Ingen förändring av skrivandet har någonsin varit så omvälvande och berört så många som datoriseringen. Det är därför helt naturligt att skribenternas kompetens inte alltid är i nivå med deras maskiners, att det råder viss förvirring om vad man får och bör göra och att det finns flera medtävlare i kampen om vem som ska få definiera de nya normer som snart kommer att fylla tomrummet efter de gamla som hörde hemma på kontor och tryckerier. Frågan är bara vem som kommer att sätta standarden. Några av de tävlande kommer vi att få träffa i denna artikel som i huvudsak bygger på en undersökning av amatörskribenters beteende vid datorn (Melin, 1997). Denna undersökning har under det senaste året kompletterats med ett par opublicerade punktstudier av texter från små föreningar (t.ex. bostadsrättsföreningar), enmansföretag (revisionsbyråer och fastighetsmäklare) och universitetsinstitutioner.
Hur mer ambitiösa texter – framför allt personal- och kundtidningar – utformas kommer under de närmaste två åren att undersökas inom ramen för ett projekt som Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet stöder.
Kampen om normen
Den aktuella normförvirringen vid desktop publishing (DTP) beror på att det tidigare fanns två parallella normsystem som nu delvis glider samman. Under tiden BC (= before computer) var det ekonomi och maskiner som bestämde hur en text skulle se ut. Den påkostade och storskaliga textproduktionen via förlag och tryckerier resulterade i ett vackert hantverk som brukar kallas bok-tryck. På kontoren var man hänvisad till billigare och småskaligare skrivdon som skrivmaskiner, karbonpapper och stencilapparater.
Just de tekniska förutsättningarna gjorde att det utvecklade sig två olika regelsystem som kunde kallas blynormen, efter de gamla sätteriernas blytyper, och Haldanormen, efter den skrivmaskin på vilken de flesta lärt sig reglerna för systematisk maskinskrivning. Dessa regler finns lättast tillgängliga i Språknämndens skrivregler respektive Standardiseringskommissionens Skriva på kontor. Blynormen förvaltades av yrkesfolk som redaktörer, sättare, faktorer, korrekturläsare och grafiska formgivare. Haldanormen traderades vid skrivmaskinskurser och förvaltades av sekreterare.
I mitten av 80-talet blev det med ens möjligt att förena de två normerna. Persondatorer till överkomligt pris kunde göra mycket av det tryckeriernas maskinpark dittills varit ensamma om att klara av. De kunde variera typsnitt och typstorlek, de kunde växla mellan normal, fet och kursiv text och de kunde ha raka marginaler. Men en sak kunde maskinerna absolut inte. De kunde inte förmedla yrkeskunskaperna från vare sig förlagen eller sekreterarna.
Båda normerna hade sina för- och nackdelar. Blynormens främsta ambition var att erbjuda en estetiskt tilltalande text, men den väjde inte för invecklade och undantagsrika regler. Haldanormen ville skapa effektivitet och överblickbarhet. Reglerna var enkla och konsekventa, vilket var bra för både skribenter och läsare. Av de båda normsystemen har den påkostade och vackra blynormen högst prestige.
Naturligtvis fanns stora likheter mellan normsystemen, men de systematiska skillnaderna var följande:
| Blynorm | Haldanorm | |
| Rubriker | snitt- och gradvarianter | versaler och understrykning |
| Hgermarg | rak | oregelbunden |
| Nytt stycke | indrag | tv radmatningar |
| Frkortningar | punkt ibland (o.s.v.) | mellanslag (o s v) |
| Ordmarkering | kursiv och halvfet | understrykning eller sprrning |
Därtill kommer rena materialskillnader som att kontoren arbetade uteslutande med A4-sidor, medan förlagen kunde vara flexibla. Skrivmaskinerna kunde inte åstadkomma proportionell skrift, medan tryckerierna hade en uppsjö av stilsorter.
Kampen mellan normsystemen pågår, men vi kan avläsa vissa etappresultat. Blynormen har avgått som segrare i fråga om rubriker. Få håller till godo med de primitiva medel, versaler och understrykning, som Haldanormen erbjuder. Men å andra sidan utnyttjar inte amatörskribenter blynormens möjligheter fullt ut. Många markerar inte rubrikhierarkier tillräckligt tydligt, de använder sällan avvikande typsnitt och det slarvas med konsekvensen.
Under en period såg det ut som den raka högermarginalen skulle vinna över den oregelbundna. Men nackdelarna blev för stora när amatörer skulle gå in och finavstava texten för att undvika allt för stora ordmellanrum, s.k. gluggar. Där håller alltså Haldanormen på att återerövra förlorad mark, och den stora fördelen är färre avstavningar och därmed färre avstavningsfel.
Med styckegränserna är det värre. Okunniga skribenter blandar friskt, vilket är en styggelse för varje grafisk estet, och det ser ut som vi håller på att få nya normer med flera grader för styckemarkeringar. De som studerat fenomenet närmare menar att indrag är den tydligaste markören, den som fungerar även vid sidbrytning (Strömquist 1987). Å andra sidan är reglerna för korrekt bruk så invecklade att få amatörer klarar dem, t.ex. att första stycket efter rubrik eller tabell aldrig har indrag. Amatörskribenter föredrar Haldanormen, och få av dem som försöker sig på blynormen lyckas vara konsekventa. I ambitiösare texter (t.ex. personaltidningar) förefaller det vara tvärtom: de som följer blynormen gör sig skyldiga till vissa inkonsekvenser, medan de som föredrar Haldanormen ofta faller för frestelsen att blanda in så kallade småstycken, alltså ingen blankrad alls.
Förkorta och markera
Förkortningar med punkt eller mellanslag är en stridsfråga. Mellanslag är enklast och konsekventast, men å andra sidan skapades systemet för skrivmaskin där man lätt kunde undvika att förkortningen delades på två rader. På en dator måste man markera s.k. hårt mellanslag med ackordet CTRL SKIFT SPACE, vilket få skribenter har fingerfärdighet eller tålamod till. Att skriva förkortningar med punkter kräver mycket lite extraarbete. Problemet är i stället att det finns många undantag (t.ex. måttenheter, sammandragningar som dr och företagsnamn), och det finns många platser att placera punkten på (bla. bl. a. b.l.a.) vilket inte ser så elegant ut. Det finns också skribenter som varken använder punkt eller mellanslag, d.v.s. bla, tex och mfl. Förkortningar är alltså ett problem för amatörskribenter, och lösningen blir oftast att i första hand undvika och i andra hand skriva ut dem. Detta bruk sammanfaller med de stora tidningarnas praxis. Den som prövar metoden kommer att finna att åtskilliga förkortningar är tämligen umbärliga.
Den sista punkten gäller markering av ord. Valet är oftast enkelt mellan Haldanormens understrykning och de s.k. snittvarianter som datorerna erbjuder, men det blir ofta svårt för amatören att välja konsekvent mellan kursiv eller fet stil.
Dessa valmöjligheter kan skildras som en kamp i fem ronder där ömsom den ena, ömsom den andra ser ut att vinna. Men det är fråga om en sammansmältning av två normsystem, och definitivt inte en kamp där vinnaren tar allt. Utifrån ett kontorsperspektiv kan man konstatera att nya maskiner ger nya grafiska uttrycksmedel som bör utnyttjas, t.ex. rubrikgrader och proportionell text, och från ett tryckeriperspektiv kan man se att en försvarlig del av de egna uttrycksmedlen kommer till bruk för nya syften. Ifrån ett upphöjt objektivt perspektiv är den gamla Haldanormen död, den gamla blynormen lever kvar inom sina domäner, och ute på kontoren växer något nytt fram.
Enkelt eller traditionellt?
Vi har redan fått en antydan om hur detta nya tar form, och för den som i utbildning eller språk-vårdsdebatt vill hjälpa utvecklingen på traven finns ett par viktiga avgöranden. Vill man ha ett enkelt system som minimerar fel eller ett system som bevarar traditionerna bakåt med risk för många felgrepp?
Personligen anser jag att man ska lära av historien. Förr i tiden har vanliga skribenter aldrig någonsin behövt ta ställning till teknikaliteter som typsnitt, marginaler, radavstånd, rubrikgrader etc. Allt sådant har varit en fråga för fackmän, och det blir en tung belastning att nu behärska allt detta, även utan undantagsrika regler. Dessutom har det under hela 1900-talet varit en försvinnande liten del av all text som tryckts i traditionell mening och alltså utformats enligt blynormen. Den absolut övervägande delen har producerats genom stencil- och offsetapparater. Haldanormen har varit lika dominerande i volym som blynormen varit det i prestige. Det är alltså troligen orealistiskt att tänka sig att något annat än en modifierad Haldanorm blir skrivstandard för yrkeslivets många skiftande texter.
Ett annat problem är graden av önskvärd konsekvens. Rimligen måste man kräva att den som valt en modell för styckemarkeringar eller förkortningar hanterar denna genomgående, men det finns också krav på att de olika reglerna bildar mönster så att ett val av t.ex. ”blymedel” för styckemarkering måste leda till ”blyförkortningar”. Detta skulle vara en motsvarighet till stilrenhet i ordval.
Den avgörande skillnaden mot andra stilblandningar är att vi de facto är mitt i en hybridisering. Proportionell skrift, snitt- och gradvarierade rubriker, snittvarianter för ordmarkering är självklarheter i dagens kontorsvärld, och punkter i förkortningar samt rak höger är ingen ovanlighet. Det man sist verkar vara villig att uppge är blankraden för nytt stycke, men även det förekommer. Kvar finns egentligen bara formatet: A4.
Men också på andra kanten sker förskjutningar. Studentlitteraturs böcker, som visserligen är förlagsproducerade och tryckta men vill bevara en doft av den lärda världens kompendier, har normalt mellanslag vid förkortningar och blankrad vid nytt stycke. Åtskilliga broschyrer har ojämn högermarginal. Däremot skulle courier och versala rubriker innebära en total uppgivenhet.
Kampen om defaulten
Min studie visar att amatörskribenter snarare under- än överutnyttjar sina datorers och sina programs möjligheter. De hanterar helt enkelt dyra maskiner och sofistikerad programvara som enkla skrivmaskiner därför att de kan och vågar för lite. Proffsen däremot vågar allt mer och känner sig allt friare mot normer och traditioner. Läroböcker och vissa broschyrer kan vara rena orgier i grafisk kreativitet (Melin 1995).
I detta glapp mellan kompetenser finns två nya aktörer på normmarknaden: DTP-handböckerna (t.ex. Andersson m.fl., 1993; Bohman & Hallberg, 1993; Eklund, 1989; Hallberg, 1988) och defaulten, alltså datorns förinställningar. Dessa står i minst samma motsatsförhållande till varandra som bly- och Haldanormen. Handböckerna vänder sig till de ambitiösa som vill lära sig mer medan defaulten automatiskt drabbar den liknöjde.
DTP-handböckerna ställer knappast till med någon skada, och de skulle kunna vara till verklig nytta om de baserades på aktuella studier av hur yrkeslivets texter faktiskt ser ut i stället för att tradera välmenande råd. Vid Nordiska språk vid Stockholms universitet skrivs varje termin flera fem- och tiopoängsuppsatser som granskar olika aspekter av yrkesmässigt skrivande. Flera av dessa har berört den framväxande normeringen av olika slag av paratexter (Persson 1994) som faktarutor, puffar, ingresser och utdragstexter, och de diskuterar diskrepanserna mellan faktiskt bruk och traderade normer för t.ex. styckemarkeringar, rubriker och ordmarkering. Åtskilligt mer skulle behöva göras, men redan med det underlag vi har kan vi säga att de flesta DTP-handböcker inte är helt uppdaterade på hur seriösa byråer, förlag och tidskrifter utformar sina texter i dag.
Till skillnad från handböckerna har defaulten ett högst direkt inflytande på många texters utformning, vilket inte alltid är en fördel. Defaulten kan – beroende på mjukvaran – leda till oläsligt långa rader, för litet typsnitt, osvenskt bruk av rubrikstilar, sammanfall mellan divis och tankstreck, felaktiga citattecken, decimalpunkt i stället för komma, mekanisk enkonsonantsregel vid avstavning och mycket annat. Och det är hos defaulten de allra okunnigaste skribenterna hamnar. Åtskilliga saknar t.o.m. kunskap om hur man ställer om systemen.
Både DTP-handböckerna och defaulten har emellertid fördelar som bly- och Haldanormerna saknar: de är påverkbara. Där handböckerna har brister beror det snarast på luckor i svensk textforskning, inte på nonchalans från författarnas sida. Det är också svårt att tänka sig att gällande defaultinställningar skulle vara en prestigesak för programvaruleverantörerna. På sikt kommer säkert en samrådsgrupp med språkvårdare och programföretag att kunna lösa problemen. Språkvården har ju redan i och med senaste upplagan av Skrivregler (1991)tagit ett kliv in på de grafiska domänerna.
Säg det i toner!
Det är mycket en skribent bör kunna utöver att hantera ord och tecken. Många amatörer är inte ens medvetna om att de kan säga det i toner (= kolpulver) och inte (bara) i ord. Proffsen har däremot ställt gamla textbegrepp på ända. Det är skillnad på grafiska spinkar och grafiska atleter.
En person i min ålder (= aktningsvärd) som får ett skrivuppdrag, t.ex. denna artikel, tar sig för med att skriva en text. Visserligen består den av olika delar, inledning, bakgrund, delaspekter, historik, en konsekvensutredning och kanske en liten avslutning. Allt detta binds samman på olika sätt: DTP-handböckerna... ; Till skillnad från handböckerna ...; Under 80-talet...; Nu....
Ett yngre textlejon skulle stryka inledning och bakgrund och smälla upp en illustration med välexponerad bildtext. Historiken skulle förvandlas till ett par textexempel på tonplatta, t.ex. bly- och Haldatext, konsekvensutredningen skulle punktas upp och kanske läggas inom en ram och delaspekterna skulle brytas ner i parallella spalter men med en gemensam rubrik. Endast transportsträckorna skulle bli till sammanlänkande brödtext som får få läsare.
Så långt behöver man inte gå, men det finns rader av språkhandlingar som förr alltid sköttes med ord som numera lika gärna kan målas i toner. Man behöver bara erinra om hur enkelt och effektivt mellanrubriker synliggör en textstruktur i jämförelse med metatext och andra verbala textbindande element. Och det finns åtskilliga andra grafiska alternativ till verbala/retoriska strategier. Det är när dessa utnyttjas optimalt som vi ser det stora textförändrande inflytandet från datoriseringen.
Den grafiska uppställningen på sidan 7 ger en föreställning om vidden av möjligheter att välja grafisk form i stället för språklig. Självfallet kan man inte i alla lägen tala om faktisk utbytbarhet, men skribenter med olika läggning kan träffa sina val på ett sätt som ger texter väsentligt olika karaktär.
Det är omöjligt att ha en aning om hur det rent verbala språket kommer att förändras på grund av konkurrerande uttrycksmedel. Rimligen finns olika personligheter med större eller mindre retorisk, större eller mindre grafisk uttrycksförmåga som de kan leva ut i en DTP-miljö. Just nu är vi inte i det läget att de grafiska medlen överutnyttjas – tvärtom. De flesta texter skulle må lika bra av ett måttfullt bruk som vissa andra – t.ex. lärobokstexter – skulle vinna på större återhållsamhet. Denna balans mellan avhållsamhet och missbruk utgör den tredje kampen om de nya normerna.
Vem bestämmer normen?
Den absolut övervägande mängden texter produceras vid persondatorer. Tvärtom vad man tror är det bara blygsamma fragment av all text som framställs vid tidningar och förlag – trots att vi under 80- och 90-talet haft en tidningsboom av väldiga mått (Melin 1996). Mönstren för alla texter i yrkeslivet kommer att växa fram i ett samspel mellan blynormen, Haldanormen, defaulten, DTP-handböckerna och den grafiske atletens respektive spinkens textideal. Språkvården behöver naturligtvis inte tillkämpa sig rollen av herre på täppan; en blygsammare roll är att sitta vid ringside som poängdomare, och ett minimikrav blir att följa utvecklingen.
Vill språkvården spela en aktiv roll i dessa val – och det är min poäng med denna artikel – måste man ta itu med två frågor:
1. Hur ska den nya kontorsnormen se ut? Själv menar jag att rationell skrift behöver rationella regler, så behåll allt som är funktionellt oavsett varifrån det kommer: varierade rubriker (bly), ojämn höger (Halda), mellanslag vid förkortningar (Halda), styckemarkering med blankrad (Halda) eller indrag (bly), funktionell fördelning mellan olika sätt att märka ord (bly).
2. När ska man komma så nära blynormen som DTP tillåter? I alla de allt fler texttyper som varken är kontorens slit och släng eller tryckeriernas prestigeprodukter frodas hybridiseringen. Jag har redan slagit fast att jag för egen del inte tror att stilrenhet är realistiskt, och praktiken visar att det finns flera svar på frågan.
Gammeldags lärdom och fint bokhantverk
Minimalisterna menar att blynormen är till uteslutande för experterna på byråer och förlag. De flesta menar att det är prestigebehovet som avgör. S.k. inhouse publishing – och dit får man räkna många vetenskapliga konferensvolymer – ska ha en doft av gammeldags lärdom och fint bokhantverk, även om den är en produkt av en dator och universitetets reprocentral. Lite nedlåtande skulle man kunna tala om en gränsdragning mellan slit-och-släng-texter å ena sidan och skryttexter å andra sidan. I praktiken får man en fördelning baserad på format: A4-format enligt en modifierad Haldanorm och boksidor med sikte på blynormen. Några få menar att blynormen är det omärkta sättet att skriva och att allt med minsta ambition ska skrivas så boknära som möjligt. Själv menar jag att kriteriet A4-sidan är enklast och hanterligast.
Slutligen, måste var och en som diskuterar denna fråga vara medveten om att det definitivt inte är rationella skäl som avgör hur skribenter väljer och vrakar ur de möjligheter som gamla och nya normer erbjuder. Nästan alla har känslomässiga bindningar till gamla normsystem. En del tjusas av den esteticism och lärdom som blynorm lätt associeras med, och andra imponeras av den modernism och effektivitet som lika lätt associeras med Haldanormen. Det är alltså snarare tradition och vanans makt än rationella skäl som styr skribenternas preferenser.
Vad behöver skribenten lära sig?
Denna artikel präglas av en viss uppgivenhet inför utsikterna att lära hundratusentals skribenter att hantera förfinade grafiska uttrycksmedel. Detta har delvis sin bakgrund i att det blir mycket nog för ensamskribenter/formgivare att hålla ordning på, finesser som tidigare skribentgenerationer tryggt kunde överlåta åt fackmän: textens placering på sidan, citatvarianter, typsnitt och rubriker.
En gång var text bara svart text. För en grafiker är det vita tomrummet, s.k. luft, lika viktigt. Nu är det skribenten själv som får skapa harmoni mellan ljusets och mörkrets krafter genom att sätta marginaler och definiera gränser mellan rader, stycken och avsnitt.
En gång i tiden gällde det att skilja mellan citat och referat. Nu gäller det dessutom att skilja mellan bruk av citattecken, indrag, kursiv, utdragstext och tonplatta – alla konventionaliserade medel för att återge andras tankar.
En gång var bokstäver en sorts abstrakta grafem, helt genomskinliga för den som sökte innehållet i texten. Nu måste man veta att olika fonter står för olika värden och därmed kan sända vitt skilda signaler:
jag struntar fullkomligt i hur texten ser ut
jag har inte lust att välja något annat än det självklara
jag vill ge ett modernt och effektivt intryck
jag har ett ganska starkt ego
En gång var rubriker något som stod först i en text, och allt annat ordnades i senare produktionsled. Nu måste allt (huvudrubriker, underrubriker, mellanrubriker) formges och hierarkiseras i ett tryckfärdigt manus.
Allt detta har blivit minimikrav på alla skribenter med någon ambition på textens slutresultat. Och det har blivit riktmärken för dem som utbildar skribenter och som sätter standarden för språkvårdsarbetet.
| Domn | grafiska lsningar | sprkliga/retoriska lsningar |
| Strukturering: | rubriker | metatext |
| styckeindelning | textbindning | |
| punktning | ||
| frgkodning | ||
| ikoner | ||
| Emfas: | snittvariant | deixis |
| ram | emfatisk omskrivning | |
| storlek | ledplacering inom mening | |
| frg | position inom text | |
| ikoner | anafor | |
| kontrast | ||
| Konkretiseringar: | illustration | exempel |
| tabeller | citat | |
| diagram | narrativ form | |
| grafik | bildtext | |
| Introduktion: | puff | presentationsformulering |
| ingress | metatext | |
| rubrik | obestmd form | |
| utdragstext | ||
| bildtext | ||
| Sammanfattning: | ruta | metatext |
| rasterton | ||
| indragstext | ||
| abstract |
Referenser
Andersson, I., Persson, A., Romell, S. (1993) Layout och desktop. Liber - Hermods, Malmö.
Bohman, J. & Hallberg, Å. (1993) Grafisk design, det synliga språket. Bokförlaget Spektra AB. Arlöv.
Eklund, R. (1989) Handbok i Desktop Publishing, Liber, Stockholm.
Hallberg, Å. (1988) Desktop publishing. Utrustning. Programvara, Användningsområden. Grafiska regler. Text- och bildbehandling. Layout. Stilval. Spektras handboksserie.
Ingemark, P. (1990) Layout med dator – principer för funktionell formgivning. Studentlitteratur. Lund.
Josephson, O. (1987) Småstycken. I: Språkvård 1987:3.
Melin, L. (1995) Grafisk pyttipanna. I: Läroboksspråk. Ord och stils årsbok. Hallgren & Fallgren.
Melin, L. (1996) Vem skriver vad? I: Språket lever! Festskrift till Margareta Westman.
Melin, L. (1997) Desktop åt folket. I: Svenska i IT-samhället. Red O. Josephson. Hallgren & Fallgren.
Persson, C. (1994) Paratexten i Expressen. I: Journalistik i förvandling. Om språk och texter i Expressen. Red J. Svensson. Nordlund 19. Småskrifter från institutionen för nordiska språk i Lund.
Strömquist, S. (1987) Styckevis och helt. Liber.
Svenska skrivregler utgivna av Svenska språknämnden (1991). Almqvist & Wiksell. Stockholm.
Skriva på kontor (1995) En SIS-STG-publikation utgiven av SIS.
Kommentar
Redaktionen är helt enig med Lars Melin om att också det typografiska bör omfattas av språkvården. Också i skolan bör man i högre grad än nu ge undervisning om elementära typografiska principer – den tid är förbi då alla skolarbeten skrevs för hand.
På en punkt är vi emellertid oeniga med artikelförfattaren. Vi kommer att fortsätta rekommendera att avbrutna förkortningar skrivs med punkt, alltså t.ex., bl.a., t.o.m., ung., mat. osv. Det gör det lättare för läsaren att se att det är fråga om förkortningar, och det underlättar för skribenten som då har klara regler och inte behöver falla för frestelsen att skriva bla och tom. Dessutom förhindrar det att förkortningen delas upp på två rader vid automatisk radbrytning.
Mikael Reuter