Det största problemet med modersmålsundervisningen just nu är den knappa tiden och det låga antalet kurser. Bara 6 kurser är sedan många år obligatoriska enligt läroplanen, också om vissa elever väljer att ta in 7–8 kurser i sitt program. Skolorna har – bland annat på grund av sparprogram och det nya realprovet, som "äter upp" språken – inte möjlighet att erbjuda ett tillräckligt antal fördjupade kurser och eleverna får inte tillräckligt många fördjupade kurser att rymmas i kursprogrammet. Ordföranden för modersmålsprovet i studentexamen, Pent­ti Leino, har i flera år visat för censorerna att det verkligen har betydelse hur många kurser en elev väljer. Det finns en klar korrelation mellan poängen i essäprovet och en elevs antal kurser. Det visar att undervisning lönar sig!

Läroplanen i modersmålet och litteratur är som alla läroplaner ambitiös, och skall så vara. Men lärarna måste sovra och kan omöjligt hinna med allt, varför man i studentexamen inte kan förutsätta att eleverna hunnit lära sig det som nämns i läroplanen eller behandlas i läroböckerna. Kursinnehållet är överbelastat. Eleverna i en och samma grupp, inte sällan över trettio, kan vara nybörjare, andra årets studerande och abiturienter, tredje eller fjärde årets studerande. Kurserna läses i vilken ordning som helst, varför de lätt blir fristående moduler utan klart "organiskt" sammanhang. Alla de här realiteterna leder till att fördjupning och möjlighet att naturligt bygga på tidigare kunskaper inte fungerar på ett sätt som verkligen skulle hjälpa varje elev att utveckla sitt skrivande. Det har säkert aldrig lyckats helt och fullt, men förutsättningarna är ännu sämre i dag.

Ett klart dilemma i dagens skolvärld är naturligtvis också att den faktiska tid­en för en kurs inte är de drygt 30 lektioner som är utgångspunkten för innehållet i en kurs enligt läro­planen. Dagens skola innehåller så mycket annat viktigt som naggar lektionstiden i kanterna: jippon och evenemang, samlingar och studiebesök och framför allt provveckor med provutgivningslektioner. Och då blir helt enkelt kursinnehållet och tiden för bl.a. direkt färdighetsträning i olika slag av skrivning en omöjlig ekvation. Alla modersmålslärare vet att det tar tid att lära sig skriva och att mogna i sin egen skrivprocess. Endast övning ger färdighet.

I det årskurslösa, kursformade gymnasiet har eleverna dessutom ofta många olika modersmålslärare. Ingen kan följa varje enskild elevs utveckling, uppmuntra och puffa framåt, ge individuell handledning och skapa en trygg arbetsmiljö, där också eleverna lär sig att ge respons t.ex. i processorienterad skrivning. Vi vet att en och samma engagerade lärare borde leda den processen, inte ett hopkok av skolans alla modersmålslärare.

Det här säger ännu ingenting om kvaliteten på själva provet i modersmålet. För visst känns det naturligt att också modersmålet är ett ämne vars kursinnehåll mäts i studentexamen, inte bara en mycket liten del av innehållet som det var förut, då provet enbart bestod av en uppsats. Dessutom måste vi minnas att all undervisning nu liksom förr – också om man inte hinner med allt man önskat – förbereder eleverna för livet utanför skolan, ger stoff för tänkandet och en grund för vidare inlärning.

Ett "realprov" i modersmålet, dvs. provet i textkompetens, mäter visserligen en del av kursinnehållet, men kan å andra sidan också lätt bli en drill av vissa typer av uppgifter, ibland av nödtvång mycket konstgjorda och onaturliga. Många uppgifter uppfattas inte av elever och lärare som relevanta och viktiga för en skrivande person eller naturliga för att testa läsförståelsen, vilket naturligtvis påverkar resultatet. Textkompetensprovet söker helt klart ännu sin form, likaså bedömningen.

Essäprovet består i dag av tre eller fyra olika uppgiftstyper. Man kan få en färdig rubrik, en uppgiftsformulering utan rubrik, en uppgift med en längre inspirationstext som kan men inte behöver användas eller en materialbaserad uppgift, då materialet skall vara utgångspunkten. Det kan vara förvirrande, men i allmänhet ser eleverna ganska klart skillnaderna mellan de s.k. fria uppgifterna och de materialbaserade. Vi har ändå kunnat se att man inte hunnit öva användningen av material lika mycket som före det nya provet i modersmål och litteratur. Lärarna måste använda en så stor del av undervisningen för kortare uppgifter, främst med tanke på textkompetensprovet. Tiden för uppsatser, som kräver längre resonemang och fördjupat tänkande, är för kort. Dessutom är eleverna vana vid korta snuttar i de andra språken och på nätet.

Vi hoppas att den omöjliga ekvation som i dag råder mellan läroplanen, skolans verklighet och kraven i studentexamen skall kunna lösas på något sätt, senast i samband med revideringen av timfördelningen och läroplanen. De modersmålslärare som har lång erfarenhet och hög ambitionsnivå och som vet vilken glädje läsandet, skrivandet och diskussionerna i klass kan ge känner sig nu mycket frustrerade. De vet vad de tillsammans med eleverna skulle kunna skapa om de kunde arbeta i ett lugnare tempo och öppna för det som händer i samhället omkring dem och hos eleverna. De unga nyutbildade modersmålslärarna, som med iver och engagemang vill arbeta med eleverna, måste få en chans att få utveckla sitt kunnande och sin färdighet utan att genast slås ner av dagens krassa realiteter.