receptiva och den produktiva förmågan borde beaktas för att göra de tvåspråkiga barnens färdigheter rättvisa.

Tvåspråkighet som en resurs

”Vad borde vi göra för att se tvåspråkigheten som en positiv utmaning?”

När skall de tvåspråkiga börja ses som en positiv resurs i stället för en risk och en belastning, undrar J.P. Roos i ett debattinlägg med rubriken ”Varför skrämmas av tvåspråkigheten?”.

Enspråkiga personer i en språklig minoritet har ofta negativa attityder mot språkväxling och lån från majoritetsspråket och negativa attityder är inte en bra utgångspunkt för språkvård, har Marika Tandefelt påpekat i sin undersökning av två­språkigheten  i Helsingfors.

Mot bakgrunden av mitt arbete i skolan kändes en del av det som skrevs i debatten verklighetsfrämmande. Medan jag skrev på min avhandling fastnade jag för tre åsikter jag vill försvara under mitt framtida arbete i skolan: 1) tvåspråkiga barn måste få utveckla båda sina språk, 2) skolan bär ansvar för att varje antagen elev får en så god undervisning som möjligt, 3) skolan måste sträva efter anpassning till en ny situation utan att ge avkall på kvaliteten.

Åsikt ett är inte svår att motivera. Flera forskare har visat att ett språk stöder ett annat. Hjärnan tycks inte ha ett bås för varje språk. Snarare är det så att all ny språkkunskap samverkar med den kunskap individen redan har. All språklig stimulans i skolan gagnar varje språk oberoende av om den ges på svenska eller finska. Det finns mycket som talar för att de tvåspråkiga eleverna skall få en tidigare start med finskan i våra svenska skolor. Det finns också många tecken på att det finns starka attityder som motarbetar en tillämpning av forskningsresultaten på denna punkt.

Så vidare till åsikt två. Skolan bär ansvar för alla antagna elever. Varje elev skall beredas så goda möjligheter som möjligt att utveckla sitt eller sina språk. Ansvaret innebär inte att lärarna ensamma skall arbeta med språken, utan att lärarna i egenskap av specialister på att lära ut också skall kunna visa föräldrarna hur de kan hjälpa sina barn. Lärarna måste kanske aktivare ta del i samhällsdebatten för att på så sätt nå dem som fattar besluten om hur pengarna fördelas.

Åsikt tre: lärarna skall följa nya forskningsrön och utveckla skolan i enlighet med dessa. Detta hör så att säga till jobbet. Genom att blunda för verkligheten, t.ex. genom att utgå från att alla elever är finlandssvenskar på samma sätt som modersmålslärarna själva, uppstår bara en konfliktsituation – vi mot alla dem som inte passar in i den undervisning vi planerat. Vi måste granska våra attityder och vara kreativa. Och med tanke på resurserna: vi måste fortbilda oss i trolleri!