Att väcka intresse och nyfikenhet hos läsaren är varje dagstidnings mål. Att skriva bra handlar bland annat just om lusten och förmågan att väcka intresse hos läsaren. Fyndiga och fantasifulla formuleringar och uttryck för intressanta åsikter och tankegångar kan ge läsaren en kick som räcker för en hel dag. Slentrian och störande språkfel leder däremot ofta till att artikeln går läsarens öga förbi. För det formella finns det oftast klara regler och rekommendationer, och dem kan man lära sig. När ska kommatecken sättas ut? Ska Vasabo skrivas med stort eller litet v? Hur böjs ordet medium? Men att ge språkvård till tidningar är mer än så. Det handlar också om textuppläggning, textbindning, presentation, stil, meningsbyggnad och de rätta orden och uttrycken. En bättre språkdräkt ger ett lyft åt texterna och höjer hela tidningens kvalitet. Det är det som är projektet Språkörats utmaning – att tillsammans med journalisterna stärka och förbättra språket i de finlandssvenska dagstidningarna.

Språkörat turnerar i Svenskfinland

Den 1 februari 2003 startade projektet Språkörat som är ett samarbetsprojekt mellan de finlandssvenska dagstidningarna, Finska notisbyrån och Forskningscentralen för de inhemska språken. Initiativet till projektet kom från tidningshusen. Tidningarna själva, deras ägarstiftelser och Svenska kulturfonden satsade på projektet. Syftet är att vårda språket i de finlandssvenska dagstidningarna (Österbottningen, Jakobstads Tidning, Vasabladet, Syd-Österbotten, Åbo Underrättelser, Västra Nyland, Borgåbladet, Östra Nyland, Ålandstidningen, Nya Åland och Finska notisbyrån). 

För projektet anställdes två språkvårdare, Ylva Forsblom-Nyberg och jag, Charlotta Landén. Vi läser tidningarna och besöker de olika redaktion­erna i Svenskfinland (med undantag av Hufvudstadsbladet som har en egen språkvårdare) för att på plats handleda och samarbeta med journalisterna i deras skrivarbete. Arbetet innebär en direkt och personlig kontakt med journalisterna på redaktionerna.

Individuell handledning ute på redaktionerna

Hur går då arbetet till, rent praktiskt? Jo, när vi är på våra arbetsrum på Svenska språkbyrån i Helsingfors läser vi de olika tidningarna och skriver språkbrev till de enskilda redaktionerna. I språkbreven tar vi upp språkfrågor som vi uppmärksammar under genomläsningen av tidningarna. Det kan handla om till exempel finskinfluerade formuleringar, svengelska, ordföljd, oriktiga syftningar och upprepningar.Vi svarar också på språkfrågor per e-post och i telefon. Hela tiden står vi i kontakt med våra språkvårdarkolleger på Svenska språkbyrån, och samarbetet med Hufvudstadsbladets och Rundradions språkvårdare är viktigt.

I våras reste vi runt till alla elva redaktioner och tillbringade två till tre dagar på varje redaktion. Nu på hösten gör vi samma turné. När vi är ute på redaktionerna har vi möten med enskilda journalister. Vi går då igenom ett antal av skribentens texter och diskuterar styrka och svagheter, vad som känns svårt vid skrivandet, vad det var som skulle fångas och gestaltas, hur det gjordes och hur resultatet blev. Journalisterna kan också komma med sin nyskrivna text till oss och vi textgranskar den innan den går i tryck. Rättning av stavfel och rena skrivfel är en mindre del av arbetet, men det förekommer också. Mer arbete ägnar vi åt struktur, formuleringar, syftningar, meningsbyggnad, interpunktion, upprepningar, stilfrågor och ordval.

Förutom att vi samtalar med de enskilda journalisterna samlar vi också hela redaktionen. Under den gemensamma träffen tar vi upp språk- och strukturfrågor som vi har uppmärksammat under genomläsning av artiklar och som har kommit upp under samtalen.

En annan del av vårt arbete ute på redaktionerna är att informera om vilka hjälpmedel journalisterna kan använda vid skrivandet. Efter vårens redaktionsbesök vet de flesta på tidningarna att det åtminstone blir rätt stavning och böjning när man följer den senaste upplagan av SAOL (Svenska Akademiens ordlista) och Svenska språknämndens Skrivregler. Att man kan undvika finlandismer och fennicismer med hjälp av Finlandssvensk ordbok känner de flesta också till. Förutom hjälpmedel i bokform finns det många nyttiga språkwebbplatser på Internet som journalister kan och bör använda. De språkfrågor vi får per e-post och telefon avslöjar ibland att frågeställaren varken kollat i SAOL, Skrivregler eller på nätet förrän han eller hon slagit telefonnumret. Entydiga språknormer bidrar inte bara till stabilitet i språket utan gör också tillvaron enklare för journalisterna och alla språkbrukare. Det gäller bara att ta till sig reglerna.

Att språkvårda tidningar stannar inte bara på ord- eller syntaxnivån. Eftersom arbetet är inriktat på journalistspråket rör det sig om mycket mer än det rent språkliga. Det handlar också om textuppläggning, om presentation och om stil.  Hur skriver man för att bli läst? Hur fångar man läsarens intresse och uppmärksamhet? Hur skriver man en bra ingress? Hur utformar man en lockande men saklig rubrik? Hur gör man för att ge struktur åt en text? Hur skriver man begripligt? Vad kan man förutsätta att läsaren redan vet? Hur citerar man intervjupersoner? Frågor av det här slaget kommer ofta upp under samtalen. Oftast finns det inga givna svart. Journalisten är tvungen att hitta egna vägar och vara uppmärksam på sina egna texter. Vägar att resonera och känna sig fram finns. Att bolla med ord och fraser med sina kolleger är ett sätt. Att diskutera språket borde vara en självklarhet i den redaktionella atmosfären. Tyvärr verkar det ibland som om den diskussionen inte prioriteras. Språket kommer i skymundan bakom diskussioner om innehållet, layouten, bilderna och annonserna. Journalistens viktigaste verktyg, språket, diskuteras alltför sällan.

Journalisternas reaktioner

Att som nybakad magister och ny i arbetslivet komma till en tidning i språkvårdarens roll och samtala om språket med garvade journalister som grävt nyheter och skrivit artiklar kanske långt innan jag ens var påtänkt kändes – åtminstone i början – absurt. Ska de lyssna på mig? Ska de tro på mig? Blir jag tagen på allvar? var frågor som tvinnade i huvudet under de första redaktionsbesöken. Och jag föreställde mig att tankar som: Ska man tro på en så där ung flicka? Vad kan hon säga om mitt språk? rörde sig i deras huvud. Knappast bara min inbillning. Att i den här situationen få samarbeta med Ylva, som har en bakgrund som språkvårdare, lektor och översättare har varit lärorikt och nödvändigt. Men redan efter de första samtalen fick jag märka att journalisterna var villiga att diskutera sina texter med mig.

En del journalister slukar kommentarerna och beklagar avsaknaden av språkdiskussioner på redaktionen. En del är mindre mottagliga och reserverade. För att en diskussion ska uppstå måste det finnas ett förtroende mellan journalisterna och oss.

Att få kommentarer och kritik på något man har skrivit kan vara känsligt och är det också för många. Skribenten sätter sig automatiskt i försvarsposition. ”Jag brukar vanligtvis inte skriva sådär”, ”Jag hade otroligt bråttom när jag skrev artikeln”, ”Jag hann inte slå upp ordet i ordboken”, ”Det där är min stil” är typiska förklaringar vi får höra under samtalen. Många skribenter upptäcker – till sin förskräckelse – under samtalet vad de egentligen har skrivit. Först då upptäcker de syftningsfel, lapsusar, slarvfel, stavfel, skrivfel. Genomläsningen av den egna texten, både innan den går i tryck och efter att den gått ut i tryck, försummas ofta. Den som skriver måste läsa igenom det skrivna, både för att upptäcka och korrigera stavfel och skrivfel och för att känna efter om berättelsen fungerar som den är eller om den behöver omarbetas. Att bedöma sina egna texter är inte alltid lätt. Därför är det viktigt att en textredigerare eller någon annan läser igenom dem. Vi rekommenderar journalisterna att ta ut texten på papper, läsa igenom den, låta den ligga en stund (fem minuter är bättre ingenting), läsa den på nytt, stryka upprepningar, radera onödiga ord, finslipa.

Tidsbrist är en del av den redaktionella verkligheten. Men rena slarvfel, stavfel och skrivfel kan inte skyllas på tidsbrist. Det är den enskilda reporterns ansvar att se till att artiklarna är språkriktiga, inte redigerarens eller textgranskarens. Känslan för språkriktighet måste finnas redan hos skribenterna, som en del av hela den språkliga medvetenheten.

Språkörat gör journalister uppmärksamma

Märks det att tidningarna får språkvård? Det är kanske för optimistiskt att tro att läsarna redan märker det. Däremot tror jag att det märks inom redaktionen, vid morgonmötet, vid eftermiddagskaffet, vid skrivandet, vid genomläsningen. Jag är övertygad om att det faktum att det finns två språkvårdare som lusläser tidningarna och kommenterar språket i dem och besöker redaktionerna då och då gör journalisterna mer uppmärksamma på språket och skrivandet. Språket blir ett naturligt diskussionsämne på redaktionen.