Svar: Juridiska termer kan ofta vara svåra att förstå och hålla reda på för den som inte är insatt i juridik. I  rättegångar gäller det för parterna i ett mål att föra fram olika former av bevis för domstolen. Här följer några bevisteoretiska termer som används i samband med bevisning i våra domstolar.

Bevisbördan (fi.todistustaakka) i ett rättsfall vilar på den som angående en viss omständighet måste föra fram bevisning för att vinna målet. Tydligast kommer bevisbördan fram i brottmål. I ett brottmål är det alltid åklagaren som har bevisbördan. Det är alltså åklagarens uppgift att styrka att just den eller de personer som är åtalade har begått de påstådda gärningarna. Dessutom måste han prestera så mycket bevisning att domstolen kan anse gärningarna styrkta. Om åklagaren inte lyckas med sin uppgift skall de åtalade frikännas.

Man kan även  höra talas om ”äkta” respektive ”falsk” bevisbörda. Den ”äkta” bevisbördan syftar på den bevisbörda som nämndes och gavs exempel på ovan.  Den ”falska” bevisbördan kan tydliggöras med ett exempel: En person är åtalad för ett grovt brott. Åklagaren har bevisbördan (den ”äkta”) och kan inte räkna med fällande dom annat än om det blir uppenbart att den åtalade begått brottet. Bevisupptagningen sker, och alltmer graverande bevisfakta hopar sig mot den åtalade. Försvararen blir mer och mer bekymrad och säger på ett visst stadium till sin klient: ”Nu får vi räkna med att bevisbördan har gått över på oss.” Det som han avser med detta är att bevisning­en mot klienten har blivit så stark att en fällande dom kan befaras. Bevisbördepunkten (även beviskrav, fi. todistuskynnys) är alltså passerad (till­räcklig bevisning för fällande dom har skett) och enda chansen att undgå en fällande dom för den åtalade består i att tillräcklig motbevisning framförs, så att värdet av bevisningen mot den åtalade sjunker och framstår som otillräcklig för en fällande dom.

Bevismedel är de olika typer av bevisning som kan tänkas förekomma. Man skiljer mellan reella och personella bevismedel. Personella bevismedel är t.ex. vittnesmål, utsagor av sakkunniga och partsutsagor, där domstolen skall värdera det som sagts. Reella bevismedel är bl.a. skriftliga eller tekniska bevis, där intresset är knutet till ett föremål som t.ex. en förfalskad check eller en fastighet som är utsatt för mögel.

Ett rättsfaktum (fi. oikeusfakta) är av omedelbar betydelse för utgången av en rättegång. Ett rättsfaktum är alltså ett omedelbart, relevant faktum, d.v.s. ett faktum som för sig, utan att behöva vara kombinerat med andra faktum har en viss rättsföljd. Några exempel: A har avlidit och har kvarlåtenskap (rättsfaktum). B är A:s son (rättsfaktum).  Därmed har B arvsrätt (rättsföljd).  Eller: A har kört bil på fel sida av vägen (rättsfaktum). Vid det tillfället blev B påkörd och skadad av A (rättsfaktum). B har då rätt till skadestånd (rättsföljd).

Ett bevisfaktum (fi. apufakta) är till skillnad från ett rättsfaktum inte förknippat med någon omedelbar rättsföljd. Ett bevisfaktum tillåter i stället en viss slutsats – eller åtminstone ger det anledning till ett visst sannolikhetsresonemang – om ett visst rättsfaktum. Ett bevisfaktum kan även sägas vara ett ”hjälpfaktum” i förhållande till ett annat. Vittnens berättelser vid en rättegång kan till exempel utgöra bevisfakta. Ett exempel: Det har skett en kollision. Antag att en bilmekaniker hörs som sakkunnigt vittne om att bromsarna på den bil som varit part i olyckan fungerade som de skulle. Mekanikern kan naturligtvis inte redogöra för någonting annat i fallet än just bilens bromsar och eventuella brister på dem. Hans berättelse blir ett bevisfaktum som möjligen ger anledning till slutsatsen att bromsarna varit dåliga. Det i sin tur kan bli ett bevisfaktum som har betydelse för huruvida bilföraren förorsakat kollisionen eller inte.

Bevistema (fi. todistusteema) är det som skall bevisas. Åklagaren har till exempel påstått att A sålt 50 gram amfetamin till någon. A kan då tänkas göra två invändningar, att mängden var endast 10 gram och att det inte var amfetamin utan hasch. Det finns alltså två bevisteman, ett för mängden och ett annat för typen av narkotika. För att anknyta till det sagda ovan om rättsfaktum och bevisfaktum, kan varje bevisfaktum för sig aktualisera ett bevistema som har en viss mening i preliminär betydelse. Ett rättsfaktum däremot aktualiserar ett definitivt bevistema. För att för­klara detta närmare kan vi titta på ett exempel. En fotgängare har blivit påkörd av en bil. Fotgängaren påstår att bilisten körde alldeles för fort och att han dessutom körde på fel sida av vägen. Det övergripande problemet i detta fall är om bilisten kört vårdslöst eller inte. Vårdslöshet är här ett komplext rättsfaktum, dvs. ett rättsfaktum som innehåller flera skilda moment (fortkörning, körning på fel sida, dålig inbromsning, bristfällig signalering m.m.). Varje moment för sig kan vara ett preliminärt bevistema, men det definitiva bevistemat blir det komplexa rättsfaktumet – vårdslöshet – som måste underkastas en slutgiltig, samlad bedömning.