Jag har inbjudits till den här tillställningen i egenskap av översättare. Jag vill ändå genast infoga att jag i huvudsak ser mig själv som författare. Översättningar började jag göra vid sidan om. Det har sina orsaker. Jag återkommer till dem.

Att vara både författare och översättare, att varva det egna skrivandet med översättningsuppdrag har sina sidor, för det mesta positiva. Det var så jag tänkte för snart tjugo år sedan när jag tog mina första stapplande steg i branschen.

Jag hade kort därförinnan fått rådet av en äldre kollega att det kunde vara bra att göra översättningar mellan de egna böckerna, för att, som han sa, ”sopa rent i vindskontoret”. Att översätta andras texter skulle således vara ett slags sinekur mellan mer krävande egna skrivuppdrag. Det var åtminstone så jag föreställde mig det.

I dag, snart två decennier senare, vet jag att det är precis tvärtom. Åtminstone för mig.  Fast jag utesluter ingalunda möjligheten att det var något fel på mitt eget vindskontor. Erfarenheten har lärt mig att det ibland kan vara lika svårt att översätta en bok som det är att skriva den. Åtminstone måste energimängden man som översättare investerar i boken vara ungefär lika stor. Annars blir det sällan bra.

Dubbelrollen som författare och översättare har följt mig från första början. Senast funderade jag på den i förra veckan, under en bokturné i mellersta Finland.

Min senaste bok har i höst utkommit på finska, och jag medverkade därför i förlagets höstturné. Vi var inalles ett tiotal författare som på kvällarna presenterade våra böcker inför en publik bestående av i huvudsak bokhandlare och bibliotekarier.

Berättelserna i min egen bok utspelar sig mestadels i Helsingforsmiljö. Många av replikerna är i själva verket tänkta på finska. Det betyder att personerna egentligen säger ”Perkele että ottaa päähän!”, inte ”åh, men det känns lite jobbigt nu, asså”. Skillnaden kan tyckas liten, men jag försäkrar er att den är tillräckligt stor för att jag ska känna en djup tillfredsställelse över att novellerna nu finns tillgängliga även på finska. Det blev hur som helst fel tågordning, där en del av boken översattes tillbaka till ett ursprungsspråk den inte är skriven på, utan som bara finns s.a.s. mellan raderna. Låter det krångligt kan jag trösta er med att detta ingalunda är något nytt problem i finlandssvensk litteratur, snarare tvärtom.

Samtidigt märkte jag att jag i den svenska språkdräkten omedvetet anammat ett rikssvenskt idiom. Upprörda finlandssvenska vänner ringde och påpekade att man inte i Helsingfors säger ”nämen, kom igen nu då, va?”. Det visade sig att jag under mina översättningsuppdrag hade jag blivit så van vid att tillfredsställa hårdhudade stockholmska lektörer att jag i själva verket beskrev en stad som var ett slags korsning mellan Helsingfors och Stockholm, låt oss kalla den för Stockfors eller Helsingholm.

Det här var första gången min finska översättare jobbade med en finlandssvensk bok. Samarbetet flöt bra, även om han sa att det ibland kändes som om jag stod och kikade över hans axel. Jag kan känna en viss sympati för hans upplevelse. Som tvåspråkig finländare - och dessutom översättare – var jag ju speciellt nyfiken på hans lösningar och angelägen om att texten skulle låta bra också på finska. Under arbetets gång märkte jag, att hur väl jag än tycker att jag behärskar finska så var det ändå väldigt svårt att komma med kreativa synpunkter när det gällde stilistiska frågor. Jag litade helt enkelt inte tillräckligt mycket på mitt språköra. Och bra så, för min översättare har gjort ett alldeles utmärkt jobb. När jag läste den färdiga översättningen tänkte jag igen på Thomas Warburtons kloka konstaterande, att om inte annat så måste en bok åtminstone ha en noggrann läsare: översättaren.

Under bussresorna förra veckan satt jag och småfnissade åt Miika Nousiainens färska bok Vadelmavenepakolainen (Otava 2007). Det är en kärleksfull skildring av en finsk man, Mikko Virtanen, som egentligen hela livet upplevt att han är svensk. Han hör till den sällsynta finska mans­typen som är så absorberad av den svenska social­demokratiska folkhemsmodellen att han anser att Per Albin Hanssons eller Olof Palmes födelse­dagar borde vara allmänna helg- och flaggningsdagar också i Finland. Dessutom irriterar han sig över finska manliga teve-meteorologer, som med sina breda axlar och bakdelar skymmer hela den svenska delen av kartan så att han inte kan se vad det blir för väder i Blekinge i morgon, trots att han själv bor i Säynätsalo. Boken är fylld av träffande iakttagelser av skillnaderna mellan de två länderna. I en strävan att överbrygga den här till synes omöjliga klyftan, uppfinner Mikko Virtanen en ny term för att beskrivna sitt predikament: han är en nationalitetstransvestit.

Det där kände jag på något undermedvetet plan genast igen.

Under de senaste femton åren har jag ömsom strävat efter att vara rikssvensk, ömsom finne, ömsom finlandssvensk.  Med varierande resultat.

Men känslan av att vara just en nationalitetstransvestit var nog en utslagsgivande faktor när jag började översätta.

För några år sen skrev jag en essä om språk i Hufvudstadsbladet. I kortet var min tes att om vi vill att svenskan ska överleva i Finland så måste vi knyta starkare språkliga band till Sverige. Att försöka skapa ett eget finlandssvenskt språk med en egen norm, eller nåtslags språkliga ghetton, har alltid framstått som en konstig tanke i mina öron.

Till saken hör att jag sällan fått så mycket respons som den gången. Vilket bevisar att språkfrågan och Sverigekontakten ligger finlandssvenskarna varmt om hjärtat. Om nu någon tvivlade på den saken.

Framgången för nya svenska invandrarförfattare har fått somliga hos oss att förfäkta tanken att vi måste framhärda med våra finlandismer, i hopp om att svenskarna en vacker dag skall acceptera våra provinsialismer på samma villkor som all ny miljonsvenska.

Det är en vacker tanke, men rent praktiskt har jag svårt att se hur det skulle fungera.

Redan nu ter det sig nästan omöjligt att hänga med i den språkliga utvecklingen i Sverige, utan att själv bo i landet. Som finlandssvensk handlar det ju inte bara om språket, utan också om att överbrygga klyftan mellan två olika kulturer. Man må skriva en grammatikaliskt sett hur felfri svenska som helst, men riskerar ändå att stupa på okunnigheten om mer tidsbundna ord och uttryck.

Mötet med den rikssvenska förlagsvärlden har ändå fått mig att inta en mer osentimental hållning till min finlandssvenska.

Visst, jag kan känna ett stygn av vemod när jag studerar den utomordentliga Finlandssvensk ordbok och tvingas ta farväl av alla katter på bordet och kor i diket. Men i övrigt har jag blivit pragmatiker.

Men. Och det finns också ett men i allt detta.

Man må vara hur luttrad som helst på hemma­plan - för de flesta finlandssvenska skribenter ger de första kontakterna med det skrivande Sverige upphov till skrämselhicka.

Det kan, kort sagt, vara svårt att behålla sin värdighet när ens språk för första gången sedan skoltiden naggas i kanterna och förses med röda bockar i kanten.

”Vi har förstått att våra författare är i olika hög grad mottagliga för språkliga påpekanden”, heter det diplomatiskt i Svenska språknämndens förslag till handlingsplan ”Tänk om ...”. ”Vi har såväl mimosor som tar illa upp som tuffare sorter som tål kommentarer. Det är förmodligen ändå bättre att råka ut för språkliga påpekanden hemma än att bli t.o.m. hårdhänt behandlad av ett förlag i Sverige.”

Det skriver jag under alla gånger.

Å andra sidan framstår svenskarnas panikartade skräck för varje ord som ens tillnärmelsevis luktar gammalt ur vårt perspektiv närmast som hysterisk. Hävdar man att det faktiskt kan finnas ett värde i att bevara gamla ord, ja, att de faktiskt berikar vårt språk, betraktas man som en blåst gammal dinosaurie. Ens påpekanden om att flertalet finlandssvenska uttryck faktiskt funnit sin permanenta hemvist i Svenska Akademiens ordlista klingar för lika döva öron.

På den punkten krävs det mod och erfarenhet att våga stå på sig. Jag säger bara: Lycka till!

Att översätta är att flytta en fisk från ett vattendrag till ett annat, skrev Pentti Saarikoski sent i sitt liv.

Jag har alltid tilltalats av den liknelsen.

Det medför sina komplikationer. Ibland kanske fisken är så hal att den slinker en ur händerna. Ibland ynglar den av sig och blir någonting alldeles annat. Ibland kanske den sprattlar på strandklippan och kippar efter andan. Vill det sig riktigt illa stryker den med. Då är det vanligtvis översättaren som får skulden, trots att det svåraste som finns är att återuppliva en halvdöd fisk.

Att översätta har varit en lärorik process, fru­strerande också ibland, det medges; det är ju inte lika roligt som att skriva själv. Vissa inkastade brasklappar till trots är det ändå en erfarenhet jag rekommenderar även för andra författare  precis som jag alltid tyckt att varje journalist borde låta sig själv intervjuas tio gånger och sedan analysera resultatet, bara för att lära sig att respektera de människor de intervjuar.

För tio år sen hörde jag till dem som knappt noterade översättarens verk. I dag sympatiserar jag med svenska kolleger som sänder tistelprydda vykort till tidningsredaktioner som glömt bort att nämna översättarens namn. Vilket dock numera händer alltmer sällan.

På tal om tistelprydda vykort så minns jag att jag i början tänkte att jag som finlandssvensk översättare bör vara nöjd om min insats INTE nämns i en recension. Då har jag åtminstone inte gjort bort mig helt och hållet, tänkte jag. Idiotiskt? Kanske. För det mesta har jag ändå lyckats undvika hårresande och obehagliga fadäser, vilket främst beror på att jag haft uppmärksamma och kunniga förlagsredaktörer.

Men som finlandssvensk översättare på den svenska bokmarknaden får man ändå lov att vänja sig vid kritik. Man kanske putsat sin text ren från allt som ens tillnärmelsevis luktar finlandismer och annat gammalt och unket, men löper ändå risken att i tidningen ramla över den vanliga kommentaren: ”Vissa otympligheter vidlåder även den svenska språkdräkten”. När min första romanöversättning kom ut var det en recensent som skrev att den svenska översättningen får romanen att verka som ”en pilsnerfilm från 50-talet”. Eftersom handlingen utspelade sig i 1990-talets London var jag inte alldeles säker på att kommentaren var avsedd som beröm.

Mitt förhållande till Sverige och mina potentiella arbetsgivare där har pendlat mellan uppgiven likgiltighet och eufori över alla nya möjligheter. Just nu befinner jag mig någonstans mitt på skalan. Jag bygger inte längre några luftslott, men varje arbetstillfälle jag får där borta känns som en extra bonus. Samtidigt vet jag att jag som finlandssvensk är under lupp. Om vi ska lyckas i Sverige måste vi göra ett bra arbete, ett mycket bra arbete. Vi måste tro att vi kan, lika mycket som någon annan.

De senaste tio åren har min respekt för översättarna och deras arbete vuxit med så där 100 procent. Det finns så oerhört många skickliga översättare, både i Sverige och Finland, och jag har haft nöjet att lära av och lära känna en del av dem, bland annat på översättarcent­ret i Visby. Sammantaget har mina erfarenheter förstärkt mig i min övertygelse att det snarast möjligt borde instiftas ett eget Augustpris även för översättare.

Låt mig avsluta med att hänvisa till poeten Rabbe Enckell. Han myntade en gång begreppet ”de fyra ensamheterna”. Det syftade på den finlandssvenska författarens predikament: mitt emellan Sverige och det finska Finland tvingas han genomleva sitt liv inte bara med den ensamhet alla människor har gemensam, men även yrkesmässigt ensam i sitt förhållande till svenskarna, vars språk han delar, ensam i förhållande till sina finskspråkiga landsmän samt - paradoxalt nog - ofta ensam och utstött av sina finlandssvenska bröder och systrar.

Att översätta, att agera brobyggare, har för mig blivit ett sätt att motarbeta denna dystra och ödesmättade framtidsutsikt. Och även den sortens självömkan den lätt kan ge upphov till.

Det har också blivit ett tillstånd, ett ibland lite rotlöst liv, pendlande mellan Stockfors och Helsingholm, en transvestism som jag, med all respekt för andra sorters transvestiter, lite motvilligt har börjat inse kommer att vara livet ut.