Under de senaste åren har diskussionen kring invandringen blivit intensivare, till och med mera polariserad, i Finland. I debatten tas två typer av invandrare upp: de som är välkomna och de som inte är det; de som vill arbeta och de som bara vill utnyttja vårt sociala system. Det är också typiskt för diskussionen att man talar om invandrarna som en homogen grupp fast orsakerna bakom invandringen kan vara många. I slutet av år 2009 bodde det 155 705 utländska medborgare i Finland. Totalantalet människor med invandrarbakgrund är ändå betydligt högre eftersom en del av dem har sökt finskt medborgarskap. Enligt Statistikcentralen fick 3 400 utländska medborgare finskt medborgarskap under år 2009. I dag finns det omkring 60 olika språk i Finland som talas som modersmål av minst hundra personer.

I ljuset av statistiken är Finland redan ett mångspråkigt och mångkulturellt land. Men hur mångkulturella och mångspråkiga är våra attityder och uppfattningar? Hur färdiga är vi verkligen att som tjänstemän eller företagare betjäna invandrarkunder, att samarbeta med invandrare eller att ha invandrare som grannar? Officiellt tillämpar Finland en dubbelriktad integrationspolitik. De invandrare som omfattas av integrationslagen har rätt till integrationsutbildning där det ingår undervisning i finska eller svenska, samhällskunskap, vardagslivskompetens, kulturkännedom samt vägledning i yrkesvals- och arbetslivsfrågor. Utbildningen ger invandrarna vissa färdigheter, men det är först äkta sociala kontakter som möjliggör aktivt deltagande i samhället.

Integrationen är en lång, individuell process på samma sätt som inlärningen av svenska och finska. Inlärningsprocessen kan stödjas med utbildning, men det viktigaste är att man använder språket. Det är just därför den funktionella synen på språket och de funktionella språkkunskaperna har fått fast fot också i de nationella läroplanerna.

Mot den funktionella språksynen och språkundervisningen

Inom språkvetenskapen har man länge varit intresserad av vad begreppet språkfärdighet egentligen omfattar. Definitionerna har varierat från att vara mycket normativa till att vara mer kommunikativa. På 1950-talet såg strukturalisterna språket som ett system bestående av strukturer som man måste lära sig för att kunna språket. Nuförtiden anses språket som ett medel i interaktion och handlingar. Språket har en social karaktär och därför räcker det inte med att behärska språkets strukturer och lexikon, utan det som behövs är förmågan att anpassa språket enligt situationen. Samma mening kan få helt olika betydelse i olika kontexter och hos olika språkanvändare och därför är det viktigt att kunna identifiera de sociala faktorerna bakom meningarna.

En av de inflytelserikaste teorierna kring den funktionella språkfärdigheten är Canale och Swains (1980) modell. Modellen består av fyra kompetenser, dvs. grammatisk kompetens, sociolingvistisk kompetens, diskurskompetens och strategisk kompetens. I praktiken innebär modellen att det inte räcker med att behärska språkets struktur och form, utan att det också behövs kännedom om sociala regler, register, stilar och språkformer. Beskrivningen av språkfärdigheten i den gemensamma europeiska referensramen (2007) baserar sig på Canale och Swains modell av kommunikativ kompetens.

I samband med den kommunikativa språksynen har man börjat beskriva språkfärdigheten med hjälp av färdighetsnivåer. Noggranna nivåbeskrivningar möjliggör t.ex. mer pålitliga och oberoende språktester och formuleringar av språkkunskapskrav för olika ändamål. Den 6-gradiga färdighetsskalan i den gemensamma europeiska referensramen har använts rätt mycket i finsk språkutbildning. Den ligger till grund för språkundervisningen i den nationella läroplanen och integrationsutbildningen och även arbetsgivare kan dra nytta av den då de ställer krav på arbetstagarnas språkkunskaper.                    

Även om språkfärdigheten i de olika läroplanerna definieras kommunikativt, har förändringen i undervisningsmetoderna och undervisningsmaterialen varit tidskrävande. En orsak till detta är att undervisningskulturen och bedömningspraxis förändras långsamt. Bedömningen kan vara ensidig så att man beaktar endast några områden i språkanvändningen (t.ex. den muntliga färdigheten). Man kan också beskriva färdigheten som helhet och med ett enda betyg även om t.ex. talförmågan kan vara bättre än den skriftliga, eller man kan vara bättre i att förstå språket än i att producera det.  Språkfärdighetsskalan och språkfärdighetsprofilen (dvs. områdena i språkanvändningen) beskriver språkkunskaperna detaljerat och ger mer information om språkfärdighetens innehåll till språkinlärare, arbetsgivare och myndigheter. De har använts t.ex. i Allmänna språkexamina som beskrivs kort i det följande. Nivå 3 tas upp som exempel på en färdighetsnivå därför att den t.ex. utgör ett krav för att söka finskt medborgarskap.

Allmänna språkexamina och språkfärdighet på nivå 3 

Allmänna språkexamina är ett nationellt språktest som kan avläggas i nio språk, på tre olika examensnivåer (grundnivå, mellannivå, högsta nivå). Examen kan avläggas oberoende av var man har skaffat sig sina språkkunskaper och den är avsedd för sådana vuxna som behöver ett intyg på sina språkkunskaper för olika ändamål, t.ex. för arbete, för studier eller för att söka medborgarskap. Examens syn på språkfärdighet är funktionell, vilket innebär att uppgifterna och situationerna i testet är uppbyggda så att de ger examinanden möjlighet att visa hur naturligt och flyt­ande hon/han klarar av vardagssituationer som förutsätter förståelse och användning av språket. Examen består av fem delprov: textförståelse, talförståelse, muntlig framställning, skriftlig framställning samt strukturer och ordförråd.  Efter examen får testtagaren en separat nivåbedömning av varje delprov (Utbildningsstyrelsen 2002) samt en allmän färdighetsnivå som baserar sig på resultaten i de fem delproven.  Språkfärdigheten bedöms med en 6-gradig skala som är jämförbar med skalan i den gemensamma europeiska referensramen.

Språkkunskaper som krävs för finskt medborgarskap motsvarar i Allmänna språkexamina nivå 3 som allmän färdighetsnivå. Nivå 3 innebär att man reder sig i vanliga praktiska talsituationer och kan skriva enkla sammanhängande texter om vardagliga företeelser. På denna nivå förväntas språkanvändningen också anpassa sig till olika situationers krav både i privata och i halvofficiella sammanhang. Bland de olika funktioner som examinanden ska klara av finns t.ex. följande:

• Att lämna och ge sakuppgifter

• Att uttrycka sina åsikter och attityder

• Att uträtta ärenden

• Att följa vedertagen social praxis och sociala normer

Dessa kommunikativa syften är ungefär desamma på alla testnivåer; skillnaden ligger främst i hur omfattande och mångsidigt examinanden förväntas uttrycka sig.

Omkring 68 % av alla examinander som deltagit i testet i svenska mellan våren 2005 och 2010 (N=392) meddelade att de tänkte använda intyget för att söka finskt medborgarskap. En annan viktig orsak för att avlägga examen är arbete; man behöver visa sina språkkunskaper för arbetsgivaren eller man söker arbete som förutsätter språkkunskaper (se mer Tarnanen, Härmälä & Neittaan­mäki 2010). Men hur är det med nivåbedömning 3, räcker den till i arbetslivet? Svaret är inte entydigt. Till exempel i yrkesexamina motsvarar kravet på L2-kunskaper ungefär nivå 4 i Allmänna språkexamina. I praktiken ska invandrarnas yrkeskompetens ändå bedömas på så sätt att de eventuella bristerna i språkkunskaperna inte hindrar bedömningen av yrkeskompetensen. Att yrkeskompetensen är ett multidimensionellt begrepp kommer också klart fram i undersökningar (t.ex. Duff et al. 2002) där man forskat i språkkunskapernas betydelse för skötandet av arbetsuppgifter.  Det visar sig vara så att det inte är bara de tekniska kunskaperna och det tekniska ordförrådet som är viktiga i arbetslivskommunikationen utan också nonverbal och interpersonlig (och flerspråkig) kommunikation. Ju lägre nivå av språkkunskaper det gäller, desto viktigare blir också pragmatisk och sociolingvistisk kompetens (Härmälä 2008).

I det följande betraktas den språkliga färdigheten ur individens synvinkel. Detta görs med en sammanfattning av de centrala resultaten i Maija Lappalainens pro gradu-avhandling i vilken hon undersökte språkens, särskilt svenskans, betydelse i invandrarnas vardag.

Språken i invandrarnas vardag

Både Canale och Swains modell och den gemensamma europeiska referensramen låg till grund för Lappalainens pro gradu-avhandling. Hon intresserade sig för språken som de intervjuade invandrarna använder i olika vardagssituationer. Hon ville ta reda på vilket slags förhållande de använda språken har till varandra och hur de intervjuade förklarar sina språkval i olika situationer.

I intervjuerna deltog fyra personer som kom till Finland för några år sedan och som bor i en tvåspråkig kommun med en betydande svenskspråkig minoritet. Ett krav för de intervjuade (hädanefter informanterna) var att de i sitt dagliga liv använder mer svenska än finska. Tre av informanterna har flyttat till Finland på grund av arbete (eget eller familjemedlems) och en på grund av äktenskap med en finländare. Alla de intervjuade är utbildade och har kunskaper i engelska vilket har påverkat deras användning av olika språk i Finland.

Enligt undersökningen lever de fyra intervjuade en mycket flerspråkig vardag.  De är vana vid att använda engelska och svenska (och naturligtvis sitt modersmål). I någon mån använder de också finska och andra språk. För det mesta begränsar sig användningen av modersmålet till hemmet där språket används med familjemedlemmar samt till läsningen av nyheter från hemlandet och övriga världen. Engelskan är det språk som används för att kommunicera med den flerspråkiga vänkretsen och då vill man läsa utrikesnyheter.  Också med myndigheterna använder man gärna engelska. Informanterna känner att de blir bättre förstådda då de talar engelska. Det verkar också vara lättare för dem att använda engelska i stället för svenska när de ska tala om mycket komplicerade ämnen. Oftast används de två språken för att komplettera varandra, inte för att utesluta det andra. Språksituationen kan vara flerspråkig, antingen så att deltagarna växlar mellan olika språk eller så att informanten använder ett språk (oftast engelska) och motparten ett annat språk (oftast svenska).  

Även om intervjuerna (med undantag av en) genomfördes på svenska karakteriseras de av informanternas uppfattning att de har för dåliga kunskaper i svenska för att kunna använda det i vardagssituationer. Lappalainen hittade följande fyra faktorer som påverkar användningen av svenska hos informanterna:

• brister i ordförrådet

• andra lingvistiska brister

• varieteterna (dialekterna) i svenska

• otillräckliga kunskaper om det finska samhället

Informanterna känner alltså att de har brister av flera olika slag som försvårar språkanvändningen. Först och främst handlar det om ordförrådet,  så som i följande exempel:

Att följa massmedier

ML                har det blivit några svårigheter när du har läst några svenskspråkiga eller finskspråkiga webbsidor eller lyssnat på radio

Man             nå just det så många ord som förstår inte jag speciellt radion alltså du får höra dom i många olika situationer och alltså först tittar jag i ordboken och jag vet

I exemplet kan man se att det inte räcker med att känna till en enda betydelse hos ordet eftersom betydelsen kan variera enligt situationen. Oftast handlar bristerna i ordförrådet om situationer där några ord är helt främmande, eller att man inte känner till de ord som behövs.  Informanterna känner att det bristfälliga ordförrådet hindrar dem från att uttrycka sig exakt. Andra lingvistiska faktorer som påverkar och möjligen försvårar språkbruket är svårigheterna i uttal och grammatik.

Tre av de fyra informanterna meddelar att några finlandssvenska dialekter har vållat svårigheter eftersom ”dom har så olika intonationer”. Att lära sig förstå olika dialekter sker inte på skolbänken utan i kommunikation med dia­lekttalande personer. Till sist tar informanterna upp hur kunskapen om det finska samhället spelar en roll för språkbruket:

Att uträtta ärenden på FPA-byrån

ML                det är alltid så om det handlar om såna saker som har så svåra ord eller nåt sånt så det är alltid hemskt att försöka att förklara på ett annat språk än sitt modersmål

Man             speciell om du kommer från ett andra länder du har det är inte samma systemet och sen även om du tolkar systemet till engelska det kanske inte vara samma sak

Som citatet visar är det en utmaning att förstå språket om man inte ens känner till de ärenden det talas om. Om systemet i fråga är främmande, hur kan man då förstå språket eller orden som anknyter till det? Här säger informanten att det är svårt att förstå även om man använder engelska. Svenskan skulle troligen vålla ännu flera svårigheter.

Att informanterna har haft kunskaper i engelska innan de flyttat till Finland påverkar användningen av andra språk. Engelskan har delvis gjort det lättare för informanterna att integreras i samhället eftersom de redan från början har kunnat kommunicera med urbefolkningen och andra invandrare (jfr med personer utan kunskaper i engelska eller ett av de officiella språken). Å andra sidan ersätter engelskan fortfarande svenskan eller finskan i situationer där det är viktigt att kunna förstå och uttrycka sig exakt.

Slutord

I ett mångkulturellt Finland ska flerspråkigheten fortsätta att stödjas. Men samtidigt ska man komma ihåg att ge invandrarna möjlighet till sociala kontakter, t.ex. att umgås med urbefolkningen. Om detta inte görs kan följderna vara allvarliga ur invandrarnas synvinkel: t.ex. förenkling av tänkande, tilltagande användning av engelska samt ett ökat behov av tolkning och översättning vid uträttandet av ärenden (Lappalainen 2010). På samhällelig nivå ska de använda metoderna vara så transparenta som möjligt för att individerna ska behandlas på lika grunder, t.ex. gällande undervisning och bedömning av språkfärdigheten.
 

Referenser
Canale, M. & Swain, M. 1980. Theoretical bases of communicative approaches to second language teaching and testing. Applied Linguistics, 1, 1–47.

Duff, A., Won, P. & Early, M. 2002. Learning Language for Work and Life: The Linguistic Socialization of Immigrant Canadians Seeking Careers in Healthcare. The Modern Language Journal, vol. 86, 3, 397–422.

Gemensam europeisk referensram för språk: lärande, undervisning och bedömning. 2007. Enheten för moderna språk, Strasbourg. Skolverket on Swedish translation.

Härmälä, M. 2008. Riittääkö Ett ögonblick näytöksi aikuisilta edellytetystä kielitaidosta? Kielitaidon arviointi aikuisten näyttötutkinnoissa.  [Övers. Är Ett ögonblick ett tillräckligt bevis på merkonomexaminandens språkkunskaper? Bedömningen av språkkunskaper i fristående examina.] Jyväskylä Studies in Humanities, 101.

Lappalainen, M. 2010. Medborgarskap och språkfärdighet. Språkfärdighet hos medborgarskapssökandena och språken i den medborgerliga vardagen. Pro gradu- avhandling. Institutionen för språk, svenska språket, Jyväskylä universitet, Jyväskylä. Tillgänglig i http://urn.fi/urn:nbn:fi:jyu-201008192476(avautuu uuteen ikkunaan, siirryt toiseen palveluun).

Tarnanen, M., Härmälä, M. & Neittaanmäki, R. 2010. Aikuisten kielitaito Yleisten kielitutkintojen valossa. [Övers. De vuxnas språkkunskaper och Allmänna språkexamina.] I M. Garant & M. Kinnunen (red.) AFINLA-E: Soveltavan kielitieteen tutkimuksia nro 2, 2010.

Statistikcentralen 2009. Befolkningsstruktur 2009. [Online 4.11.2010] http://www.stat.fi/til/vaerak/2009/vaerak_2009_2010-03-19_kuv_004_sv.html(avautuu uuteen ikkunaan, siirryt toiseen palveluun).

Utbildningsstyrelsen 2002. Grunderna för allmänna språkexamina. Helsingfors: Utbildningsstyrelsen.